Nytt om digitaliseringen och skolan

En första genombläddring av den nya boken Interaktiva medier och lärandemiljöer (red. Elza Dunkels & Simon Lindgren, Gleerups utbildning, 2014) bådar gott. I förordet slås en ödmjuk ton an redan från början. Man vill inte bidra till den ”märkvärdifiering” som omger frågan om den digitala teknikens betydelse för skolan. Det tror jag är klokt och rätt. Begreppet hämtas från Erik Fichtelius som under ett seminarium hävdat att skolan aldrig kommer att bli digital och att det inte heller är målet.

Det uttalandet kräver förstås tolkning, vilket inte förordet försöker sig på och inte heller jag i denna korta text. Jag är dock övertygad om att ”digitaliseringsdiskursen” krånglar till skolutvecklingen, då den på många sätt definitivt gör sig ”märkvärdig”. Tyvärr har detta pågått i många år, enligt mitt förmenande, och det fortsätter…

Hursomhelst får vi veta att boken är ett försök att lämna konstruktiva bidrag till en nödvändig utveckling. Digitaliseringen av samhället är ett faktum, skolan och dess personal måste förhålla sig. ”En lärare som inte har interaktiva medier i sin repertoar har färre valmöjligheter” – ett enkelt faktum som de flesta bör kunna hålla med om.

Alltså utlovas goda exempel på praktiska tillämpningar i klassrummet, forskarröster om moderna mediers relation till lärandet, samt överblickar från några som bevakar de övergripande utvecklingslinjerna, nationellt och internationellt.

Många teman känner vi förstås igen från de senaste årens utveckling: Öppna gratisutbildningar (MOOCs), definitionen av ”digital kompetens”, spel och ”spelifiering”, sociala sajters roll i lärprocessen, elevpubliceringar, skärpt fokus på källkritik, frågor om äkthet och frestelsen i att ”klippa o klistra, litteraritet genom spel och TV-serier, m m. Här står vi och kan inte annat, som sagt. Samtliga dessa perspektiv och ingångar kommer sannolikt att stå i centrum för utvecklingen och samtalen i många år än.

Det känns spännande att läsa vidare! Men, jag kommer att göra det med kritisk blick, av både allmänna och specifika skäl. Anledningen till det senare härrör från några av redaktörernas lite uppseendeväckande formuleringar i förordet, bland annat att ”dagens skola uppvisar många likheter med gårdagens” (rad 2!). Formuleringen är en truism och dessutom våldsamt tröttsam om man frågar mig. Den används gärna av inbitna teknikromantiker, men också av moderniseringsivrare av mer allmänt slag, som fortfarande tror på inlärningsrevolutionen och/eller att vi ingenting lärt under århundraden av västerländsk skolutveckling. Det vill säga, att om vi bara gör ”rätt” så kommer vi att kunna säga adjö till allt var svett, möda och ansträngning heter i inlärningssammanhang. Det är bedrägliga tankar som inte gagnar den seriösa diskussionen om skolans utveckling.