Berlin är en stad där historien lever och kan upplevas i varje gathörn. Händelser och historiska människor med koppling till avgörande skeden i Europas historia pockar på uppmärksamhet.
Men "nationella hjältar" av traditionellt slag lyser dock med sin frånvaro, åtminstone vissa av dem. De senaste gångerna jag varit i Berlin har jag särskilt letat efter spår av "järnkanslern" - Otto von Bismarck. Men, det är i stora stycken förgäves....man hittar inte mycket. Jag vandrar uteslutande i kvarter som legat under DDR-regimen. Hjältarna är inte desamma... Inte ens i bokhandeln lyckas jag uppbringa något läsbart om honom. En tillfällighet kanske...
Men "nationella hjältar" av traditionellt slag lyser dock med sin frånvaro, åtminstone vissa av dem. De senaste gångerna jag varit i Berlin har jag särskilt letat efter spår av "järnkanslern" - Otto von Bismarck. Men, det är i stora stycken förgäves....man hittar inte mycket. Jag vandrar uteslutande i kvarter som legat under DDR-regimen. Hjältarna är inte desamma... Inte ens i bokhandeln lyckas jag uppbringa något läsbart om honom. En tillfällighet kanske...
Den tyske järnkanslern Otto von Bismarck är känd som en hårdför
och ytterst framgångsrik politisk ledare. Genom sin långvariga tjänsteperiod
som ministerpresident under kung Wilhelm av Preussen och
sedan rikskansler under kejsar Wilhelm I, utvecklades Tyskland till den ledande staten i Europa.
Under resans gång enades de tidigare splittrade tyska
staterna i ett sammanhållet tyskt kejsardöme. Bismarck ledde denna process och stannade vid makten under nästan 30 år, från 1862 till 1890.
Mitt eget lite djupare möte med Bismarck (Jonathan Steinberg
– Bismarck – ett liv ) bjöd på en del överraskningar. Jag hade en bild av en
principfast och traditionell politiker. Istället möter jag i Steinbergs
biografi en slug taktiker, som inte tvekar en sekund inför att förråda gamla
allianser eller skifta politisk ideologi, om det gynnar hans och monarkins
syften.
Kärnan och styrkan i hans ledarskap tycks vara just denna
cyniska ombytlighet, parad med en fingertoppskänsla för att ”spela spelet”. Få
andra kunde mäta sig med hans kompetens att bibehålla makten intakt, trots
genomgripande samhällsförändringar som industrialisering och demokratisering.
Till slut blev han helt enkelt oumbärlig för den sittande regenten, ingen kunde
ta hans plats.
Är pragmatism den hållning som generellt leder till framgång i ledarskapet? Hur förhåller sig högt uppsatta ledare till sådant som ideologi, värdegrund, goda principer och sunda relationer? Är det något som måste offras för att bli kvar i toppen…?
