En ny organisatorisk roll för elevhälsan

För att skolor ska kunna förändras och förbättras krävs ett effektivt ledarskap och ett organisationsbaserat sätt att tänka kring utveckling. Precis som i alla andra organisationer, skulle man kunna tillägga. Johan Hallberg, rektor i Kolsva skolområde i Köping, pekar under en föreläsning ut en intressant och fullt möjlig väg att gå, för den som söker organisatoriska lösningar i skolutvecklingen.

Hallberg har arbetat på sin post i tio år, och har uppdrag för Skolverket när det gäller insatser för en förstärkt elevhälsa. Utan tvekan har rektor Hallberg med personal gjort ett styvt jobb under de senaste åren. Man räknar med att för tredje året i rad ha 100 procents måluppfyllelse, dvs inga elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Bara för några år sedan var resultaten mer ordinära.

Det som har skett på vägen är intressant. Elevhälsan har fått en helt central roll för skolans utveckling. Elevhälsoteamet med dess multiprofessionella sammansättning utgör ett viktigt nav i arbetet. Teamet tar regelbundet – flera pass varje vecka - emot skolans lärare för konsultationer, då frågor och problem uppstår kring enskilda elever eller grupper. Det finns ”en väg in” till att starta ett individuellt elevärende, och det sker genom detta första konsultativa möte. Ofta stannar det dock vid en snabb coachande insats och en kollektiv problemlösningsprocess. Mycket handlar om att någon lyssnar på en brydd lärare.

Detta arbetssätt ger rektor en arena för att utöva sitt pedagogiska ledarskap, genom att alla lärare passerar revy och får möjlighet att lufta pedagogiska dilemman. Det blir samtidigt en arena för individuell kompetensutveckling kopplat till vardagen, något som alltid efterlyses på våra skolor. Mötena i teamet blir i goda fall till en sorts ”thinktank” som gagnar alla.

Ett förtroendefull och prestigelös samverkan i denna kontext, öppnar för fler okonventionella arbetssätt. Bland det mest inspirerande är det som Hallberg kallar ”att vända en klass – från kaos till ordning”. I det fall en klass som helhet uppvisar ett problematiskt och destruktivt beteendemönster, går hela elevhälsoteamet in i en intensiv samtalsprocess under en fjortondagarsperiod. Klassen bryts ner i smågrupper, som har dagliga samtal med en representant för teamet. Frågor som diskuteras är klimatet i klassen, hur man skulle vilja att det var, vilken roll den enskilde eleven spelar, m m. Insatsen brukar räcka. Efter fjorton dagar har förhållandena lugnats ner, klassen tar sig vidare. 

Varför försöker inte alla skolor kopiera denna modell? Tja, förutom att organisationsutveckling alltid är kontextuell och inte kan kopieras rakt av, finns det förstås några uppenbara hinder på vägen. Det hela förutsätter exempelvis en prestigelöshet i förhållande till egna brister och tillkortakommanden. Det gäller för den enskilde medarbetaren men också skolan som helhet. Att detta ibland är en svår nöt att knäcka vet vi. Det är inte allom givet att klara av att be om hjälp, att erkänna brister som kräver förändring, hur nödvändigt detta än kan vara. Ett annat hinder är mentala föreställningar om elevhälsans uppdrag och roll i helheten. Ett annat, organisatoriskt, problem är att de olika professionerna på skolan kan ha svårt att samverka som kollektiva problemlösare. ”Är detta ditt problem eller mitt?”, är nog ett mycket vanligt tankemönster. Det synsätt som Hallberg och hans personal ger uttryck för är det salutogena och det kollektiva ägandets. Vi äger våra problem och pedagogiska utmaningar tillsammans – helt enkelt.