PISA-chocken håller i sig och får ny näring genom OECDs bistra rapport om svensk skola. Att ta emot feedback är alltid tufft och kan ibland leda till oberäkneliga reaktioner. Enligt den klassiska ”feedback-trappan” så bemöts feedback på något av följande sätt:
1. Förkasta: detta rör inte mig…
2. Försvara: nej, så var det inte…
3. Förklara: Jo, men…
4. Förstå: Jag tar till mig…
5. Förändra: jag ska pröva detta…
Under den senaste tiden har reaktionerna på OECD-rapporten uppvisat hela denna rika palett. Det är bra att Skolverkets Anna Ekström så positivt välkomnar rapporten och tar dess budskap på allvar. Men det är fascinerande och förbluffande att se hur också initierade skolmänniskor fastnar på de första stegen.
Bland de vildare reaktionerna finner vi sofistikerade konspirationsteorier (OECD i maskopi med amerikanska konsultfirmor) och grova slängar av sleven som likställer OECDs synpunkter med värsta formen av NPM-tänk, som bara är ute efter att likforma, utarma och snedvrida utvecklingen av svensk skola.
Reaktionerna är många gånger allt annat än sunda. Visst ska vi se upp med rankinglistor och med förenklingar av alla de slag. Men att påstå något annat än att rapporten och PISA-resultaten pekar mot att svenska skola har allvarliga problem, är oansvarigt.
Så svaret på frågan i mitt förra blogginlägg är: Nej, långt ifrån alla orkar lyssna på kritiken från OECD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar