Läxkritik undergräver höjda skolambitioner?

De senaste årens läxdebatt uppvisar många märkliga inslag. Exempelvis kan skolföreträdare höras säga så här: ”Vi har inga läxor på den här skolan men hemuppgifter kan eleverna få.” Det kan vara ett tecken på att begreppet ”läxa” i sig är så belastat att man inte vill eller vågar använda det längre. Hemuppgift bär inte samma stigma. Att det blir så här är snarast tecken på en alltför polariserad och onyanserad debatt - tyvärr mer regel än undantag när det gäller många skolfrågor.

Att det är hetsigt värre märks i en del debatterande texter. Det fick exempelvis Helena von Schantz, förstelärare i Valdemarsvik, att rubricera sitt försvar av läxor ”Stoppa häxjakten på läxor i skolan” (Svd 150102) Hon framför många kloka tankar, exempelvis att den laddade debatten i sig undergräver respekten för och tilliten till skolan.  

En av de mer talföra ”läxkritikerna” är Pernilla Alm, som bland annat argumenterar att ”lärare har ingen formell utbildning i hur man ska utforma och hantera läxor och gör således som de tror är bäst” (SvD 141227). Vad ska man säga om detta argument? Att det inte är ägnat att inge ökad respekt för svensk skola och svenska lärare, torde i alla fall stå klart… Hur som helst tar sig Pernilla Alm fram som en läxfrihetens korsriddare, ivrig att frälsa skolsverige. Det räcker inte att etablera läxfri pedagogik i den egna miljön. Budskapet ska ut över världen. Nå, ska man tolka Alm välvilligt så tycks hon vara på jakt efter dåliga läxor. Och där får hon gott om stöd, också av mig. 

Den destruktiva debatten om läxorna är kanske en faktor som driver föräldrar att deklarera: ”Mina barn ska inte ha läxor”, som Stefan Wennberg, en arg pappa i Karlstad gör (SvD150508). Det är lätt att ta sig för pannan som gammal skolfux. Föräldrarinflytande är förvisso något som skolförfattningarna föreskriver, men de förutsätter samtidigt att det inte är upp till den enskilde föräldern att diktera arbetsformerna, ens i de egna barnens  skola. 

För att få hyfs på debatten behövs i första hand en begriplig definition av läxbegreppet. Utan en sådan kan inte diskussionen bli annat än förvirrad. Vad är egentligen en läxa? I Skolverkets utmärkta lilla skrift Läxor i praktiken - ett stödmaterial om läxor i skolan, står det så här:

Det finns olika sätt att definiera vad en läxa är, och det finns ingen allmänt veder­tagen definition som forskare, lärare och lekmän förenas kring. Den vanligaste definitionen är att läxor är uppgifter som läraren tilldelar eleverna att göra efter skoltidens slut. En viss precisering av definitionen kommer från den kände läx­forskaren Harris Cooper som menar att läxor även omfattar det arbete som elever gör på håltimmar och raster i skolan. (Läxor i praktiken, sid 9)

Bra läxor definieras också:

Mycket av det som kännetecknar god undervisning generellt går också att överföra till ett resonemang om vad en god läxa kan vara. Det kan handla om att läxan är meningsfull för att den hänger ihop med det som sker i klassrummet, att den är väl förberedd och att den följs upp på ett sätt som stödjer lärandet. Det handlar också om att säkerställa att alla elever har möjlighet att lyckas. Den goda läxan lämnar inte eleven ensam med ansvaret för att lära sig. Den kräver inte heller att eleverna får hjälp av sina vårdnadshavare eller någon annan person.

Definitioner finns alltså. Men ändå är striden het och förvirrad. Skolverket är också noga med att understryka att användningen av läxor är något som beslutas av den enskilde pedagogen i den löpande undervisningen. Varför väcker läxor så mycket kritik i vår tid? Läxor är ju inget konstigt, kan man tycka. För egen del tycker jag att en grundläggande syn på skolarbete är distinktionen mellan skolarbete utfört på lektionstid och skolarbete utfört utanför lektionstid, vilket rimmar väl med Skolverkets definition. Jag har svårt att tro att läxkritiker är motståndare till allt ”arbete utfört utanför lektionstid” över huvud taget. Hur går det i så fall - exempelvis - med digitaliseringens möjligheter att bryta låsningen till klassrummet eller till skolan som fysisk plats. Hur ska vi se på ”flipped classroom” i det här perspektivet? Om vi avskaffar ”läxor” måste vi kanske skrota all den metodik som bygger på att vissa saker görs före, andra under och åter andra, efter lektionen. 

Vad läxkritikerna i själva verket tycks mena (jag har inte riktigt fattat tror jag) är arbete som utförs i hemmet och som förorsakar konflikter mellan barn och föräldrar. Förutom att detta kan bero på ”dåliga läxor” så har det sannolikt att göra med sociala hemförhållanden som är typiska för vår tid. Föräldrar är ofta stressade och/eller upptagna av egna problem eller intressen.Vi har alla ont om tid och vi får dåligt samvete om vi inte kan/vill/orkar ägna dem vi älskar uppmärksamhet.

 Det är dessa förändringar i sociala mönster som – rimligen – ligger bakom dagens läxdebatt. Jag menar, läxor har väl alltid förekommit men de har enbart de senaste åren förorsakat konflikter i hemmen. Det är knappast rimligt att tänka sig att vår tids läxor är sämre än äldre tiders, och att de därför skapar så mycket mer bekymmer. Vi har dessutom, många av oss, anekdotiska bilder av utvecklingen: när jag gjorde mina egna läxor i ett fjärran 70-tal var det inget som mina föräldrar engagerade sig i. Jag skötte det själv, lugnt och diskret. Medan mina egna barns läxor ett par decennier senare, förorsakade stort buller i familjen. Det handlar också förstås om elevers motivation. Den är annorlunda idag, kanske vi kan säga på diplomatiskt manér. 

Något nytt har alltså inställt sig i våra hem, som i många fall gör frågan om läxläsning konfliktfylld. Att man vill reducera mängden konfliktytor i en familj är knappast något att uppröras över. Men kanske vi vore betjänta av en gemensam diskussion om vilka konflikter i hemmet som är värda att ta och vilka som inte är det? Vi kan väl inte reducera bort alla, eller är det så det är tänkt? 

Som så ofta annars hoppas vi att forskningen ska lösa frågan åt oss och ge ett entydigt svar om läxors vara eller icke vara. Men, till vår stora förvåning (eller?) finner vi att den ringa forskning som finns om läxor inte är entydig. En sak tycks dock gå att enas om: det är stor skillnad på läxor i olika åldrar, olika ämnen och på olika typer av läxor (repetitionsläxor, förberedelseläxor, ”komma i kapp-läxor”  m m). Hur kan vi då fortsätta att diskutera ”läxor” som om det vore en och samma sak vi menar? 

Upplysningsvis nämns också i Skolverkets skrift att ingen av de tio svenska forskningsprojekt om läxor mellan 1993 och 2012 handlar om läxornas betydelse för elevernas lärande. Alla har fokus på likvärdighetsproblem och ”sociala konsekvenser av läxor för elever och föräldrar”. Mycket märkligt kan man tycka. Eller inte. Först 2013 publicerades det för första gången en studie som fokuserade på läxans effekter på lärandet, av pedagogikprofessorn Jan-Erik Gustafsson.

De flesta som försvarar läxorna torde resonera att tiden att nå skolans mål helt enkelt inte räcker till, om vi bara har lektionstiden att tillgå. Det behövs mer tid. Som vanligt funderar jag över min egen lärartid och tänker att det inte skulle ha lästs några romaner alls i mina svenskklasser på gymnasiet om jag inte fått ge eleverna läxor. Romanerna som ingick i kursen - i många fall tämligen tjocka - lästes inte under lektionstid, utan hemma som läxa. Detta var en självklarhet och utan den hade undervisningen nog blivit mycket torftig. Förutom att det hade varit omöjligt att nå målen. 

Att som ”läxkritikerna” ibland säger, att läxan ska klaras av i skolan under medverkan av pedagoger är naturligtvis en tänkbar hantering. Skoldagen skulle kunna förlängas med exempelvis två timmar obligatorisk läxtid med lärarstöd. Det skulle vara en skoldag som inte slutar vid 14-15 utan vid 16-17 på eftermiddagen. Så som skolsystem i många andra delar av världen är uppbyggda. Den lösningen har jag inga problem med. Men har vi råd? Och vill vi minska flexibiliteten kring tidsanvändningen på detta sätt? Tveksamt… 

Några summerande reflektioner:

Borde vi inte diskutera bra eller dåliga läxor istället för läxors vara eller inte vara?

Kan vi inte släppa frågan till den enskilde pedagogen eller till arbetslag och skolor? Måste vi övertyga ”världen” om vår egen åsikts stora förträfflighet?

Är inte ”läxa” ett alldeles för trubbigt begrepp då det egentligen omfattar en mängd sinsemellan ganska olika metodiska grepp?

Är inte ”läxor” (ergo skolarbete utanför lektionstid) många gånger en förutsättning för att nå målen?

Behöver svenska elever plugga mer eller mindre? Innebär inte höga och i förekommande fall högre, förväntningar på eleverna att det också måste läggas mer tid på skolarbetet?