Är du lycklig idag?

När jag återigen bläddrar i Sonya Lyubomirskys uppskattade bok om lycka - Lyckans verktyg - en vetenskaplig guide till lycka (Natur och Kultur, 2008) - slås jag av hur snabbt trenderna avlöser varandra i de massmediala rum där mål och mening i våra liv diskuteras flitigt. Dessa dagar får vi läsa ganska mycket om träning och bantning, till synes eviga ämnen, och lite mindre om lyckostrategier. Ämnet ”peakade” för ett par år sedan då det kom ut en formlig störtflod av böcker. Några står i min bokhylla: Om lycka, Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra, etc.

Hursomhelst,  Sonya Lyobomirskis bok om subjektivt välbefinnande i teori och praktik, är fortfarande det bästa jag läst på området. Lyubomirsky är professor och forskare vid UCLA. Hon har en klädsamt distanserad och strikt vetenskaplig blick på ämnet, och redovisar forskningsrön och tipsar om bevisligen framgångsrika metoder. Hon avlivar också ett antal lyckomyter, som att

1.    Lyckan är något man finner

2.    Vägen till lycka är att förändra sina levnadsomständigheter

3.    Antingen är man lycklig eller så är man det inte.

Hon skönmålar inte heller på något sätt. En av bokens centrala teser är att nivån på det vi kallar subjektivt välbefinnande (lycka i vardagligt tal), är möjligt att påverka till 40 procent genom aktiva handlingar. I övrigt är vi fast i genetiskt betingade förhållanden (50%) samt i yttre levnadsomständigheter (10%). Det senare påverkar alltså ganska lite, enligt Lyobomirsky. Detta betyder att inkomst, bostadsförhållanden, innehav av bil eller andra dyra ägodelar, spelar en blygsam roll i jakten på lyckan, något som brukar förvåna vissa människor. Men så är det och det finns, som man säger, vetenskap på det. 

Förklaringen stavas habituering, helt enkelt. Du vänjer dig snabbt vid nya levnadsomständigheter, tar dem för självklara varvid du är tillbaka på ruta ett. Hela 50 procent avgörs alltså av gener. Du är predisponerad att inta en högre eller lägre nivå av välbefinnande. Det betyder att vissa människor för det mesta är ganska tillfreds medan andra mestadels är tämligen miserabla.

Huruvida du betraktar 40 procent som mycket eller lite, avgörs väl också då av din genetiska grundstomme. Såpass mycket kan du i alla fall påverka genom aktiva val, och Lyubomirsky har arrangerat dina möjligheter i tolv olika program, så kallade lyckostrategier. Här bör finnas nåt för alla. De listas i tur och ordning:

1. Att uttrycka tacksamhet

2. Att vara optimistisk och tänka positivt

3. Att undvika grubblerier och att sluta jämföra sig med andra

4. Att göra snälla saker

5. Att vårda sina relationer

6. Att lära sig härda ut

7. Att lära sig förlåta

8. Att sträva efter flow

9. Att njuta av livet

10. Att sätta upp nya mål

11. Att utöva religion och andlighet

12. Att ta hand om kroppen – meditation, motion, att bete sig som en lycklig människa

 Lyubomirsky levererar övningar och uppgifter för var och en av dessa, övningar som alla är testade i vetenskaplig form. Hon varnar dock för att inget av detta är lättköpt, det kräver ihärdighet om det ska ge någon varaktig effekt. Hon är också avväpnande då hon själv tycker att många av övningarna känns rätt "töntiga" att genomföra eller ens att prata om. För den som är känslig för sådant är dock budskapet entydigt: töntigt funkar!

Viktigt är också att de valda metoderna samspelar med din personlighet. Det är knappast lämpligt för en tänkare och bokmal som undertecknad att välja att ”ta hand om min kropp”, även om det skulle framkalla högljudda hurrarop från alla möjliga håll. Jag förvånas ibland över hur vänner och bekanta månar om min fysiska hälsa. Jag är inte heller bra på att ”sätta upp mål och sträva dit”, även om jag faktiskt övat på detta i ett par omgångar. Nej, hellre ger jag mig då på att ”sträva efter flow” eller att ”uttrycka tacksamhet”. Nummer tre, ”att undvika grubblerier och sluta jämföra sig med andra” har jag en medfödd begåvning för så den är redan avklarad. 

Om du nu som läser detta tolkar min lätt ironiska ton som att jag föraktar ämnet och hela hajpen kring lyckoforskningen och den positiva psykologin, så får jag be om ursäkt. Jag tycker att ämnet är intressant och viktigt, men samtidigt att det förtjänar ett visst inslag av kritisk distans. Det finns många som vill tjäna pengar på människors oro, frustrationer och - olycka. Läs Lyubomirskys bok så rustas du både med kunskap, metodik och en god nypa salt, vilket du kommer att behöva på din strävsamma väg mot lyckan.

Varför är det så svårt att hjälpa?

Har du velat hjälpa någon men inte kunnat lista ut hur du ska gå tillväga? Eller, har du försökt hjälpa någon och trott att du verkligen haft något att komma med, bara för att bli ignorerad eller totalt avvisad? Skulle tro det. Det här är så vanliga och vardagliga situationer att vi alla erfarit dem många, många gånger. 

Det här texten skulle inte kopplas till den aktuella flyktingsituationen eller tiggeridebatten, men det är nästan omöjligt att inte tänka i den riktningen när ämnet kommer upp. Den djupa tillfredsställelse vi känner av att hjälpa på ett påtagligt sätt, gör sig påmind. Vår frustration över att inte kunna hjälpa, på ett adekvat sätt, likaså. Dessutom är det uppenbart att om den som tar emot hjälp inte visar tacksamhet på ett för oss lämpligt sätt, är det lätt att bli upprörd. Att hjälpandet som fenomen berör oss på djupet är alltför uppenbart i dessa dagar. 

Detta vardagliga men samtidigt så märkliga fenomen – konsten att erbjuda, ge och ta emot hjälp – är ämnet för Edgar Scheins senaste bok. Helping är den anmärkningsvärt enkla titeln på boken. Han beskriver utförligt hjälpandets sociala och kulturella grund, både utifrån hjälparens och mottagarens perspektiv. Bakgrunden är hans många år av arbete i olika ”hjälparroller”, främst lärarens och organisationskonsultens. Men han har också samlat på sig funderingar från helt vardagliga situationer. Maken som hjälper makan att välja kläder till festen, pappan som hjälper barnet med läxan, bilföraren som ber om färdangivelser på gatan, m m. 

Helping is a basic relationship that moves things forward.

Här börjar han sitt resonemang, och visar därigenom på hjälpandets helt grundläggande natur för alla sociala sammanhang. Hjälpandet är svårt och vi tenderar att upprepa våra misstag: vi lyckas inte hjälpa trots att hjälp uppenbarligen behövs, vi försöker hjälpa när det inte är önskvärt och blir avvisade, vi ger fel sorts hjälp. Den som först tycktes be om hjälp ändrar sig plötsligt och är inte längre intresserad, till vår stora förvåning. Är det fel på mig när jag inte är förmögen att ta emot den hjälp som erbjuds, kan man undra. Nej, knappast. Man tänker på Churchills berömda ord: ”Jag älskar att lära mig nya saker, men uppskattar inte alltid att bli undervisad”.

Det mest grundläggande vi måste förstå, menar Schein, är att den som är i behov av hjälp redan befinner sig i underläge. Det är inte givet att detta kan erkännas öppet. Ibland måste det döljas. Hjälparen kan inte framstå som alltför överlägsen. Detta grundläggande mönster kan, om man inte är medveten om det, leda helt fel. Den som bett om hjälp är tillfälligt försvagad, balansen är rubbad. Relationer som inkluderar hjälp måste därför byggas omsorgsfullt. Hjälparen får inte markera sin upphöjda position (en position som kan vara oerhört lockande och attraktiv) och den hjälpbehövande måste få känna sig respekterad och så långt som möjligt likställd.

”Hur kan du tro att du har något att komma med som kan hjälpa mig?” Frågan ställs utifrån ett statusperspektiv. Personen ifråga kan inte ta emot hjälp i den rådande situation eftersom det tycks innebär en flagrant förlust av status. Att erkänna öppet att man behöver hjälp, är alltså inte självklart. 

En ambitiös hjälpare är förstås medveten om hjälpandets många fallgropar, i synnerhet de som sammanhänger med statusförhållandena. Den överlägsna position som hjälparrollen innebär, får inte utnyttjas otillbörligt. Sådana hjälpare finns förstås, och deras hjälp vill vi ogärna ha. Vi litar helt enkelt inte på att de visar oss den omsorg och respekt vi behöver. De vill undervisa oss, för att tala med Churchill, med det outtalade syftet att glänsa själva. 

En medveten hjälpare svarar inte bara på det som är uttalat och ombett, utan beter sig hjälpande också på områden där hjälpen inte är direkt påkallad. Det är till och med så, förstås, att en sofistikerad hjälpare kan vägra hjälpa på direkt anmodan för att detta ska leda till en ”högre” form av hjälp. Den gode läraren gör inte vad eleven säger, utan svarar an på vad eleven behöver. På samma sätt lyssnar den effektive konsulten inte bara på vad som sägs på ytan, utan också på vad som hörs i undertexten. Den som avvisar tiggarens bön kan förstås också ses i detta ljus: tiggaren behöver en annan hjälp än den som slanten i muggen representerar, lyder resonemanget. Svårigheten som många upplever i att avvisa tiggaren visar dock på vilka starka krafter som är i rörelse när människor ber varandra om hjälp. 

När man bara får lust att gå…

Tomas Espedals roman Gå, eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv (Lindelöws bokförlag, 2014) ger mig en svårbetvingad lust att bara gå. Bara lägga allt åt sidan och vandra iväg. Gärna långt. Men så inser jag att det inte är vare sig lämpligt eller önskvärt. Jag anar att Espedal luras. Han är en trickster. Jag kommer aldrig att uppleva det där jag upplever när jag läser boken - när jag svettas på en dammig väg i något avlägset land nånstans. Det är själva läsningen som ger upplevelsen.

Det är ingen vanlig roman. Boken kan kanske beskrivas som en form av självbiografisk vandringsbok. Den excentriske Espedal vandrar längs Norges fjordar, i Paris förorter, i Alperna och längs med kusten i södra Turkiet. Överallt träffar han spännande människor och är med om roliga saker. Men det är inte kul hela tiden. Det är jobbigt också, ibland. 

Det är sånt man drömmer om förstås. Särskilt när vardagsrutinerna hotar att slutgiltigt kväva en. Mängden måsten blir överväldigande och man rycker och drar och försöker slå sig fri. Bara för att komma på att man själv är ansvarig för den situation man hamnat i. Och att det inte finns nånstans att fly.

Han tar inte med så mycket på sina promenader och han har en idé om att alltid vandra iklädd mörk kostym. Sånt gillar jag. Sånt är ”vilt och poetiskt”. Och det är som någon klok etnolog har sagt: att drömma om resor och vandringar i fjärran land handlar om att drömma sig bort till den frihet och lycka som så sällan infinner sig i vardagen. Vi låter oss ständigt luras att tro att vi måste förflytta oss fysiskt för att uppleva någonting nytt. I själva verket handlar det ju istället om att lära sig att se. Och inse, att de vanliga miljöerna och de vanliga människorna runt omkring rymmer mer än vad som syns på ytan. 

Och så stannar jag hemma ändå och fortsätter resa i fåtöljen.

PS Min förtjusning förklaras delvis av det faktum att jag tillsammans med några vänner också skrev en bok en gång som heter Gå, eller nästan i alla fall. Undertiteln var Reflektionspromenader för arbetsgrupper. Varken vilt eller poetiskt är jag rädd…