Så sitter man på tåget igen. Det avgick i tid! Jag vet inte, men tåg känns civiliserat som färdmedel. Bra för miljön också, på den punkten långt överlägset flyget. Förutsättningen är förstås att det fungerar. Den engelske historikern Tony Judt (bl a Ill fares the land) tog de engelska tågen som exempel på hur skevt allting blev i Storbritannien när den nyliberala vågen under Thatcher drog fram. Ingenting fungerade. Man fick backa och göra om.
Också här hos oss får man lätt för sig att det råder ett eller flera systemfel när det gäller järnvägarna. Här finns nog en del att göra om. Nu får vi i alla fall höra att det ska investeras en hel del. Dock ej så mycket som de mest miljövänliga (och framtidsfokuserade?) vill.
Samtidigt som man började luckra upp de stora statliga systemen i Sverige (”det här är ingen riktig post!”), tog man nya steg i förändringen av skolan. Den frihetsreform som genomfördes sägs vara den mest radikala i världen. Inte ens i USA, där friskolorna är många, råder samma liberala system. Vi tycks ha svårt att förstå vår egen radikalism. ”Världens modernaste land” hette en populär TV-serie med Fredrik Lindström för några år sedan. Där förklarade Lindström för häpna tittare hur speciella vi svenskar är. Extremmodernister, skulle man kunna säga. Alltid först med det senaste, och föga historiskt intresserade.
Nu förstår de flesta att något mycket allvarligt har hänt med den svenska skolan. Saker måste göras om. Men vad? Medan järnvägarna är något konkret och relativt enkelt att fixa till, om pengarna finns, är skolan som system, dess relation till omgivningen allt annat än enkelt. Frågan är om ansvariga politiker ens har lyckats fånga problemen i dess hela vidd. Jag tvivlar.
Och nu åker jag med tåget till Framtidens lärande, i Stockholm. För en svensk är det framtiden som gäller, det förflutna gör vi bäst i att glömma. I rådande läge borde vi dock försöka lära lite av historien, tror jag.Hur hamnade vi här, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar