Äntligen pratar vi allvar om betygsättningen i svensk skola

 "Äntligen!" vill man utbrista. Äntligen tar en initierad person med ansvar och legitimitet tag i den viktiga betygsfrågan och riktar stenhård kritik mot den misshandel som frågan utsatts för i Sverige de senaste decennierna. Värt att notera är att Lars Strannegård förutom att nu sätta fart på betygsdiskussionen, också har skrivit en av de bästa böckerna med fokus på pedagogik och utbildning på senare år.  Och som jag har kommenterat i ett föregående inlägg på bloggen!

Jag har också behandlat betygsfrågan förr på denna blogg, på förekommen anledning och av allmänt utbildningsintresse. Läs exempelvis här: Betygsfrågan - eller "Varför gör inte politikerna som forskarna säger?" I stort sett står jag fast vid innehållet i detta inlägg, trots att åren har gått. Sakernas tillstånd har inte ändrats nämnvärt på mycket lång tid. 

Betygsfrågan är en av många avgörande aspekter på vårt utbildningsväsende, och som systematiskt förbigås av ansvariga politiker. Det är en skam! Varken mer eller mindre. 

Nu kan vi tacka rektor Strannegård vid Handelshögskolan för att han kastar välbehövlig bensin på den falnande brasan. Hans debattartikel i DN (Glädjebetygen kan tvinga oss att införa antagningsprov, 230511) har väckt välförtjänt uppmärksamhet. Nyheten toppade gårdagens Aktuellt, utbildningsministern var på plats och fick förklara sig. 

Reaktionerna är skamsna, som de bör vara, och tyder på en viss reformvilja. Strannegård signalerade stor förnöjsamhet under diskussionen i Aktuellt-studion.

Men, jag hoppas att han och hans utbildningsinstitution ändå gör allvar av "hoten". Jag tycker verkligen att lärosätet helt ska lämna betygsantagningen och införa egna lokala tester istället. Skälen är flera.

Det skulle effektivt sätta en brännhet blåslampa på alla med ansvar i frågan och förmåga att göra något åt problemen. Ett annat skäl är att reformer på området kommer att ta tid att genomföra och få effekt. Under tiden fortsätter det svaga systemets glidare och fuskare att gynnas. Och för det tredje och kanske viktigast, de skissade reformerna kommer inte att räcka. 

Det kommer inte att räcka att säkra kopplingen mellan nationella prov och betygsättning, med övriga systemkomponenter bibehållna.  Detta - att få nationella proven att styra mer - beskrivs som medicinen som ska bota sjukan. Inget som hittills sagts (som jag tagit del av) belyser dock kärnan i den problematik som vi har att kämpa med.

Kärnan är - om undertecknad ska uttrycka en uppfattning - subjektiviteten i hela bedömningsförfarandet, i kombinationen på den enorma press på höga betyg, som finns i vissa skolmiljöer. Denna press gör rektorer och lärare knäsvaga och gör dem tyvärr till mjuka mål i en strid som är hård. Alla som verkat i och med de svenska skolsystemet de senaste decennierna vet vad jag pratar om. Subjektiviteten och pressen paras  dessutom ofta med bristande kompetens (betygsättning och all form av prestationsbedömning i skolan är svår!), vilket öppnar fältet för dem med makt, vilja och förmåga att pressa fram glädjebetyg.

Finns det nåt att göra då? Självklart! Det är inte så svårt heller. Man kan intressera sig en smula för hur andra utbildningssystem gör. Man kan också titta lite på IB-systemet (som finns på plats i Sverige, "runt knuten" alltså) för att få lite idéer.

Min egen version av det system som finns där "runt knuten", liknar andra länders och vårt eget som vi hade förr - innan den svenska samhällsrevolutionen tog fart. 

Systemet innehåller objektivt utformade och centralt rättade nationella prov (lyft rättningen från den undervisande läraren). Bedömning och betygssättning görs ytterst av statligt anställda och utbildade censorer som med utgångspunkt i de centralt rättade proven gör kompletterande muntliga tester av eleverna och sätter betyg i samråd med undervisande lärare. Betygssättande makt flyttas alltså från den undervisande läraren som naturligtvis ska ge sin uppfattning, men inte fatta beslutet. 

Ett dylikt system skulle snabbt återskapa det meritokratiska förtroendet i det svenska utbildningssystemet, ett förtroende som nu är allvarligt skadat, för att inte säga helt underminerat...