Äntligen pratar vi allvar om betygsättningen i svensk skola

 "Äntligen!" vill man utbrista. Äntligen tar en initierad person med ansvar och legitimitet tag i den viktiga betygsfrågan och riktar stenhård kritik mot den misshandel som frågan utsatts för i Sverige de senaste decennierna. Värt att notera är att Lars Strannegård förutom att nu sätta fart på betygsdiskussionen, också har skrivit en av de bästa böckerna med fokus på pedagogik och utbildning på senare år.  Och som jag har kommenterat i ett föregående inlägg på bloggen!

Jag har också behandlat betygsfrågan förr på denna blogg, på förekommen anledning och av allmänt utbildningsintresse. Läs exempelvis här: Betygsfrågan - eller "Varför gör inte politikerna som forskarna säger?" I stort sett står jag fast vid innehållet i detta inlägg, trots att åren har gått. Sakernas tillstånd har inte ändrats nämnvärt på mycket lång tid. 

Betygsfrågan är en av många avgörande aspekter på vårt utbildningsväsende, och som systematiskt förbigås av ansvariga politiker. Det är en skam! Varken mer eller mindre. 

Nu kan vi tacka rektor Strannegård vid Handelshögskolan för att han kastar välbehövlig bensin på den falnande brasan. Hans debattartikel i DN (Glädjebetygen kan tvinga oss att införa antagningsprov, 230511) har väckt välförtjänt uppmärksamhet. Nyheten toppade gårdagens Aktuellt, utbildningsministern var på plats och fick förklara sig. 

Reaktionerna är skamsna, som de bör vara, och tyder på en viss reformvilja. Strannegård signalerade stor förnöjsamhet under diskussionen i Aktuellt-studion.

Men, jag hoppas att han och hans utbildningsinstitution ändå gör allvar av "hoten". Jag tycker verkligen att lärosätet helt ska lämna betygsantagningen och införa egna lokala tester istället. Skälen är flera.

Det skulle effektivt sätta en brännhet blåslampa på alla med ansvar i frågan och förmåga att göra något åt problemen. Ett annat skäl är att reformer på området kommer att ta tid att genomföra och få effekt. Under tiden fortsätter det svaga systemets glidare och fuskare att gynnas. Och för det tredje och kanske viktigast, de skissade reformerna kommer inte att räcka. 

Det kommer inte att räcka att säkra kopplingen mellan nationella prov och betygsättning, med övriga systemkomponenter bibehållna.  Detta - att få nationella proven att styra mer - beskrivs som medicinen som ska bota sjukan. Inget som hittills sagts (som jag tagit del av) belyser dock kärnan i den problematik som vi har att kämpa med.

Kärnan är - om undertecknad ska uttrycka en uppfattning - subjektiviteten i hela bedömningsförfarandet, i kombinationen på den enorma press på höga betyg, som finns i vissa skolmiljöer. Denna press gör rektorer och lärare knäsvaga och gör dem tyvärr till mjuka mål i en strid som är hård. Alla som verkat i och med de svenska skolsystemet de senaste decennierna vet vad jag pratar om. Subjektiviteten och pressen paras  dessutom ofta med bristande kompetens (betygsättning och all form av prestationsbedömning i skolan är svår!), vilket öppnar fältet för dem med makt, vilja och förmåga att pressa fram glädjebetyg.

Finns det nåt att göra då? Självklart! Det är inte så svårt heller. Man kan intressera sig en smula för hur andra utbildningssystem gör. Man kan också titta lite på IB-systemet (som finns på plats i Sverige, "runt knuten" alltså) för att få lite idéer.

Min egen version av det system som finns där "runt knuten", liknar andra länders och vårt eget som vi hade förr - innan den svenska samhällsrevolutionen tog fart. 

Systemet innehåller objektivt utformade och centralt rättade nationella prov (lyft rättningen från den undervisande läraren). Bedömning och betygssättning görs ytterst av statligt anställda och utbildade censorer som med utgångspunkt i de centralt rättade proven gör kompletterande muntliga tester av eleverna och sätter betyg i samråd med undervisande lärare. Betygssättande makt flyttas alltså från den undervisande läraren som naturligtvis ska ge sin uppfattning, men inte fatta beslutet. 

Ett dylikt system skulle snabbt återskapa det meritokratiska förtroendet i det svenska utbildningssystemet, ett förtroende som nu är allvarligt skadat, för att inte säga helt underminerat...

Om kunskapens frigörande kraft

Det är sällsynt med utbildningsideologiska skrifter som skänker verklig inspiration, som väcker livsandarna till liv och återskapar en tro och övertygelse som med åren bleknat en smula hos en luttrad ”skolfux”.

Den som lyckas med detta mindre stordåd hos undertecknad är rektorn vid Handelshögskolan i Stockholm: Lars Strannegård. I den fantastiska boken Kunskap som känns - en lovsång till att lära sig något nytt (Mondial, 2021), serveras vi en bred utbildningspolitisk palett som både kan läsas som en kritik av rådande strukturer och värderingar och tas som utgångspunkt för ett omfattande reformprogram - för den som besitter makt och resurser på utbildningsområdet.

Strannegårds primära utgångspunkt är förstås högskola och universitet, men han för många resonemang kring svensk grund- och gymnasieskola och det är inget som hindrar den kreativa läsaren att göra sina egna översättningar och tolkningar i god hermeneutisk anda. Strannegård pläderar för principer som i någon mån är applicerbara överallt.

Boktiteln anspelar på en huvudpoäng i boken. Kunskap och inlärning har en känslomässig och estetisk sida, som utgör en väsentlig del i en helhetssyn på lärande och utveckling. En annan huvudpoäng är synen på kunskap som en för individen frigörande kraft, ja rentav som en ”lyckostrategi” för att knyta an till trendig terminologi. Bildade människor, som genom utbildning och personlig förkovran förstår tillvarons komplexa sammanhang, lever helt enkelt bättre liv. Detta kan mätas på många olika sätt. 

Av ovanstående förstår vi genast vartåt Strannegård riktar sin huvudsakliga kritik. Nämligen mot ett utbildningssystem som förlorat mycket av sin magi, sinnlighet och estetik och vars enda legitimerande argument är den rationella nyttan. Ett system där ytliga kvalitetsindikatorer tillåts styra och där bildning och djupare mänsklig utveckling har städats undan eller glömts bort så som varande ålderstigna pinsamheter. 

Ett citat från bokens förord fångar andemeningen:

I ett land som Sverige är en alltför instrumentell utbildningssyn direkt skadlig, både för demokratin och för själva fundamentet i den ekonomiska utvecklingen. Dagens välutvecklade ekonomier drivs framåt av ett vetenskapligt förhållningssätt: fakta och analys, men också av reflektion, empati och kreativitet. I en sådan värld är den klassiska bildningstanken inte något utanverk för koketterier och festtal. Istället blir den själva motorn för fortlevnad, framsteg och hållbar utveckling. 

För författaren blev kontrasten mellan den svenska utbildningsmiljön och ”alternativen” uppenbar under hans period som forskare vid Stanford. Där spelade själva campus-miljön med sin grönska och sin fint anpassade arkitektur en avgörande roll. Det var där som han för första gången kom att tänka på sambanden mellan kunskapsinhämtning, fysisk aktivitet och sinnlighet. Som jämförelse funderar författaren på den andefattiga utformningen av Frescati i Stockholm. Positiva utbildningsmiljöer saknas förvisso inte i Sverige. Strannegård nämner exempelvis (till stor glädje för undertecknad) St Petri skola och Latinskolan - båda i Malmö - som positiva exempel på en sinnlig och mänsklig arkitektur som skänker rätt form av inramning till den utbildning som äger rum där. 

Bland de intressantaste kapitlen i boken hör dem som beskriver Handelshögskolans samarbete med konstinstitutioner som Magasin 3 i Stockholm. Projektet har inneburit att en rad samtida konstverk ställts ut i högskolans publika miljöer, där studenter och personal kunnat ta del av dem. Det har gett upphov till både starka reaktioner och till nyanserade debatter. Strannegård är säker på sin sak gällande behovet av att exponera studenterna för det ”klipulver” som mycket samtida konst kan vara. Efter en incident då en student drog ut sladden för ett videokonstverk (Sigalit Landau - Standing on a watermelon in the Dead sea) med argumentet att videon var pornografisk tänkte Strannegård så här:

Jag ägnade mycket tid åt frågan eftersom jag kände att detta var viktigt på riktigt. Händelsen gjorde mig starkt övertygad om att Handelshögskolan absolut inte kan examinera studenter som tycker att de kan ta sig rätten at ta bort något som inte behagar dem. Det är vårt ansvar att göra studenternas världsbild vidare, deras insikter djupare och deras respekt för andra synsätt större. Det är viktig att ha i åtanke att de om tjugo år med stor sannolikhet sitter på höga beslutsfattande positioner i samhället, med makt att dra ur sladden till större sociala maskiner. 

Utgångspunkten för många av bokens resonemang är pandemin och dess katalyserande funktion. Perioden med corona-restriktioner fick helt enkelt Strannegård och hans medarbetare att grundligt tänka och prata igenom vad en god universitets- och högskolemiljö innebär:

Det liminala tillstånd som pandemin skapade möjliggjorde för många att reflektera över vad som bör karakterisera ett riktigt bra lärosäte. Mitt svar är att en välfungerande utbildningsinstitution måste utgå från att vår själ rör sig mellan både förnuft och känsla, det vetenskapligt akademiska och det estetiska och känslomässiga. 

Alltså, inget ont som inte för något gott med sig. Författarens samlade reflektioner om en utbildningsinstitutions djupare mening och syfte blir genom denna bok till ett kraftfullt och allvarsamt budskap till hela utbildnings-Sverige: tänk om och tänk rätt och utforma en utbildningsmiljö som berör hela människan. Bygg en organisationskultur som värderar bredare och djupare beträffande kunskap och kompetens och ta oss bort från dagens snäva nyttoperspektiv (läs ”anställdbarhet” och ”mänskliga produktionsresurser”) som präglar stora delar av vårt utbildningssystem idag. 

Alla behöver en strategi

Alla behöver en strategi. Detta är ett citat, i själva verket de allra först orden, i Lawrence Freedmans episka verk Strategy - a history (Oxford university press, 2013). Med de orden börjar en resa som behöver 700 sidor för att nå sitt mål. Och varför inte, det är knappast något litet ämne, dessutom är det gammalt och oändligt komplext. 

Han fortsätter:

Leaders of armies, major corporations, and political parties have long been expected to have strategies, but now no serious organization could imagine being without one. Despite the problems of finding ways through the uncertainty and confusion of human affairs, a strategic approach is still considered to be preferable to one that is merely tactical, let alone random. 

Det är svårt att argumentera emot ett sådant resonemang. Ingen seriös aktör kommer undan nödvändigheten att agera målmedvetet och metodiskt trots en förvirrande och prövande tillvaro. Alla och envar utmanas till att försöka ta ställning till mål, handlingsalternativ, metoder - i ljuset av tillgängliga resurser. 

Varför är det svårt? Boxaren Mike Tyson får ge ett svar hos Freedman, vilket fångar en väsentlig aspekt:

Everyone has a plan - ´til they get punched in the mouth.

En väl utformad strategi måste ha beredskap för det oväntade, för konflikter, till och med för det våldsamma och brutala. Att aktuella svenska politiska strategier inte riktigt svarar upp mot detta, avslöjas av de många förekomsterna av formuleringen: "det såg vi inte komma". Strategier handlar ju precis om detta: att se att "det" kan komma.

Underbetyg för politiken alltså på en rad områden, där kortsiktighet och ytlighet tycks råda. Kanske är företag och offentliga organisationer mer strategiska i vår tid?

En viktig poäng hos Freedman är att strategi är att utveckla makt, att skaffa sig fördelar som inte är givna från början. Strategin för den som redan är mäktig och stark, bör inte var särskilt komplicerad, påpekar han. En förnuftig applicering av överlägsna resurser räcker långt. Det är svårare, och också mer beundrat, att börja på minus så att säga. En variant på detta är när listen segrar över den råa styrkan. Som David mot Goliat, i en biblisk, mytologiserad illustration av fenomenet. 

Strategi är ett grekiskt ord som har koppling till militärt ledarskap. Det användes av de gamla grekerna på ett för oss begripligt sätt redan för 2500 år sedan. Men ordets moderna användning finner vi först i det avslutande 1700-talet, när upplysningen gett människor i framför allt Tyskland, Frankrike och England övertygelsen om att en korrekt användning av förnuftet alltid bör leda till framgång. Samhällets och de mänskliga företagens komplexitet hade vid denna tid nu nått en nivå som krävde en tydlig rollfördelning. Allt det som antikens och medeltidens krigarkungar hade gjort själva, måste nu delas upp på flera: regeringen anger målen, generalerna ansvar för att dessa nås, staberna beräknar tids- och resursåtgång. Och så vidare.

Affärsstrategier var sällsynta före 1960. Efter millenieskiftet är de mer förekommande än de militära varianterna. Efter 1960 började det dyka upp "personliga strategier", uppmuntrade av en mer individualistisk och självmedveten människosyn. 

Ovanstående är en kort och rapsodisk sammanfattning av förordet till Strategy - a history. Jag hoppas kunna återge fler nedslag i denna lockande bok vad det lider.