Att vissa föräldrar reglerar sina barns skärmtid är ingen nyhet. Vi vet att vi som vuxna har olika uppfattningar om hur mycket och under vilka omständigheter det är ok för våra guldklimpar att vistas på nätet, kolla på film, chatta, blogga etc. Det som den senaste undersökningen från Statens medieråd ytterligare befäster är dock intressant: högutbildade föräldrar tenderar att vara strängare när det gäller medieanvändning. Barn till lågutbildade föräldrar ägnar således mer tid åt medier än barn till högutbildade. Hos vissa föräldrar finns alltså, tycks det, en kritisk tanke om att mediekonsumtion bör begränsas, att en alltför flödig användning av medier kan vara skadligt eller på något sätt till nackdel för barnet.
Ska försiktighetsprincipen råda så bör dessa resultat stimulera en hel del kritiska reflektioner och slutsatser. Kanske främst den att vi vet ganska lite om hur barn påverkas av den växande medieanvändningen och den accelererande digitaliseringen. Och att vi därför ska vara lite vaksamma.
Sam Sundberg i Svenska dagbladet den 14 december refererar forskare som är kritiska till och oroade över teknikutvecklingen och vad den gör med oss, framför allt vad den gör med våra samtal. Sherry Turkle från MIT var först positiv till digitaliseringen men har svängt och ser nu en rad problem särskilt efter den explosiva tillväxten av mobilanvändningen. Tekniken ställer sig helt enkelt ofta emellan människor och hindrar en genuin och djup kontakt. Mobilerna försämrar våra samtal och stör vår empati och riskerar därmed att förstöra våra relationer. Vi kastar ständigt ett öga på mobilen när människan intill borde ha vår fulla uppmärksamhet. Samtal styckas upp, vi tappar fokus, vi blir stirriga och uppjagade.
Sundberg oroar sig också över det faktum att det är svårt att föra en kritisk diskussion i ämnet. Stämplarna haglar då menar han: "reaktionära virrpannor med moralpanik". Det ekar, kan man tycka, från många andra svenska debatter. Det är väl så att vi generellt har svårt att tolerera personer som går emot strömmen och ifrågasätter allmänna hyllningskörer och starka trender. Vad det än gäller.
Annan intressant forskning förknippar vi med Katherine Hayles. Hon sysslar med hjärnans utveckling och dess svar på användningen av ny teknik. Hennes fokus är läsning och läsförmåga. I Anders Olssons utmärkta Tankar om läsning (Themis, 2015) blir hennes forskning utgångspunkten för ett resonemang om bristande uthållighet hos dagens unga generationer. Det är den uppmärksammade artikeln Hyper and Deep attention: The generational divide in cognitive modes (2007) som aktualiseras.
Forskningsresultat hos Hayles visar på en medieanvändning på uppemot 8-9 timmar per dygn hos många ungdomar. För traditionell läsning återstår 43 minuter i dessa ungdomars liv, en aktivitet som kommer långt ner på listan. Därav det lätt alarmistiska "generationsklyfta". Olsson sätter dock fingret på vuxengenerationens förebildliga inverkan och det faktum att den läsande familjen har blivit den surfande familjen (Dino Viscovi, DN 140823).
Vår tids teknikanvändning tycks ofrånkomligt leda till sämre läsförmåga, vilket sammanhänger med sämre koncentrationsförmåga, och ytterst en oförmåga att gå in i det mentala tillstånd som benämns "deep attention". Det mentala tillstånd som odlas idag är "hyper attention", som utmärks av det förkättrade begreppet "multitasking". Uppmärksamheten är ständigt fladdrig. Fokus stannar inte utan är i konstant rörelse. Vi har alla upplevt det, mer eller mindre. Hos Olsson sammanhänger detta med vår tids allmänna känsla av tidsbrist. och ett allt mindre intresse för den läsning som kräver uthållighet och koncentration samt en växande intolerans för leda.
Modern läsning och hyperattention skapar säkerligen ny kompetens, men kanske till priset av en lång rad förlorade värden. Det finns sammanfattningsvis all anledning att bibehålla en kritisk hållning när det gäller den nya tekniken och vår användning av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar