Om det nya livet på nätet

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs…för att kunna läsa romaner. Men det gör jag inte i samma utsträckning längre. Istället ägnar jag ofta dagens sista minuter åt twittrande och åt facebookande, bloggläsning m m. De sociala medierna har inte varit min arena särskilt länge och jag betraktar mig fortfarande som utpräglad gröngöling. Men nu utgör de alltmer en väsentlig del av min vardag. Jag är ”hooked” som man säger. Det har inte varit en dans på rosor. De månader som har gått har uppvisat en berg och dal-banefärd av entusiastiska utbrott över masskommunikationens och informationstillgångens möjligheter varvade med depressiva konstateranden om diverse fördumningseffekter. Nätkulturen katalyserar, kanske man kan säga. Den radikaliserar det mesta. Näthat är väl vanligt gammalt hat, fast mer och starkare. Bekräftelsebehov har vi ju alla, men på nätet tar de sig minsann en del märkliga uttryck.

Mitt uforskande har stort fokus på mina egna interna processer. Draget av introspektion är uppenbart. Varför blev jag nu så glad över detta ”pling”?  Hur kommer det sig att jag lika lite som ungdomarna kan hålla mig borta från flödet av löst tyckande och larvigt snackande? Jag har snabbt kunnat konstatera att det är potentiellt beroendeframkallande att ägna sig åt sociala medier samt att ytligheten blir en given konsekvens av hastigheten. Allt det där som sägs om sociala medier tycks stämma.

Konventioner är alltid intressanta att studera, överallt, och nätkonventionerna har snabbt seglat upp som ett spännande studieobjekt. Konventioner är ju i grunden någonting bra och nödvändigt. Utan en rimlig förutsägbarhet blir livet för dynamiskt för att det ska vara bra för hälsan. Konventionerna på nätet är i en del fall ganska uppenbara. På FB tycks det gå hem med humor och med djur. Barn går också bra. Intellektuell debatt är svårare. Jag försöker följa konventionerna i hyfsad mån. Men jag värnar också om min integritet, och går absolut inte med på allt som bjuds. Men framför allt går mycket ut på att tycka saker. Förstås. Allt det där är välkänt sen länge.

Jag brukar visa bilder på min hund. Det är så långt jag är beredd att gå beträffande ”gullighetstrenden” som råder. Det är alltid populärt, jag får aldrig i andra sammanhang lika många likes. Jag försöker puffa för en del läsning, vettiga artiklar och bra böcker. Det går mindre bra. Jag tror inte det beror på mina kontakter, dem är det inget som helst fel på. Det måste ligga i själva mediet. Bilder går snabbt, text drar ner på tempot. Jag är där själv naturligtvis, folk som skriver för långt och dunkelt hoppar vi över, geschwind.

Jag har i mitt flöde en salig blandning av ”gullare”, ”självutlämnare”, ”politiska kampanjmakare” och ultranybörjare som inte vet skillnaden mellan att skriva en kommentar och ett privat meddelande. Det är ganska roligt. De politiska kampanjmakarna företräder både ideologier jag sympatiserar med och sådana jag har lite svårt för. Alla får vara med, inga problem. Själv avstår jag dock helst från politik på FB, jag tror jag lider av brist på tillit, eller av tid. Självutlämnarna bjuder ibland på häpnadsväckande inblickar i sina personliga liv. Jag blir förstås glad av detta, men också lite undrande. Själv ställer jag upp en putsad och fin fasad. Begränsade och väl valda delar av livet visas upp. Tror jag i alla fall. Och så verkar ju de flesta göra.

Twitter är något helt annat än FB. Här finns en viktig konvention som snabbt blir uppenbar: följer jag dig så följer du mig. Bland det roligaste med Twitter är möjligheten att faktiskt få direktkontakt med människor som förr knappast var nåbara för gemene man. Den framgångsrike ledarskribenten svarar faktiskt, och det ganska snabbt. Likaså politikern och den berömde forskaren, svarar faktiskt! Om detta egentligen betyder något har jag ingen aning om. Kanske vi bekräftar varandra som moderna nätvarelser. Vi är sådana som hänger med. Och det är kanske inte fy skam.

Till sist en kommentar om denna ”blogg”. Ärligt talat har jag vissa dubier huruvida detta jag skriver ska kallas blogg eller något annat. Men egentligen bryr jag mig inte. Publicerings- och spridningsmöjligheten är förstås något enastående, som gör att alla människor med skrivklåda och författardrömmar direkt kan skrida till verket. Fantastiskt! Och så den mörka reflektionen över hur många vi är som skriver, men som kanske aldrig blir lästa. Vi har ju egentligen ingen aning. Vi skriver rakt ut i ett tomrum och håller tummarna för att någon stackars själsfrände ska förbarma sig. Så, kära läsare, om du följt med så här långt genom dessa lättviktiga rader är jag dig stort tack skyldig. Du har kanske själv skrivit något på sistone som jag kan läsa, och därigenom skänka dig lite uppmärksamhet och bekräftelse? Du kan väl twittra om det! @BerglundTK