Men så fort vi lämnar idrottens värld blir det svårare att besvara frågan. Kanske kommer man att tänka på någon färdighet på jobbet, som man medvetet tränat upp. Även om vi – de flesta av oss – faktiskt blir bättre på vissa ting, allt eftersom tiden går, så är vi många gånger inte medvetna om det. Och det är långt ifrån alltid ett resultat av systematisk strävan efter att bli bättre.
En del människor – fortfarande helt normala – har ingen strävan alls att bli bättre på någonting. De anser att de duger som de är och de verkar i sammanhang där det funkar. Inget konstigt med det.
Men, hur gör man då för att bli bättre – på vad det nu är? Om man nu skulle vilja det…
Frågan får ett utförligt och nyanserat svar i boken Peak – vetenskapen om att bli bättre på nästan allt (Volante, 2016). Författare är vetenskapsjournalisten Robert Pool och psykologiforskaren K Anders Ericsson. Det är den senares livsverk som sammanfattas i boken. Den svenske psykologen ägnade hela sin forskargärning – främst på Florida State University - åt att besvara denna fråga. Eriksson (som gick bort 2020) ligger bakom teorin om 10 000-timmarsregeln (mer om den nedan).
Bokens inledning bjuder på en omtumlande anekdot. Länge – sisådär 200 år – trodde man att underbarnet Wolfgang Amadeus Mozart var född med särskilda talanger. Vid sju års ålder reste han runt i Europa med sin far och uppträdde med ett helt konsertprogram. Den lille Mozart kunde också göra konster där han visade prov på absolut gehör. Han kunde alltså fastställa den exakta tonen när den spelades, oavsett instrument. Ja, han kunde till och med ange tonen hos en väggklockas gonggong eller en nysning.
Förekomsten av absolut gehör är ungefär en person på tio tusen. Men, och här började den moderna forskningens intresse ta fart, flertalet som äger denna förmåga har också umgåtts väldigt mycket med musik. Det är också fler tonspråkstalande (kineser, vietnameser m fl) som utvecklar absolut gehör, än andra som inte talar ett tonspråk.
Sedan åtminstone 2014, då ett fascinerande projekt kring absolut gehör genomfördes vid Ichionkai Music school i Tokyo, vet vi betydligt mer om fenomenet. I försöket rekryterades 24 barn i åldrarna två till sex år. På ett lekfullt sätt fick barnen lära sig att känna igen toner. Det rörde sig om fyra eller fem korta träningspass per dag.
Hur många av de deltagande barnen utvecklade absolut gehör? Alla! Det tog visserligen lite tid, för några upp till 18 månader medan andra klarade det på ungefär ett år. Men alla (!) klarade av det! Så bevänt var det alltså med teorin om medfödda talanger. Med rätt och intensiv träning uppnådde de 24 japanska barnen en förmåga som för mänskligheten som helhet är ytterst ovanlig.
Pregnansen i detta resultat är uppenbar: det är inte förmågan till absolut gehör som är det viktiga här, utan förmågan att utveckla absolut gehör. Den förmågan har i princip alla människor. I unga år ska tilläggas. Sen blir det svårare. Hur var det då med Mozart? Jo, när man tittar närmare på den lille pojkens uppväxtmiljö förstår vi… Leopold Mozart, pappan, var en någorlunda framgångsrik musiker som drev en musikskola. Han måste ha bestämt sig för att hans barn skulle bli bättre musiker än han själv var. Han började med dottern – Nannerln – som vid elva års ålder ansågs spela piano och cembalo bättre än en vuxen yrkesmusiker. Med sonen – Wolfgang Amadeus – tog han i ännu mer. Vid fyra års ålder undervisades lille Mozart av sin far på heltid. Hela pojkens liv och värld bestod av musik, från morgon till kväll. Vi vet inte exakt hur detta gick till, men resultatet känner vi väl.
Huvudbudskapet i boken Peak – och i Ericssons forskning - är alltså: du kan bli väldigt bra på nästan vad som helst! Du kan bli så bra (ja, just du!) att du kommer att tillhöra eliten på området. Förutsättningen är att du underkastar dig rätt sorts träning. Och det är naturligtvis här det svåra börjar.
Förutsättningen är alltså att du ägnar dig åt målmedveten, systematisk träning – men vad är det egentligen? Uppgiften kommer att kräva din fulla uppmärksamhet och uppta en stor del av din tid – men hur mycket tid? Det kommer inte att vara roligt, skriver författarna, men du måste fortsätta ändå. Här nånstans framträder en ny mänsklig förmåga (kan den tränas upp?), alltså förmågan att ha tråkigt avsevärda tidsperioder av sitt liv. Se där en utmaning för just vår tid. Den som klarar den har en uppenbar fördel!
Mycket riktigt ägnas boken en hel del åt motivation. Stå ut med att ha tråkigt, fortsätt ändå! För att motivationen ska finnas där och ständigt återkomma så blir meningsfull feedback en avgörande faktor. Du kan klara en del av detta själv, men för den riktigt stora satsningen behövs andra människor: tränare, coacher, experter på det du sysslar med.
”Handledd övning” är nyckelformeln för framgång. Det visar exempelvis försöken med minneskonstnärerna som Ericsson arbetat mycket med (Ericsson jobbade länge med ”Steve” som blev en av världens absolut bästa minneskonstnärer), eller för den delen elitmusikers träning och allmänna livsstil, som också utgör en spännande del av underlaget för hans slutsatser.
Apropå minneskonstnärer så är en avgörande framgångsfaktor förmågan att utveckla mentala strukturer som gör att du kan komma förbi korttidsminnets begränsningar. Det kan gälla för alla typer av intellektuella prestationer, menar författarna. Mentala representationer av olika slag är nyckeln till att kunna hantera stora informationsmängder. Den verklige experten (som tränat och övat mycket) har fler och mer nyanserade mentala representationer än den normalt presterande. Att hantera information innebär förutom volymaspekten förstås också förmågan att organisera informationen, bedöma den och fatta beslut utifrån den.
Observera att handledd övning i det sammanhang Ericsson studerat handlar om elitprestationer inom väldefinierade fält som musikutbildning eller elitidrott. Det är också i detta sammanhang som den berömda tiotusentimmarsregeln först formulerades. Den bygger på observationen (alltså många års gedigen forskning) att för att nå elitnivå, exempelvis som musiker i nån av Berlins berömda symfoniorkestrar, så går det åt ca tio tusen timmar av medvetet övande - handledd övning.
Den här noteringen populariserades genom Malcolm Gladwells bok Outliers – 10 000-timmarsregeln och andra framgångsfaktorer (2008). Gladwell tar upp roliga exempel som Bill Gates och Beatles, för att illustrera ”regeln” om de tio tusen timmarna. Det är lätt (och många har gjort det) att kritisera Gladwells presentation av exempelvis Beatles framgångar. De spelade förmodligen betydligt färre timmar under sin formande period i Hamburg, och det de gjorde där är inte det som Ericssons forskning beskriver, det var inte handledd övning. Dessutom, Beatles framgångar hör nog ihop med annat än med ren spelskicklighet (vilket de alldeles säkert övade upp en hel del under perioden i Hamburg).
Tyvärr, menar alltså Pool och Ericsson, är fenomenet framställt lite för ”klatschigt” hos Gladwell. Det handlar inte exakt om denna mängd timmar. Men, framför allt, det handlar inte om just volymen i sig, utan om hur dessa timmar har använts.
Det är en rätt dräpande – men avgörande - observation att när man bara upprepar samma sak på samma sätt väldigt många gånger, ger inte det någon ökad färdighet – det ger stagnation. Vilket påminner mig om mitt eget golfspel. Jag var nog bättre för 15 år sedan! Bistert, men det jag gjort på golfbanan och rangen de senaste åren har inte utvecklat mitt spel… Det handlar helt enkelt om att anstränga sig ”annorlunda” inte ”anstränga sig mer”. Ren volym leder inte till förbättring. Detta går under beteckningen ”naiv övning” i boken.
Det är i princip bara inom väldefinierade och traditionstunga fält som dessa – musik, idrott med mera – som elitsatsningar på detta sätt är möjliga. Det går liksom inte att göra samma resa inom fältet trädgårdsskötsel, exempelvis. Det saknas helt enkelt objektiva kriterier för framgång (en vacker trädgård är i hög grad en subjektiv upplevelse) eller väldefinierade personliga förmågor (sitter de i handen eller i blicken eller bådadera?) som går att träna systematiskt.
Icke desto mindre går det att sammanfatta Ericssons program för att göra det tillämpligt på i stort sett vad som helst. Du kan genom medveten övning bli mycket duktig på – i stort sett vad som helst. För minneskonstnären Steve tog programmet inte tio tusen timmar, det räckte med några hundra.
Känn dig alltså uppmuntrad att pröva och experimentera! Dessutom bjuder boken på en uppsjö av randfenomen som vi absolut har glädje av att ha med oss på vår resa genom livet. Ett exempel är just noteringen att du måste ha uthållighet också när det blir tråkigt.
För att sammanfatta bokens budskap. Om du vill bli bättre på något på allvar, kanske till och med riktigt bra på något, så gäller att
- Lämna bekvämlighetszonen (se till att våga och vilja utsätta dig för ständigt nya utmaningar, var beredd på att det ibland kommer att bli tråkigt och kännas jobbigt)
- Sätt tydliga och klara mål och delmål
- Gör en plan för att nå målen
- Hitta ett sätt att övervaka framstegen (det vill säga, var noggrann med feedbacksystemet)
- Hitta ett sätt att upprätthålla din motivation
Lycka till!
