26 juli 2014

Stoner - en man för vår tid?

Vissa kan förvånas över detta, men jag minns med värme gymnasieskolans litteraturundervisning då jag för första gången stiftade bekantskap med den romantiska idealismen. Det var under läsningen av John Keats Ode to a grecian urn som idén om den eviga konsten slog mig med häpnad. Här satt vi unga svenskar och tog del av en 1800-talsförfattares meditationer över en grekisk amfora och dess bilder. Alltihop blev till levande materia under våra blickar, i en fascinerande parallellprocess. Den odödliga konsten, dess tankar, människor och händelser finns ständigt till hands för oss, som tröst eller som verktyg att tolka en svårbegriplig värld eller livssituation.

Det är lite av detta som slår mig när jag begrundar John Williams roman Stoner från 1965. Det är med en bedövande smärta och känsla av sorg som jag avslutar läsningen. Och det som i någon mån motverkar mörkret och tyngden i denna levnadsberättelse är tanken på hur romangestalter och författare fått evigt liv genom boken. Williams roman har fått en märklig renässans den senaste tiden och lästs av bland annat 200 000 holländare. När romanen först kom ut i USA såldes den i 2000 ex och kom aldrig i nytryck, allt enligt Philip Teirs förord. 

William Stoner framlever sitt vuxna liv i den lilla staden Columbia i Missouri, där han är verksam som lärare i litteratur vid universitetet. Han lever i ett kallt och kärlekslöst äktenskap sedan 20-årsåldern, han har bortsett från en period under studentåren inga närmare vänner, hans dotter förlorar han mer eller mindre kontakten med från och med tioårsåldern sedan den avundsjuka hustrun kopplat ett destruktivt järngrepp om hennes uppfostran. Undervisningen är ofta en källa till glädje, men Stoner tvingas tillstå att han under lång tid inte varit något särskilt inspirerande lärare. Han lider av en lång och påfrestande konflikt med sin prefekt på institutionen som gör att alla tankar på befordran eller en bekväm eller stimulerande tjänst blir fåfänga. Materiellt är hans liv tillfredsställande men på intet sätt extravagant. Han har ingen övrig familj sedan hans föräldrar gått bort efter ett hårt och strävsamt liv som enkla jordbrukare. 

I mångt och mycket är det slump och tillfällighet som styr Stoners liv. Han gör nästan aldrig några viljemässiga ansträngningar att få livsvillkoren att ändra karaktär. Under hela sin livstid hemfaller Stoner aldrig till någon självömkan. Han genomlever stoiskt alla livsfaser med ett förbluffande och ibland förskräckande jämnmod. Som läsare blir man ömsom arg och upprörd, ömsom ledsen och sorgsen - för hans räkning! 

Berättartekniskt och stilistiskt är boken enkel och stram. Berättaren avslöjar aldrig särskilt mycket, vi förutsätts jobba med undertexten på egen hand. Det påminner lite om Alice Munro, som inte heller hetsar upp sig i onödan. Hur ska man förklara romanens renässans och vårt intresse för kufen Stoner? Jag tänker att det är en man med en obruten integritet och en imponerande uthållighet och trofasthet som vi lär känna, möjligen dygder som vi hyllar idag och som vi drömmer om att erövra men som undflyr oss? I tider av stor ombytlighet och stora möjligheter till ”remake” fascineras vi av en människa som stannar kvar, obruten. 

Många svenska recensenter och skribenter har gillat boken. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att bokens realism är utsökt, man tror att Stoner har funnits. I DN inspireras Erik Helmersson till ett resonemang om kärleken till kunskapen och lärosätet och understryker Stoners idoga kamp för att upprätthålla den akademiska kvaliteten. Men alla blir inte förtjusta: Sigrid Combüchen gör i SvD en kritisk notering om karikerade kvinnobilder (hustrun, den unga älskarinnan). Hon beskriver Stoner själv som sömngångaraktigt eskapistisk, helt utan iver. Combüchen accepterar inte Stoners ansvarslösa inaktivitet. Det är en roman om intigheten, om nada, avslutar hon.


Och visst blir man provocerad av hans stillatigande acceptans, framför allt att han inte gör något åt  hustruns destruktiva inverkan på dottern. Också på övriga punkter kan man hålla med Combüchen. Men varför blir man då så fascinerad? Kanske ser vi hos Stoner ett realistiskt alternativ, en försonande berättelse om ett lite futtigt liv i marginalen. Så som också många nutida liv måste beskrivas på distans. I vår tid kämpar många för att upprätthålla lite styrkraft och påverkan i den trängre livssfären. Vi byter jobb, äkta hälfter, bilar och bostadsort på ett sätt som är otänkbart för Stoner. Men tidens stora dramer, som vi kan vara synnerligen välinformerade om, de kan de flesta av oss bara betrakta på avstånd. Hur mycket vi än frustreras och upprörs, så står vi där i praktiken handfallna och små, som Stoner.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar