Världen av igår – hur avlägsen är den?

Det är hundra år sedan första världskriget bröt ut. Har någon missat det? Världskriget – ”the great war” – utgör en vattendelare i Europas historia. Efter kriget var ingenting sig likt, tyckte många. Det finns få som ger en så hjärtskärande och vältalig beskrivning av hur det var att leva under åren från slutet av 1800-talet fram till de totalitära rörelsernas framväxt i Europa, som den österrikiske författaren Stefan Zweig.

I sin självbiografi Världen av igår (1942), berättar han om livet före. Det liv som han beskriver som en trygghetsbubbla. Med ömhet ser han på sina föräldrar som ”inte visste” – hur människorna egentligen var funtade, hur grymma de kunde vara, hur osäker världen i själva verket var. Den högt kultiverade värld som var den judiska borgerlighetens liv i det förkrigstida Wien gick fullständigt förlorad under loppet av några få år. Han tvingades under nazismen lämna sitt Europa, frihetens och kulturens högborg. Han fick uppleva hur hans böcker brändes på bål.

Det är hjärtskärande, särskilt som vi sitter inne med fullt facit. Det gjorde inte Zweig. Han var borta innan den fulla vidden av gräsligheterna blev klara och krigets kvarnar hade malt färdigt. Vid läsningen kommer jag att tänka på min egen uppväxt, och tycker mig känna igen vissa saker. Det är väl delvis barndomens trygga värld och vuxenblivandet som det handlar om, men kanske också någonting mer. Också min generation upplevde stora politiska omvälvningar. Min egen ”värld av igår” sträckte sig fram till mitten av 1980-talet, då jag trädde in i vuxenvärlden. Kort därefter föll muren. Min barndoms och ungdoms stabila politiska karta rämnade fullständigt inom loppet av några år. Skillnaden gentemot Zweig var att detta inte bringade mig och mina generationskamrater – här uppe i den trygga Nord - någon smärta. Istället var vi glada, för vår egen del genom att hotet om stormaktskrig och kärnvapenkatastrofer lyftes bort, och för människorna i Central- och Östeuropa som återfick sin frihet. Men våra mentala kartor stuvades om och det var omtumlande. Förändringen kom plötsligt och oväntat. Jag såg det inte komma…

I delar av Europa ledde förändringen till krig och övergrepp, av ett slag som vi alla trodde vi var vaccinerade emot. Som vi bedrog oss. Här finns förstås något tänkvärt. Det är inte utan att de senaste dagarnas händelseutveckling i Ukraina, som vi nu följer timme för timme, får en att bäva. Vi vet ingenting om hur detta kan utvecklas. Vi bor också i den asplövsvärld som det varit många folks öde att upptäcka och bittert beklaga.

Den som är i 60-årsåldern runt 1940 har upplevt fler och mer dramatiska förändringar än någon annan, skriver Zweig:

Under det korta lilla intervallet mellan de första fjunen på min haka och de första grå stänken i mitt hår, under detta halvsekel har det inträffat fler radikala omvandlingar och förändringar än annars under tio generationer, och vi känner alla; det är för mycket!

(…)

Varje gång jag samtalar med yngre vänner och berättar om tiden före det första kriget märker jag på deras förvånade frågor hur mycket av det som för mig fortfarande är en självklar verklighet redan blivit historia eller något ofattbart i deras ögon. Och en hemlig instinkt inom mig ger dem rätt: mellan vårt idag, vårt igår och i förrgår är alla broar rivna.

Det finns gränser för vad en människa klarar av. I februari 1942 begick Stefan Zweig självmord tillsammans med sin hustru, i det hus utanför Rio de Janeiro där han hade tecknat ner sin självbiografi – Världen av igår.