Nya steg i betygsfrågan

Alldeles efter publiceringen av föregående blogginlägg lyssnar jag på presskonferensen om den nya överenskommelsen mellan regeringen och allianspartierna. Betyg fr o m årskurs 6 ligger fast, och betyg fr o m årskurs 4 ska prövas på maximalt 100 skolor de kommande åren. Låter som en rimlig lösning av situationen och helt i linje med de ”nedgrävda stridsyxornas politik” som gäller i landet sedan decemberöverenskommelsen.

”Nu har vi lyssnat på forskningen och på lärarna”, kan vissa glatt säga. ”Ingen ifrågasätter nu betyg i årskurs 6”, kan andra säga. Alla är nöjda. Jag uppfattar inga resonemang om betygens existensberättigande som sådana. Det är fortfarande en ”borttappad” aspekt. Viktigt för skolans vidkommande är under alla omständigheter att man nu vet vad som gäller i frågan och det över relativt lång tid.

Definitivt positivt är att betyg i årskurs 4 blir föremål för lokala beslut. Men att de glättade uttalandena från politiskt håll på skolområdet inte tar slut med detta får vi bekräftat: ”Lärarna ska äga utvecklingen”, påstår faktiskt någon på presskonferensen! Nåja, vi får väl se…

Betygsfrågan – eller ”Varför gör inte politikerna som forskarna säger?”

Jag hamnar halvt motvilligt i ett meningsutbyte om betygen i svensk skola. Det bästa med dylika meningsutbyten är ju att man tvingas tänka igenom sina argument och grundsatser och slipa på dem en smula. Inte helt förfelat alltså. Meningsutbytet startade med en påståendet att politiker (läs Jan Björklund) inte förstår sig på kausalitet. Av undertexten förstod man att politiker inte lyssnar på forskarna, eller rättare inte gör som dessa säger! Jag har för egen del uppfattningen att politiker ska syssla med politik, vilket är något annat än vetenskap. Om detta och annat besläktat handlar följande text, med fokus på den aktuella betygsdiskussionen.

Jag försöker först hitta en början: det mest hörda argumentet för betyg är att de behövs som urvalsinstrument. Det innebär att betyg behövs vid övergångar till gymnasiet och till högre studier, det vill säga i åk 9 och i sista året på gymnasiet. Betyg därutöver kan sägas sakna betydelse i detta perspektiv. För att motivera betyg utöver detta krävs andra argument. Ofta hör man argumentet att eleverna behöver ”övas upp”, en tid innan betygen verkligen betyder något. Därav betyg även ett stycke före övergångarna i skolsystemet.

Men betyg så tidigt som i årskurs fyra? Det är i denna fråga det blivit så upphetsat de senaste veckorna. Och rätt förvirrat. Som vanligt i många svenska debatter stannar det upp för tidigt, och perspektiv glöms bekvämt bort. Så också här, menar jag.

Forskningen om effekterna av betyg på eleverna är otydlig. Det finns indikationer på att högpresterande elever gynnas medan lågpresterande missgynnas. Det finns helt klart stora risker med betyg över huvud taget, det är ganska uppenbart. Det handlar om stigmatisering m m. Skolverket har på sin hemsida goda sammanfattningar av forskningsläget.

Det finns sammanfattningsvis inga tunga argument för att betyg stärker inlärningen, i alla fall inga baserade på empiriska forskningsresultat. Det gäller alltså inte bara tidiga betyg som man lätt kan få för sig om man läser inspelen i frågan. Det gäller betyg över huvud taget! Att skjuta in sig på att kritisera betyg i årskurs fyra enbart, är därför en smula underligt. Mer logiskt är att vara motståndare till betyg över huvud taget. Urvalsbehovet kan tillfredsställas på annat sätt, betyg behövs strängt taget inte alls. Så skulle man kunna resonera, inget konstigt i detta.

Vad är då de tunga argument som ändå driver politiker att förorda betyg? Och som får en massa andra människor över hela världen att gilla betyg? Varför har vi och de flesta andra jämförbara länder infört dessa omfattande system? Vad handlar det om?

Det handlar kanske om information och kommunikation? Det handlar kanske om att en siffra eller bokstav är enklare och snabbare att ta till sig, inom och utom skolsystemet. Många är de lärare som ansträngt sig att nyansera och förklara en bedömning för en elev och/eller förälder, bara för att upptäcka att det enda som intresserar är siffran eller bokstaven. Undertecknad tillhör denna skara… I och för sig inget att uppröras över, beteendet får anses vara mänskligt.

Ytterligare en viktig aspekt på betygsättning kommer inte fram i debatten. Om en förälder ställer frågan till guldklimpens lärare om ”hur det går för Kalle i skolan”, så kan man teoretiskt sett vänta sig många olika typer av svar. Man kan lätt tänka sig en kombination av uppmuntrande och, av mer eller mindre goda skäl, undvikande svar (”Jo, på det hela taget går det nog fint…”). Man kan också tänka sig ytterst specifika svar som bygger på tydliga kriterier (Kalle är inte godkänd ännu på tre av fem kriterier i ämnets centrala innehåll och kommer inte att få godkänt betyg om detta inte rättas till”).

I det första fallet kan inlärningsproblem skylas över och leva kvar ostört högt upp i skolsystemet, ända tilIs det är försent för skolan att göra något åt dem. I det senare fallet är chansen större att det snabbt händer saker som gör att eleven klarar sig.

I det krisartade tillstånd som råder i svensk skola så är uppenbarligen många skolpolitiker övertygade om att det behövs system som driver lärarna att svara på det senare sättet, och omöjliggör för dem att svara på det förra. Det innebär att betyg istället för att handla om inlärning handlar om lärarnas arbetssätt och deras kommunikation med omgivningen. De viktigaste beslutsfattare som tar emot lärarsignalerna är rektorerna. Eftersom alla river efter begränsade resurser måste signalerna var mycket tydliga, om de ska leda till handling – i det här fallet effektiva stödinsatser. Att nödvändiga stödinsatser inte sätts in i tid, och att elever kan vandra genom skolsystemet med otillräckliga kunskaper alldeles för länge, vet vi. Det har varit svensk skolas svaga punkt i många år.

Mycket tyder på att stora delar av den svenska lärarkåren inte vill sätta betyg och i många fall anser att betygsättning innebär en form av kränkning av den växande individen. Martin Ingvars rekommendation till lagstiftarna var att införa betyg i årskurs fyra för att det skulle hjälpa fram en mer utvecklad ”bedömningskultur” i svensk skola. Min uppfattning är att ”bedömningskultur” länge varit något artfrämmande för svensk skola, i alla fall på lägre stadier. Stora grupper av lärare och andra skolansvariga, har haft och har fortfarande uppfattningen att elever inte ska behöva bedömas över huvud taget, utan få lov att utvecklas i egen takt på egna villkor. Det här var inget problem så länge resultaten i svensk skola låg på en objektivt sett hög nivå. Där är vi inte längre, och därför behöver skolkulturen förändras, tycks tunga politiska krafter resonera. Men alla är inte förtjusta i förändringen, framför allt för att det ställer nya och höga krav på lärarna. Det är lätt att förstå frustrationen! Det är svårt och ångestladdat att sätta betyg, och det tar tid när tid är en bristvara.

Men debatten är märkligt befriad från dessa perspektiv. Kanske vågar inte våra politiker säga sanningen, att det är detta det handlar om egentligen? Det som mest förvånar i den senaste tidens debatt är ändå den plats som forskningen fått i frågan. Att rekrytera Martin Ingvar var i sig naturligtvis ett missriktat försök att komma undan en besvärlig debatt (”Här har vi minsann en duktig forskare som har tagit ställning, lyssna bara på honom”). Det hjälpte nu inte eftersom ”alla” andra forskare var emot betyg i åk 4. Folkpartiet gör sedan förstås misstag nummer två, när man försöker lista den forskning som talar för betygen. Och ser sig tvingade att ta upp en studie från 1930-talet!

Förutom att perspektivet alltså var fel - det handlar inte om betygens effekter på inlärningen – bör resonemanget snarare vara att forskningsresultat bara är en utgångspunkt av många i så här komplexa frågor. Politiker ska naturligtvis inte göra som forskarna säger. De ska efter bästa förmåga väga olika argument, intressen, perspektiv och opinioner, sila det genom någon form av ideologiskt raster och sedan presentera ett förslag. Olika politiker bör komma fram till olika svar, precis så som landet ligger just nu. Vad ska vi annars ha dem till?

Att irriteras över detta är mer än lovligt konstigt. Men många forskarreaktioner är också förbluffande naiva: ”Man tappar nästan lite sugen som forskare. Politiker är fullständigt immuna, de har sin ståndpunkt och det spelar ingen roll vad forskningen säger. Det är banne mig ingen idé att beforska det här, för politikerna struntar ändå i det. Betyg är någon slags ideologisk fråga.” (Sydsvenskan 30/1) Detta säger betygsforskaren och professorn Christina Cliffordson. Välkommen till världen, vill man säga.

På samma sätt är det en smula märkligt att hävda att ”lärarna vet bäst” och ska få avgöra övergripande systemfrågor. Lärarna sitter förvisso inne med ovärderliga erfarenheter, men att lärarkåren, eller deras två stora fackliga organisationer, ska ha avgörandet i sin hand i så här stora frågor, rimmar inte med hur vårt samhälle är uppbyggt.

Det vore en helt annan sak i ett decentraliserat system med helt självständiga och lokala skolstyrelser. Där hade lärare i dialog med föräldrar och andra intressenter själva kunnat komma fram till hur skolan skulle organiseras och skötas. Det är inte alls ett dumt system, som bland annat hade inneburit att ”hundra blommor skulle blomma” på skolområdet och elever och föräldrar hade haft fler alternativ att välja på. Det hade då funnits skolor där man satte betyg på lågstadiet, och skolor helt utan betyg. Men nu har vi inte ett sådant system. Vi har ett hårt centraliserat system där ”pappa staten” avgör det mesta av betydelse.

För några veckor sedan fanns fortfarande en politisk majoritet i riksdagen för införande av betyg i årskurs fyra. Detta har borgerliga skolpolitiker tyckt länge, men inför en kritisk opinion börjar nu vissa svänga. Det handlar sannolikt om politisk taktik snarare än om nya övertygelser i sakfrågan.

Det svenska skolsystemets högsta representanter är kompromissande och taktiserande politiker som bygger mycket av sina överväganden på kalkyler inför kommande val. Att politiker använder den av väljarna högt skattade skolfrågan för partitaktiska syften bör inte vara förvånande för någon vaken individ.

Och slutligen, bara för att vara tydlig: frågar du mig kan vi avskaffa hela betygsapparaten imorgon. Det skulle innebära en kreativ injektion till det svenska utbildningssystemet som heter duga!

Läromedel – ytterligare en kontrovers om skolan

Det finns en lång rad kontroversiella aspekter på ämnet svensk skola. Tråkigt nog, får man väl säga. Det uppväxande släktet hade kanske mött en bättre skolvardag om vuxenvärlden hade klarat av att bli mer överens om åtminstone det mest grundläggande. Om vad som är bra och dåligt, vilka framgångar respektive misslyckanden som svensk skola genomgått. Men så är det nu inte. Svensk skola är sedan åtminstone 40 år ett ideologiskt färgat slagfält. Då avser jag inte i första hand rent partipolitiska motsättningar. I demokratin är det politikers uppgift att tycka och tänka olika. Nej, jag menar i första hand motsättningar inom de professionella yrkesgrupperna. Det som gestaltas bland annat i att vi har ett lärarfack till vänster och ett till höger, för att uttrycka det lite vanvördigt.

Exemplen på motsättningarna är många: är läxor bra eller dåliga? Kan katederundervisning vara ett bra inslag i lärprocessen eller är det en skadlig form av undervisning? Är det viktigt att läraren har stora kunskaper i sitt ämne eller är det inte så betydelsefullt? Är betyg i skolan något som bidrar till eller förstör förutsättningarna för bra lärande? Det går i cykler. Just nu är det väl mest läxor och betyg det handlar om.

Många konflikter beror konstigt nog på att vi inte orkar ta till oss nyanserna. Man skulle enkelt kunna ta ett steg framåt genom att säga att ”läxor är bra ibland, och dåliga ibland, det beror liksom på hur man gör”. Men det tycks många gånger inte ens finnas kraft och vilja att ta detta enkla steg. Mycket borde alltså inte vara kontroversiellt, men är det ändå. Ytterligare en kontroversiell aspekt som är aktuell är skolans läromedel. Det borde inte heller vara kontroversiellt eller särskilt svårt. Men det har det blivit. Det svåra och kontroversiella stöter vi på i exempelvis följande utsagor:

”Vissa lärare är helt bundna av läroboken i sin undervisning.”

”Lärarna på vår skola, gör egna läromedel, det är mycket bättre.”

”Att läsa text behövs inte, det hör till det förgångna. Idag förlitar vi oss på det audiovisuella.”

”På den här skolan satsar vi på datorer. Annat får stå tillbaka.”

”Dagens digitala läromedel är värdelösa. Det behövs ett helt nytt tänkande kring detta.”

”Vi kan inte förlita oss på marknaden när det gäller läromedel. Staten måste garantera kvaliteten.”

”Bibliotek är rimligen något som är på väg ut i ett digitalt samhälle. Onödigt!”

”Här kör vi lösblad. Eleverna har en pärm med flikar där de samlar allt.”

Många tycker kanske att ovanstående inte alls är konstigt. Jag vill dock påstå att varje enskilt uttalande döljer problem av olika slag, exempelvis kompetensbrister, orimlig resursallokering, fördomar, okunskap eller blåögdhet.

Lärarnas riksförbund granskar ämnet läromedel i förbundets tidning Skolvärlden (nr 9, 2014). Tidningen ställde frågor om läromedel till 1500 lärare, och resultaten är skrämmande – om man frågar mig - men knappast överraskande. Sju av tio lärare anser att valet av läromedel är helt upp till dem själva. Detta är på sätt och vis bra, lärare bör ha avgörandet i frågan. Men samtidigt är det uppenbart att lärare i princip är ”övergivna” i detta arbete. Det finns sällan ledningsstöd eller kollegiala rutiner att luta sig mot. Det borde vara en viktig pedagogisk uppgift att granska och utvärdera läromedel. Den borde vara så viktig att den organiseras av ledningen och blir en fråga för kollegialt samarbete.

I undersökningen uppger åtta av tio att de inte hinner med att göra någon seriös granskning av potentiella läromedel. De riskerar följaktligen att falla för ytliga faktorer (snygg layout) och trender, när det gäller valet av läromedel. Den avgörande förutsättningen – tid för uppgiften – är inte på plats.

Värst är väl att många lärare inte har tillgång till några läromedel alls. Bara fyra av tio lärare i undersökningen svarar att de har anpassade läromedel i alla ämnen. Man får väl tolka detta som att det inte finns pengar att köpa för, eller att det inte finns något att tillgå och att de får producera eget, helt enkelt.

Jag hyllar visserligen principen att skolor och lärare måste kunna göra olika val. Det ska inte behöva se likadant ut överallt. Exempelvis när det gäller läromedel. Men när de materiella förutsättningarna innebär att valet står mellan att ha eller inte ha, så har det kanske gått för långt. Det råder och har rått stora orättvisor när det gäller elevers tillgång till goda läromedel. Jag minns en av mina första terminer som lärare, i ett avlägset 1980-tal. Klassen jag hade i svenska fick tre tjocka (och tämligen dyra) böcker bara i mitt ämne (svenska), som gåvoläromedel. De fick alltså behålla böckerna som sina egna, efter kursens slut. Det hände i den rika kommunen, som satsade ordentligt på sina skolor. När jag året efter började i den fattiga kommunen var situationen radikalt annorlunda. I samma ämne, samma utbildning, samma typ av elever (synnerligen ambitiösa på båda ställena), men med helt olika materiella villkor. Här fanns bara (väldigt) gamla böcker till låns, omoderna, söndriga. Det gick förstås, men det var nedslående, och på sätt och vis förfärligt. Och detta var alltså ett bra tag innan kommunaliseringens centrifugala krafter tagit verklig fart.

Sen dess har mycket vatten runnit under broarna… Inga, eller ytterst få, röster har höjts apropå det njugga intresset för läromedlen. Spariver och rationaliseringskrav har dolts bakom mer eller mindre antiintellektuella motiv att dra ner på utgifterna. De senaste årens massiva investeringar i IT (viktigt i sig), har i många fall urholkat läromedelsbudgetarna än mer. Teknikromantik har ibland ställt sig i vägen för goda lärprocesser: ”Nu när vi har Internet finns ju all information där så då behövs inget mer.” Varför har inte denna antiintellektuella utsaga kritiserats i högre grad? Varför har gränsen mellan information och kunskap luckrats upp i så stor utsträckning, utan kritisk debatt?

Skolmyndigheterna har knappast tagit sitt ansvar. Det är i sig ett förbluffande faktum att staten under de senaste decenniernas massproduktion av gymnasiekurser, helt och hållet tagit sin hand ifrån frågan om läromedel. Just i ett skede då ett ökat statligt ansvarstagande kanske var extra angeläget.

Inte heller i grundskolan har uppmärksamheten från myndigheterna varit särskilt alert. De gamla skolförfattningarnas skrivning om krav på gåvoläromedel (läromedel som eleven får gratis, som gåva att ta med sig vidare i skolsystemet (Grundskoleförordningen 1 kap. 25 §) har inte använts för att konfrontera snåla huvudmän, trots att man vetat att tolkningen på många håll reducerats till att gåvoläromedel är lika med blyertspenna. I den nya skollagen talas det inte längre om gåvoläromedel. Begreppen har flutit ut i mer diffusa formuleringar. Det är förbluffande många erfarna skolmänniskor som inte ens känner till den gamla grundskoleförordningens skrivning.

I den rika flod av utmaningar som svensk skola står inför just nu har väl punkten läromedel ingen större chans att hamna högt på listan. Du som läst detta kanske tycker att det är rimligt. Som sagt, det är mycket när det gäller svensk skola, som vi inte är överens om…