Jag har tidigare flera gånger återkommit till
processkonsulten Edgar Scheins teorier inom ämnet ledarskap och organisation. Scheins bidrag till ämnet har haft en genomgripande betydelse, i kraft av den teoretiska klarhet och den gedigna erfarenhet han skaffat sig över tid. Tidigare blogginlägg har handlat om
- Organisationskultur, applicerad på skolforskning, som jag
skrev om här.
- Förmågan att erbjuda, ge och ta emot hjälp i alla livets situationer - här.
- Olika typer av hjälparroller, som konsulten, coachen, läraren har att förhålla sig till - här.
Nu fortsätter vi med Scheins spännande perspektiv på teamet
som en hjälpande gemenskap. Det finns inget som är i lika hög grad beforskat inom organisationsläran som teamutveckling. Och vi lär aldrig bli klara med detta undflyende ämne.
Att bli ett effektivt team
eller åtminstone en framgångsrik arbetsgrupp, hänger på hur väl relationerna i
gruppen utvecklas. Schein är förstås inte ensam om att förstå grupper på det
här sättet, men han lägger ett intressant raster över fenomenet grupputveckling
med utgångspunkt i sin grundteori om hjälpandet som en avgörande komponent i
alla relationer.
Han vill se det uthålliga
teamet som en grupp människor som litar på varandra att var och en utför de
uppgifter som är överenskomna och som har betydelse för helheten. Och om något
skulle krångla, eller om prestationstrycket är hårt under en längre tid, avgörs
framgången av viljan och förmågan att hjälpa varandra att fortsätta fullgöra
uppgiften.
Scheins grundläggande
poäng kring det delikata i att be om eller erbjuda hjälp är värd att beakta.
Det är stoff av en väldigt känslig natur, som vi varit inne på tidigare. Bristande teamfunktion
beror många gånger på att människor inte vill, helt enkelt. Personer i gruppen med
högst status kan skapa en positiv miljö genom att be om hjälp, och därigenom
signalera att resultatet beror på kollektiva insatser. Medlemmar med lägre
status behöver förmås att både våga be om hjälp (ett riskmoment) och erbjuda
hjälp och anstränga sig, trots dessa statusförhållanden.
Teammedlemmar som i det
tysta välkomnar misslyckanden, eftersom gruppens högstatusmedlemmar förlorar
mest, illustrerar ett alltför vanligt förhållande i många organisationer. Denna
giftiga gruppkultur behöver motverkas. Ödmjukhet från högstatusmedlemmar är
avgörande för teamframgång, understryker Schein. Det handlar i första hand om gruppens formella ledare. Här är ödmjukheten viktigast.
Schein tar som exempl ett
operationsteam på sjukhuset, och bygger här på intressanta forskningsresultat (Edmonsson
2001). Forskningen pekade ut de mest framgångsrika operationsteamen, och
ringade in det mindset som gällde där. Det visade sig att teamets ledare i de
framgångsrika fallen hade startat med utgångspunkten att alla var
betydelsefulla och att man behövde hjälpas åt. Inställningen var också att
teamet behövde öva sig för att bli bättre. De mindre framgångsrika teamen
hade operationsläkare som ledare med inställningen att de var viktigast själva,
och övriga teammedlemmar var biträden av olika slag. De senare
ansträngde sig då inte tillräckligt, helt enkelt.
Det hoppfulla är att det inte är svårt att kommunicera behovet av en särskilt
mentalitet i gruppen längs dessa linjer. Och med prestigebefriade gruppmedlemmar går det att komma långt. Men de mer grundläggande förutsättningarna
är ändå viktigast. Hur är kvaliteten på relationerna i gruppen? Är de dåliga, så räcker det inte att vädja till medlemmarnas professionalism.
I vilken
utsträckning är medlemmarna verkligen beroende av varandra? I många fall benämner
vi oss som team, utan att det har täckning i verkligheten. Det finns i själva verket
ganska få fall av starkt, ömsesidigt beroende i arbetsgrupper i organisationsvärlden. Vi
har förhållandevis få arbetsuppgifter som utförs gemensamt och i samspel, och där mycket står på spel - som för operationsteamet eller fotbollslaget. Vi
kommer därför ganska sällan att möta situationer där kvaliteten i våra
relationer och vår samspelskompetens prövas och kan utvecklas.
Mer om Scheins teamteorier
följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar