Någonstans finns viljan

Så är hösten här på allvar, efter en lång och utdragen sommar. Nu börjar det ta emot lite. Det är segt att komma upp på morgonen.  Jag vill inte… Eller så är det kroppen som inte ”vill”. Ja, det börjar hänga på viljan helt enkelt. Jag måste vilja mer, tänker jag.

Vare sig jag ville eller ej - tycks det - så inleddes denna hösttermin oerhört intensivt, redan i augusti. Starten innebar mycket arbete med bokproduktion. Bland annat har jag haft förmånen att vara redaktör för en bok om det udda och högintressanta ämnet – ja just det, vilja. Alltså inte motivation eller arbetslust, utan just vilja. Författaren till den kommande boken Någonstans finns viljan är den kunnige och erfarne konsulten och coachen i Åkersberga, Lennart Strandberg. (Företagssida Kreafor på FB)

Lennart Strandberg är född 1952. Han utbildade sig till socionom på 1970-talet och startade yrkesbanan som socialarbetare, men är egen företagare med inriktning på personalutveckling sedan 1996. Underhand har han byggt på utbildningen till en fil mag i socialt arbete och är även diplomerad marknadsekonom och Master Coach med NLP (NeuroLingvistisk Programmering) som specialitet.

Lennart upptäckte en dag att han ville skriva en bok. Han hade fascinerats av ämnet en längre tid och bestämde sig för att realisera sin vilja i detta avseende. Han visste i det läget inte riktigt vad han gav sig in på. Det visade sig vara tuffare än förväntat att göra den bok han tänkte på. Det var bra att han inte visste, säger han nu. Han frågar sig om viljan hade räckt till, om han vetat…

Han hade emellertid tidigare testat sin vilja – och dess gränser - genom att åka skidor till Nordpolen. Och genom att bygga en sommarstuga. Men istället för att enbart fundera över sin egen vilja och dess yttringar, tog han sig för att intervjua människor vars levnadsöden innehåller berättelser om vilja. Boken innehåller ett tiotal hisnande och häpnadsväckande historier, om människor som på olika sätt ger uttryck för vilja. I regel en mycket stark sådan.

Det är Dietrich som vill lämna förtrycket i DDR, eller Marie som plötsligt en dag inte ville leva och låg i sin säng i ett helt år, för att sedan sakteliga återfå sin krafter. Eller Micke, som fick diagnosen MS och sedan ytterst resolut och med järnhård vilja ”självläkte” och krönte processen genom att springa midnattsloppet på Södermalm i Stockholm.

Interfolierat mellan dessa fantastiska berättelser skildrar författaren expertisens svar på frågor om viljan. Vad den är, var den kommer ifrån, hur den fungerar, om den kan försvinna, och så vidare. Experterna är filosofer, neurologer, socionomer m m, som alla närmar sig det spännande ämnet från sina respektive utgångspunkter.

Jag törs påstå att boken är unik. Märkligt nog är inte detta ytterst vardagliga fenomen särskilt beforskat eller undersökt på annat vis. Även om boken inte är forskning, så är den en rejäl genomlysning av ämnet, det vill jag lova. Men den är unik på fler sätt. Lennart har en medryckande och entusiastisk stil som gör läsningen ytterst trivsam. Och, han har samlat och återgett ett antal fascinerande levnadsöden – viljeberättelser – som ingen läsare kan förbli oberörd av.

Vill du läsa ett utdrag ur boken så finner du det här. Eller kontakta mig eller Lennart Strandberg via FB, och skriv upp dig för ett ex av boken som kommer ut nu inom kort.

Slutet för en skola som vi känner igen

Artikeln Digitaliseringen av skolan (i Gleerups nya bok Interaktiva medier och lärandemiljöer, 2014) sammanfattar artikelförfattaren Stefan Pålsson (känd ”omvärldsbloggare” på Skolverket) några av de senaste årens viktigaste trender när det gäller skolan och teknikutvecklingen.

Artikeln avslutas med en fråga: ”Men vad krävs för att kursändringen ska bli möjlig?” Han efterlyser en kursändring som innebär en mer samlad pedagogisk utveckling som tar vara på teknikens möjligheter, över hela landet.

Bakgrunden är oron över att utvecklingen är ojämn. I många skolor och hos många huvudmän pågår en intensiv och kreativ utveckling av arbetsformer, där tekniken och det nya medie- och informationslandskapet tas tillvara. Men, och det är bekymret, i många miljöer sker inte mycket alls. Det tycks som om digitaliseringen bidrar till att öka skillnaderna i skolsystemet och hotar därmed något av det viktigaste i vårt skolsystem: likvärdigheten.

Detta är Pålssons slutkläm i en informativ artikel som kommenterar en rad andra aktuella fenomen såsom ”det utvidgade kollegiet”, skolbibliotekens roll, öppen och länkad data, medie- och informationskunnighet m m.

Pålsson redovisar förtjänstfullt hur resonemangen förs, både nationellt och internationellt och pekar ut några komplicerande omständigheter. Till det mest intressanta i Pålssons sammanfattning hör några av synpunkterna från OECDs stora projekt, New Millennium Learners, som pågick från 2007 till 2010.

En central slutsats är att digital hårdvara och digitala medier inte enbart är verktyg som ska integreras i den traditionella skolan. Det beror på att det rör sig om systemförändrande krafter och det måste både beslutsfattare och medborgare bli medvetna om.

Det slår mig att det kanske är på det viset, att vare sig de mest teknikvurmande bland pedagoger och övrigt skolfolk, eller de som av olika skäl föredrar att skynda lite långsamt med teknikutvecklingen, riktigt har förstått vilken potential digitaliseringen har. Då menar jag inte pedagogiska möjligheter i första hand, de börjar vi trots allt bli välbekanta med. Nej, det är de oförutsedda och till och med oönskade systempåverkande effekterna av digitaliseringen vi behöver analysera och förstå djupare. 

Det finns förstås anledning att ta en mycket grundläggande fråga på allvar: Kommer teknikutvecklingen innebära att det nationella skolsystem som vi vant oss vid under 170 år, förändras till något helt annat?

Nytt om digitaliseringen och skolan

En första genombläddring av den nya boken Interaktiva medier och lärandemiljöer (red. Elza Dunkels & Simon Lindgren, Gleerups utbildning, 2014) bådar gott. I förordet slås en ödmjuk ton an redan från början. Man vill inte bidra till den ”märkvärdifiering” som omger frågan om den digitala teknikens betydelse för skolan. Det tror jag är klokt och rätt. Begreppet hämtas från Erik Fichtelius som under ett seminarium hävdat att skolan aldrig kommer att bli digital och att det inte heller är målet.

Det uttalandet kräver förstås tolkning, vilket inte förordet försöker sig på och inte heller jag i denna korta text. Jag är dock övertygad om att ”digitaliseringsdiskursen” krånglar till skolutvecklingen, då den på många sätt definitivt gör sig ”märkvärdig”. Tyvärr har detta pågått i många år, enligt mitt förmenande, och det fortsätter…

Hursomhelst får vi veta att boken är ett försök att lämna konstruktiva bidrag till en nödvändig utveckling. Digitaliseringen av samhället är ett faktum, skolan och dess personal måste förhålla sig. ”En lärare som inte har interaktiva medier i sin repertoar har färre valmöjligheter” – ett enkelt faktum som de flesta bör kunna hålla med om.

Alltså utlovas goda exempel på praktiska tillämpningar i klassrummet, forskarröster om moderna mediers relation till lärandet, samt överblickar från några som bevakar de övergripande utvecklingslinjerna, nationellt och internationellt.

Många teman känner vi förstås igen från de senaste årens utveckling: Öppna gratisutbildningar (MOOCs), definitionen av ”digital kompetens”, spel och ”spelifiering”, sociala sajters roll i lärprocessen, elevpubliceringar, skärpt fokus på källkritik, frågor om äkthet och frestelsen i att ”klippa o klistra, litteraritet genom spel och TV-serier, m m. Här står vi och kan inte annat, som sagt. Samtliga dessa perspektiv och ingångar kommer sannolikt att stå i centrum för utvecklingen och samtalen i många år än.

Det känns spännande att läsa vidare! Men, jag kommer att göra det med kritisk blick, av både allmänna och specifika skäl. Anledningen till det senare härrör från några av redaktörernas lite uppseendeväckande formuleringar i förordet, bland annat att ”dagens skola uppvisar många likheter med gårdagens” (rad 2!). Formuleringen är en truism och dessutom våldsamt tröttsam om man frågar mig. Den används gärna av inbitna teknikromantiker, men också av moderniseringsivrare av mer allmänt slag, som fortfarande tror på inlärningsrevolutionen och/eller att vi ingenting lärt under århundraden av västerländsk skolutveckling. Det vill säga, att om vi bara gör ”rätt” så kommer vi att kunna säga adjö till allt var svett, möda och ansträngning heter i inlärningssammanhang. Det är bedrägliga tankar som inte gagnar den seriösa diskussionen om skolans utveckling.