Tilliten och kulturen

Sedan Tillitsdelegationen lämnade sin slutrapport i juni 2020 har diskussioner och samtal om den offentliga sektorns styrning fortsatt på många håll. Bland andra har Louise Bringselius – delegationens forskningsledare – fortsatt publicera artiklar och böcker i ämnet i en strid ström. 

En annan namnkunnig debattör i sammanhanget är filosofen Jonna Bornemark. Hon har med sina två böcker Det omätbaras renässans och Horisonten finns alltid kvar (Volante, 2018 resp 2020) väckt stor uppmärksamhet och beröm för uppfriskande perspektiv och välformulerad kritik. Det är en truism att konstatera att svensk offentlig sektor har problem. Vad dessa består av, hur de ska definieras och – ännu svårare – hur de ska behandlas är sannolikt verkliga ödesfrågor. Problemen yttrar sig på många sätt.

Många, tunga, professioner som utgör fundamenten i offentlig sektor, har idag stora rekryteringsproblem. Det är brist på lärare, på poliser och på sjuksköterskor. Vidare används inte läkare effektivt och socionomer ifrågasätts systematiskt i sin professionella utövning. Utvecklingen har inneburit en brist på tillit till de bärande professionerna, vilket har ersatts med kontroll, granskning, konkurrensutsättning och manualisering. Begreppet ”förpappring” (mycket välfunnen språklig konstruktion!) tog sig in på den svenska nyordslistan i samband med Bornemarks första bok, och beskriver en utveckling som ingen vettig människa rimligen ställer sig bakom. 

New Public Management skrivs ofta fram som det stora främmande monstret som utifrån någon form av egen inneboende makt, har satt sina klor i svensk offentlig sektor och förorsakat många av problemen. Men, och det är viktigt, det är långt mer än en styrmodell som ligger bakom problembilden. I själva verket är ju inte Bornemark - exempelvis - inte generell motståndare till kvalitetsarbete. Skilj på granskning och kvalitetsarbete, är hennes enkla formel. 

Nej, Bornemark ägnar sig med kreativitet och stor kraft åt att analysera stora delar av vårt samhälle och för närvarade gällande värderingar. Hennes ärende är alltså mycket djupare och bredare än att exempelvis skjuta in sig på målformuleringskaoset i de kommunala hierarkierna (även om hon är kritisk också till det). Hon samlar sig istället till en kultur- och samhällskritik som egentligen gäller var och en av oss som lever i Sverige dessa dagar. Det handlar om ett reduktionistiskt, perverterat kunskapsbegrepp, om en ovilja och oförmåga att leva med ambivalens, om en allmänt spridd instrumentalisering och förlusten av viktiga värden. Med mera. Det är ett samhälle som befinner sig i en djup värdekris hon beskriver. 

Den bärande föreställningen i samtiden är att det mesta går att kontrollera om bara metoderna är de rätta. Några av nyckelorden för denna ideologi - den förtjänar att benämnas så - formulerar Bornemark i inledningen till Det omätbaras renässans. Orden antyder något om bredden och djupet av den ideologi som råder:

Mätbarhet, uppspaltning, kvantifiering, beräkning, effektivitet, kvalitetssäkring, evidensbasering, rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare, stegräknare. 

Sett i ljuset av ovanstående är det inte alls förvånande att hennes böcker väckt uppmärksamhet. Snarast är det förvånande att de inte väckt ännu mer debatt. På samhällsnivå gestaltas krisen på en rad olika sätt: den låga statusen för samhällsvetenskaplig och humanistisk bildning och forskning, avogheten gentemot religion och tendensen att reducera konst till antingen underhållning eller medborgarfostran. Det är sannerligen inget vackert eller trevligt Sverige som hon skriver fram.

Någon kanske studsar inför delar av ovanstående lista. Evidensbasering, exempelvis, är ett modeord som Bornemark reser ett varnande finger inför. Man skulle kunna påstå att ytterst lite av det som sker i offentlig sektor över huvud taget är åtkomligt för en blick som har formats i ett snävt fält av naturvetenskaplig forskningsmetodik. Vurmen för evidensbaseringen är en återvändsgränd och ett tecken på den tendens till scientism som är ytterligare en aspekt på samtidsideologin. 

Mycket förtjänstfullt beskriver Bornemark hur vi med tiden har kommit att tappa bort en stor del av en bredare och mer nyanserad syn på kunskap och förnuft. Att vi har hamnat här är helt enkelt mycket sorgligt. 

Hennes metoder har fått välförtjänt beröm. Hon plockar fram – ur gömmor som trots allt finns kvar – en rad viktiga filosofer ur den europeiska kulturhistorien, och sätter deras analys och begreppsapparat i spel. Det handlar om ”gammalt mög” som Aristoteles, Cusanus och Descartes. Med flera. Vi behöver mer Fronesis (Aristoteles) och Intellectus (Cusanus), mindre Episteme (Aristoteles) och Ratio (Cusanus) pläderar Bornemark. 

Bornemarks båda böcker är lysande och utgör åtminstone ett litet fladdrande hopp i samtiden. Det återstår att se om ansvariga politiker och andra ledare mäktar med att göra något åt saken eller om de och vi alla andra, sitter fast i samtidskulturens grepp. Fint var förstås att Bornemark fick tala vid riksdagens högtidliga öppnande hösten 2019. 

Men, det behövs ju lite mer. 

Det vanliga lidandet – om svenska förväntningar och deras konsekvenser

Christian Rücks bok från härom året – Olyckliga i paradiset (Natur och Kultur, 2020) - behandlar en vid det här laget bekant paradox. Varför mår vi dåligt när vi har det så bra? Frågan är flitigt diskuterad sen många år tillbaka, både i Sverige och internationellt, så varför en bok till, kan man undra? Jo, men Rücks strama stil och hans gedigna förankring inom svensk psykiatri gör den läsvärd. Rück är professor och psykiatriker knuten till Karolinska institutet i Stockholm, och gör en ”svensk” sammanfattning av situationen. Det vill säga, han behandlar svenska fenomen, men tar också upp den internationella forskningen på området på ett välgörande sätt. Han skriver kort och koncist. Han är också rak och modig i sina kritiska perspektiv. Alltihop trevligt, och ytterligare argument för att läsa hans bok. 

Undertecknad är – som trogna läsare vet – sen länge intresserad av Rücks frågeställningar: varför är många olyckliga och frustrerade när de objektivt sett inte ”borde” vara det? Varför svämmar diagnoser som Utmattningssyndrom eller ADHD över alla bräddar? Vilka kulturella komponenter kan vi se när det gäller diagnostik och användningen av andra etiketter? Ämnet har behandlats tidigare i denna blogg, främst här Kultursjukdomar - en aktuell kontrovers. Vi ska inte ta om resonemangen därifrån, utan mest slå fast några viktiga poänger hos Rück.

Det intressantaste och kanske viktigaste som Rück tar upp i sin bok handlar om bilden av stress i dagens Sverige. Stress anges ju ofta som skälet till ett nedsatt eller direkt dåligt välmående, av många i vårt land. Rück och ett flertal experter på området är kritiska till den rådande situationen. Att det svenska arbetslivet till exempel, skulle vara särskilt stressigt motsägs av flera indikatorer. Vi arbetar idag faktiskt lite mindre än vi gjorde för 20 år sedan. Att sedan reklamdrivna och förvridna livsstilsideal gör att många människor anser sig ha ont om tid, är en annan sak. 

Forskarna som Rück refererar menar att talet om ett stressigt samhälle kan fungera som självuppfyllande profetia. De poängterar också den positiva stressens betydelse. Ett normalt liv innehåller stress, helt enkelt. Vi kan inte vara utan den.  Den negativa bilden av stress i Sverige den senaste decennierna är felaktig, och i sig problematisk.

Den svenska epidemin av ”utmattningssyndrom” kröner så att säga, den svenska ”stressdiskursen”. Rück påminner välgörande om att denna diagnos enbart finns i Sverige, och att de i vanliga fall stränga kriterier för införandet av nya diagnoser i ICD (International classification of diseases - världshälsoorganisationens diagnossystem) åsidosattes av Socialstyrelsen när diagnosen infördes i Sverige 2005. Rück har uppenbarligen varit i dialog med Socialstyrelsen i frågan, men begripliga svar lyser med sin frånvaro. Vad var det som hände? Hur ska detta förstås? Rück anger ett par olika perspektiv. För det första är diagnosen utmattningssyndrom ”fritagen” från andra diagnosers stränga krav i samband med sjukskrivning. Det är relativt lätt att bli sjukskriven för detta tillstånd, till skillnad från många andra. Skillnaden i sjukskrivningsråd gentemot exempelvis diagnosen depression, saknar enligt Rück stöd i forskningen. 

Ett annat viktigt tema i boken är vår tids överdiagnostisering. Rück tar upp nu klassiska exempel som diagnoserna inom autism-spektrat. Autism var ett nästan okänt fenomen i breda befolkningslager i Sverige innan Hollywood tog upp ämnet. I filmen Rain man (1989) spelar Dustin Hoffman en idiot savant som blev närmast ikonisk. Det goda med filmen var att den presenterade autism som ett odramatiskt personlighetsdrag eller till och med som en tillgång i vissa sammanhang. 

Christoffer Gillberg, känd svensk psykiatriker, konstaterade på 1980-talet att så många som fyra pojkar av tio tusen ((0,04 procent) i Göteborgsregionen hade autistiska drag – en förekomst som var högre än man tidigare trott. Föga förvånande anser Gillberg att dagens diagnostiska situation ”spårat ur helt och hållet”. Förekomsten av diagnosen bland tonårspojkar i Stockholm är idag ett hundra gånger högre.  Rück menar att det är uppenbart att diagnosens kriterier har ändrats. 

Drivkrafterna bakom ovanstående fenomen och flera andra mer eller mindre uppmärksammade, är synen på lidandets plats i våra liv samt våra mer eller mindre uppskruvade förväntningar. Rück skiljer här föredömligt på två sidor av saken:

Det vanliga lidandet, känslan av otillfredsställelse, leda och frustration, verkar inte påverkas nämnvärt av att samhället blir rikare eller att vi ökar utbudet av behandlingar i sjukvården. Vi kommer alltid att vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. 

Rück tillbakavisar många fenomen som drivande för vågen av ohälsa:  påstådd svensk ensamhet, de smarta mobilernas ankomst, tarmbakterier och matvanor, med mera. I ett par fall går tillbakavisandet väl snabbt, kan tyckas. Han håller istället fast vid ett knippe tunga grundstrukturer i sin förklaringsmodell: de psykiska sjukdomarnas ärftliga bakgrund, de stigande förväntningarnas problematik, sekulariseringen och förlusten av traditionella tolkningsramar. 

Det sistnämnda, som i hög grad handlar om religionens funktion vid tolkningen av livets grundvillkor, tas upp kortfattat i boken. Världsreligionerna har alla tagit upp och behandlat lidandet i heliga skrifter och in sin praktik och i den rika tolkningstradition som vuxit fram genom århundradena. Det som skett i Sverige vad gäller kunskapen om och kontakten med vår version av denna tradition – den lutherska kristendomen – är rätt unikt. Få, om ens något jämförbart samhälle, har gjort sig så urarva som det svenska, beträffande möjligheten och viljan att hämta inspiration och lärdom ur dessa källor. Detta är givetvis – Rück har helt rätt – en tung post i förklaringen av den svenska situationen. Denna ”lucka” i den moderna svenska kulturen gör oss mer öppna – man skulle kunna säga mer sårbara – för marknadskrafter och tillfälliga mediala trender när det gäller att tolka livsvillkoren. Det är en beklaglig situation, utan tvekan. 

 

En värld utan epost?

Det kommer sannolikt ta flera decennier innan historiker och samhällsvetare och andra, på ett klarsynt sätt förmår tolka och förstå de enorma förändringar som digitaliseringen har inneburit för vårt vardagsliv och arbetsliv. Det revolutionerande i förändringen blir extra uppenbar när vi betraktar det senaste decenniet, då de smarta mobilerna fått ett i det närmaste totalt genomslag. 

Mycket är förstås tydligt redan, som våra fullständigt förändrade kommunikationsvanor och vår tendens att hantera alltmer av våra jobb- och vardagsbestyr genom den behändiga apparaten i vår ficka. En del negativa aspekter börjar också bli uppenbara, exempelvis "mobilberoendet" som drabbar oss alla - givetvis - i större eller mindre grad.

Men fortfarande kvarstår att göra en djupare analys och etablera en mer heltäckande förståelse för vad den digitala tekniken gör och har gjort med oss. Några observanta författare och forskare jobbar dock envetet med dessa ting. En av dem är den relativt unge amerikanen Cal Newport. Newport tog sin doktorsgrad i datavetenskap vid MIT år 2009. Han har sedermera fortsatt sin forskning vid universitetet i Georgtown och specialiserat sig särskilt på kommunikationssystem. A world without email (2021) är hans åttonde bok som riktar sig till en läsande allmänhet. 

Han har genom åren, i dessa böcker, ifrågasatt en lång rad fenomen och utförligt kritiserat aspekter på digitaliseringens konsekvenser. Till detta hör frågan om hur vi åstadkommer djup koncentration i en tid då alltmer pockar på vår uppmärksamhet, och distraktionskällorna helt enkelt blir väldigt svåra att hantera. 

I ovan nämnda bok gör han en djupstudie av den fas i digitaliseringen då e-postprogrammen gjorde sitt inträde på våra arbetsplatser. Det är en häpnadsväckande historia som skrivs fram här, och som vi, många av oss i alla fall, aldrig riktigt har tänkt på eller känt till. 

Newport tar oss med till det tidiga 1990-talet för denna studie, när e-postprogrammens nya tekniska lösningar innebar att de lokala datanätverken kunde kopplas samman, vilket innebar obegränsade möjligheter till snabb och säker kommunikation. Under mycket kort tid konkurrerades faxen ut (dock ej överallt förstås) som ett dominerande kommunikationsmedel. Några av oss minns denna charmiga lilla maskin som spottade ur sig längre eller kortare remsor med text. Tekniken innebar elektronisk bildöverföring via telenätet. En bild (texter är också bilder) matades in i min maskin för att i nästa sekund eller minut matas ut i din, oavsett var du befann dig. 

Dagens arbetsliv, menar Newport, har oreflekterat accepterat den arbetsstil som e-postsystemen (och andra jämförbara digitala kommunikationssystem) snabbt ledde fram till. Hans utmanande idé går ut på att vi hamnat i en dålig situation som vi anser oss inte kunna ta oss ur. Hur landade vi i ett arbetsliv som utmärks av konstant kommunikation, frågar han sig i bokens inledning, när vi inte måste det. Han uppehåller sig givetvis i den mer kunskaps- och informationsintensiva sektorn av det moderna arbetslivet. Alla jobbar inte där, men väldigt många.

Ett historiskt faktum som Newport utgår ifrån är att vi inte bara bytte system när e-posten gjorde entré. Det var inte så att vi bara fick en annan teknik, som var enklare och snabbare att hantera, för att göra samma sak som vi gjort innan. Nej, vi gick över till ett helt annat arbetsflöde i kraft av de nya verktygen. Detta flöde kallar Newport för "the hyperactive hive mind" - vilken han definierar så här:

Ett arbetsflöde som kretsar kring ständigt pågående kommunikation, vilken matas av ostrukturerade och icke-schemalagda meddelanden som skickas genom digitala kommunikationsverktyg som epost och sms-tjänster. 

Den kanske viktigaste anekdoten i bokens inledning beskriver hur IT-ansvarige Adrian Stone på IBMs högkvarter i New York engageras för att förbereda övergången till ett då modernt epostsystem (Stone har sedermera skrivit om detta). Han sammanställde till en början hur stor kommunikationsvolymen var medarbetare emellan, på traditionellt sätt (papperslappar, telefonsamtal, prat i korridoren etc). Utifrån den beräkningen förbereddes företagets servrar för att kunna hantera motsvarande volym digitalt. Man utgick ifrån att förändringen skulle innebär att det mesta av den traditionella kommunikationen helt enkelt flyttade över till det nya epostsystemet. Detta var inte vad som skedde. 

Inom loppet av några dagar "sprängdes" serverkapaciteten. Det som skett var inte bara att den traditionella kommunikationen hade lagts över i de digitala ledningarna. Det stora nya var att kommunikationsvolymen hade ökat fem eller sex gånger - inom loppet av några dagar! Stones slutsats  i detta skede: all tänkbar produktivitetsvinst var som bortblåst! 

Det var tekniken i sig som åstadkom den här förändringen, inte något medvetet beslut nånstans i IBMs organisation. Och så här är det ofta med ny teknik, menar Newport. Egentligen vet vi vad vi behöver om teknikens system-, kultur- och samhällsförändrande potential, men vi tenderar att glömma bort det. 

De flesta av oss kan berätta om detta nu. Hur vi på våra arbetsplatser ägnar timmar åt kommunikation i korta, snabba digitala meddelanden, hur den bryter vår koncentration och skapar en stress som inte släpper taget om oss ens när vi kommer hem efter arbetsdagens slut. Känslan som de obesvarade mailen skapar utgör " a low-grade background hum of anxiety". 

Så här gjorde vi inte förr. Den här förändringen är så genomgripande att det är absurt att låta den undgå en närmare granskning, menar författaren och det är lätt att hålla med. Uppslaget till den djupdykning som Newport gör i boken fick han via en god vän i Washington. Vännen, som tillsatts av Barack Obama, ansvarade för att koordinera kontakterna mellan 26 federala myndigheter och över 500 universitet med syftet att fördela statliga medel inom fältet innovation och entreprenörskap. Ett par månader in i uppdraget kopplades nätverket ner. Anledningen var ett virus som misstänktes kunna vara ett intrång av främmande makt. 

Chocken över att inte kunna kommunicera på numera traditionellt maner, med epost och andra digitala medel, förbyttes inom några veckor (nätverket var nere i sex veckor) till ett fascinerat konstaterande att de långa fysiska möten som fick ersätta e-posttrafiken innebar en avsevärd kvalitetshöjning i arbetet. Vännen och kollegorna på myndigheten fann att de ägnade sig åt djuplodande analyser, arbetade långa koncentrerade arbetspass som gav helt andra förutsättningar för arbetet än vad som "normalt" hade varit fallet. När de digitala kommunikationen kom tillbaka var förberedelserna klara på ett helt annat sätt än vid en vanlig projektstart. 

Varför kan vi inte kombinera den nya teknikens fördelar med de arbetssätt som vi via forskning vet passar oss som mänskliga varelser? Varför har vi fallit i fällor som "multitasking" och högintensiv, ständigt pågående kommunikation med mängder av människor inom och utanför våra organisationer? 

Newport avvisar kategoriskt den möjlighet som nu länge har pekats ut som lösningen på stressen i det moderna arbetslivet. Stäng av alla signaler, svara inte på e-postmeddelanden hela dagen, spara dem till ett dedikerat pass i slutet av dagen eller veckan - så har råden formulerats de senaste åren, och de skjuter enbart in sig på individen och dennes möjlighet att personligen hantera sitt arbetsflöde. Ingenting, eller mycket lite, i de senaste årens "tips och råd" för stresshantering skjuter in sig på själva arbetsflödet som präglar våra organisationer. Den enskilde är hjälplös, menar Newport, det är organisationen som helhet som måste strukturera om sitt arbetsflöde. Att på eget initiativ försöka etablera en annan sorts tidsanvändning är dömt att misslyckas. 

Newport gör huvudalternativen tydliga: antingen kommunicerar vi i små bitar, genom korta epostmeddelanden och korta, snabba svar. Eller så låter vi en hel grupp interaktioner äga rum i klump, genom ett telefonsamtal eller ett möte. Ingenting i vår tekniska utrustning per se, tvingar oss att välja endera. Ändå uppvisar våra arbetsplatser ett tydligt mönster: vi har valt de korta, snabba meddelandena, och de sprids ut under loppet av hela arbetsdagen så att övrigt arbete splittras upp i allt mindre bitar. Jag finner mig indragen i ett flertal parallellt pågående interaktioner, där jag är en kugge av många och där mitt deltagande är en förutsättning för att processen ska framskrida.  Detta skapar stress och påverkan på mitt övriga arbete blir förödande. 

Studier från senare år, som Newport refererar, anger att den sammanlagda tiden som ägnas koncentrerat till en enskild arbetsuppgift kan uppgå till så lite som 20 minuter. Mer än två tredjedelar av de studerade erfor aldrig ett koncentrerat arbetspass som överskred en timme. Undersökningar som gjorts under de senaste 20 åren visar att mängden meddelanden som skickas eller tas emot under en dag av den genomsnittlige medarbetaren ökat från ca 50 (2005), ca 70 (2006), ca 90 (2011) till så mycket som ca 125 (2019). 

Detta blir problematiskt - närmast en truism idag - när vi beaktar den mänskliga hjärnans funktionalitet. Oavbruten växling av fokus gör helt enkelt att hjärnans prestanda går ner. De tekniska hjälpmedlen har tagit ner den tidsmässiga och sociala "kostnaden" att ställa frågor till kollegerna till nästan noll. Detta, som vid en snabb anblick är positivt, har blivit till en förbannelse i det moderna arbetslivet, menar Newport. Vi drunknar helt enkelt i snabba och korta mail som skapar en tung känsla av överbelastning. Hur många interaktioner hade vi tagit initiativ till om vi tvingats vandra ut i korridoren och uppsöka och kanske störa kollegan i fråga? Betydligt färre, är väl det allmänna svaret. Detta avslöjar det irrationella draget  i vårt nuvarande arbetsflöde, när vi betraktar den totala användningen av våra kognitiva resurser. 

The hyperactive hive mind - alltså. Newports slutsats är att vi har hamnat där vi är, mer av slump än som ett resultat av en genomtänkt strategi. Det är nu dags att tänka den strategin och bygga om våra arbetsflöden. Vi tar upp hans tankar och förslag på detta fält i en kommande bloggtext om andra delen av Newports bok: Principles for a world without email. Vi kan redan nu avslöja att han inte tänker sig en värld utan epost! Däremot tänker han sig ett annorlunda arbetsflöde för många av våra arbetsplatser, ett flöde som bättre tar hänsyn till den mänskliga hjärnans kapacitet.