Förtroende och tillit tycks vara en bristvara i vårt
utbildningssystem. Ett av de senaste tecknen levererades härom månaden i och
med undersökningen av skolans styrsystem, som genomfördes av SNS
utbildningskommission (kan laddas ner från SNS hemsida) som visar att många kommunpolitiker saknar förtroende för de rektorer som basar
över de kommunala huvudmännens skolor. De saknar kompetens, tycker huvudmännen.
Bland rektorerna uppger hela 43 procent att politikerna
saknar tillräcklig kompetens, medan 30 procent av politikerna anser att
rektorerna inte är riktigt redo för att leda och utveckla skolan. Så många som
hälften av rektorerna uppger att de saknar inflytande över viktiga skolbeslut
gällande ekonomi och personal. Bara drygt tio procent av rektorerna anser att
de kan påverka beslut i den politiska nämnden.
Matz Nilsson från skolledarförbundet kommenterar resultaten
så här:
”Att kommunala skolpolitiker visar sig ha så lågt
förtroende för rektors och förskolechefers möjligheter att leda sin verksamhet
mot bättre resultat är mycket oroande.” (…) ”Det visar att avståndet mellan
ansvariga politiker och skolans ledare blivit för långt.” (Skolledarförbundet)
Situationen är eufemistiskt uttryckt, ganska besvärlig. Men
i själva verket bekräftas här bara bilden av utbildningssystemet som
ideologiskt slagfält. Vi tycker och tänker väldigt olika om vad det ska vara
till för och vad det ska leverera. Klyftan mellan verksamhet och politisk
ledning och tjänstemannakår i kommunerna, har också varit synlig länge.
Skolfolket är dessutom – vilket måhända är värre – djupt
oense om hur skolan egentligen fungerar. Från vissa håll hävdas att den
negativa bilden av skolan är helt eller delvis konstruerad. Inte lätt för
lekmän att förstå sig på detta…
Men att skolledare behöver känna förtroende och tillit från
sina huvudmän, det är ganska enkelt att slå fast. Liksom att många rektorer
behöver stöd och utvecklingsinsatser av olika slag. Ledare med mod och
självförtroende, med en pedagogiskt klar vision och förutsättningar att driva
sin linje – en nåd att stilla bedja om?
