Mindfulness - mental medicin för vår tid

”Mindfulness är inte för alla” skriver psykolog Fredrik Bengtsson på SVT Opinion. Det är intressant att ”mindfulness-trenden” nu blivit så etablerad att den börjar bemötas med mer kritiska perspektiv. Bengtssons huvudbudskap är att vi ibland inte alls mår bra av att fokusera på nuet och möta våra djupare känslor och tankar, så som påbjuds inom mindfulness. Han beskriver sin kliniska verksamhet med patienter som helt enkelt behöver mental flykt i en pressande situation. Och så är det förstås: alla de flykttekniker som människan utvecklat genom årtusendena, har förstås en positiv funktion. Flykt i olika ”snälla” former behövs, och det faktiskt ganska ofta, om man begrundar saken.

Bengtsson hänvisar till andra kritiska källor, bland annat David Shapiro vid University of Californa som kommit fram till att sju procent av deltagarna i olika meditationskurser drabbas av svåra negativa effekter. 

Min egen uppfattning är att rätt tolkad och använd, är mindfulness någonting bra som många moderna människor kan ha glädje av. Det är varken svårt eller särskilt ”djupt” eller märkvärdigt på annat sätt att praktisera mindfulness.   

Att skaffa sig kontroll över, eller snarare verktyg att hantera sina mentala processer, tycks i allt högre grad bli en viktig förmåga. Det är dessutom en förmåga som allt fler kan behöva lära sig. Vi har förstås olika förutsättningar att klara detta, som beträffande så mycket annat. Men det står helt klart att vårt arbetsliv och vår allmänna livsstil utsätter oss för utmaningar som kräver uppdaterade metoder för självhantering. 

Problemen i vår tid är välbekanta: informationsflödet eskalerar och allmän gränsupplösning gör det nödvändigt att själva sätta nödvändiga gränser och fatta genomtänkta beslut. Att få mycket gjort är ett aktuellt ideal och många har lurats att tro på ”multitasking” som ett sätt att hantera tillvaron, det vill säga att göra flera saker på en gång. Detta är en fälla. Forskningen är numera helt klar över att multitasking och splittrad uppmärksamhet har ett pris. Stressen ökar och vår effektivitet går ner.

Eller som Ola Schenström uttrycker det i en välskriven bok om mindfulness:

Vårt samhälle idag kan närmast beskrivas som ett ADHD-samhälle. ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity disorder – det vill säga uppmärksamhetsbrist och hyperaktivitet. Är inte det ett tillstånd som de flesta av oss kan känna igen oss i, åtminstone stundtals?

Ur Mindfulness i vardagen – vägar till medveten närvaro (Viva förlag, 2007)

Jag är övertygad om att informalisering, gränsupplösning, utsuddade traditioner och svagare familjeband är fenomen som gör det extra svårt att finna trygghet och ro och kastar oss ut i ett projektledarskap för våra personliga liv, som vi inte alla är rustade för och som vi kan ha svårt att klara av. 

Den aktuella situationen tvingar oss att lära effektiva metoder för att komma ner i varv och fatta välgrundade beslut. Det som funkade av sig själv förr i tiden (inte så länge sen), funkar inte längre. Vi vilar inte i den utsträckning vi behöver. Vi tycks ha tappat förmågan att ”bara vara”! Jag tror att vi är lite speciella i Sverige, vilket också bekräftas av de senaste decenniernas internationella kulturjämförelser. I de flesta andra länder ser arbetsliv och vardagsliv lite annorlunda ut. Där är arbetslivet ofta lite mer inrutat och formellt. Var och en vet sin plats och håller sig i regel till den. Vardagslivet är något mer traditionsbundet och familjemönstren är inte förändrade på samma sätt som hos oss. 

Hos oss har idealen utvecklats mot mer av individuellt ansvarstagande och personlig initiativförmåga, på alla nivåer i organisationer och samhälle. Du utövar ledarskap var du än befinner dig. Alla har inte naturliga förutsättningar för detta och alla behöver vi träning. Det starka intresset för fenomen som mindfulness är ett uttryck för det. Det är också för övrigt ett uttryck för vår starka koppling till USA och allt som rör sig där.

Det hela är ju lite lustigt när man betänker saken. Men många vittnar om att det i stort sett blivit omöjligt att koppla av hemma. Det krävs en förflyttning till annan ort för att den verkliga vilan ska infinna sig. Väl framme på semesterorten lurar dock nya faror i och med att uppkopplingsmöjligheter numera finns nästan överallt. ”Mediefasta” eller ”digital detox” är förmodligen något som kommer att växa i betydelse som socialt fenomen. Platser där det faktiskt inte går att koppla upp sig eller där detta är uttryckligen förbjudet börjar redan växa till i antal. 

Vi har – absurt nog – svårt att vara glada, nöjda, rofyllda. Sömnbesvär, ångest, oro, frustration är legio. Allt hänger förstås på vilka förväntningar vi har på livet, och där finner vi möjligen en del av drivkraften bakom dagens behovsbild. ”I-landsproblem” skulle en kritisk person med andra förutsättningar i livet, kanske säga. Icke desto mindre, subjektivt upplevda problem är dock verkliga problem. Var och en förtjänar respekt för de känslor och upplevelser som är genuina. 

Mindfulness vill jag se som en huvudinriktning för de självhanteringsstrategier som dykt upp de senaste åren. Den har släktingar bland nya inriktningar i den positiva psykologin och terapi-världen, som ACT (acceptance and comitment therapy) samt KBT (kognitiv beteendeterapi). 

Kärnan inom mindfulness är att lära sig vara medveten och fokuserad i stunden. Istället för omedvetet vara ett offer för alla de splittrande impulser som vi bombarderas av och vara oförmögen att koncentrera sig på det man har för sina händer. Istället för att oroas och stressas över aktivitetslistorna och frustreras av att tiden inte räcker, lära oss att stanna upp i stunden och odla ett förnöjsamt och mer harmoniskt sinnelag. Schenström påpekar att mindfulness i sig inte är något nytt, utan en ”uråldrig meditationsmetod och vägledning i livet som betonar nuet, det närvarande ögonblicket”. 

Jag menar som sagt att mindfulness varken är svårt eller särskilt ”märkvärdigt”. Som i all vår strävan att tänka och agera bortom våra grundade vanor, är det dock svårt att komma ihåg och levandehålla de tankar, attityder och metoder som är mindfulness. Ett sätt att göra det är förstås att vara metodisk och systematisk i sin träning. Att avsätta tid på regelbunden basis, helt enkelt. Schenström rekommenderar 10-20 minuter om dagen. Det räcker. 

Det som ofta händer utövaren av mindfulness, eller den som prövar på meditation, är att nyvunna mentala tillstånd öppnar upp dörrar mot en andlig värld, något som många i vår tid och vår del av världen inte är beredda på. I alla religiösa traditioner har man utvecklat bön- och meditationstraditioner som har en positiv inverkan på människan och som i hög grad överlappar de metoder och tänkesätt som finns inom mindfulness. 

Att långa klostervistelser med ett liv fyllt av dagliga andliga övningar gör något med människor kan var och en se som har lite erfarenhet av saken. Detta är ett faktum vare sig det gäller katolska nunnor i Frankrike eller buddhistiska munkar i Thailand. Resultatet av ett långvarigt klosterliv är inte som man - fördomsfullt - kan tro, en depressiv och inskränkt hållning. Istället framträder människor med dylika erfarenheter många gånger som förbluffande humoristiska, livsbejakande och positiva.

Finns det några problem med mindfulness? Ja, Fredrik Bengtsson pekar ju på ett par. Jag kan tycka att  sammanblandningen med buddhism och meditation av mer hard core-karaktär är utmanande. Samt förstås tendensen att i mindfulness se en medicin som läker alla åkommor. ”Åkommorna” försvinner inte alls. Däremot ger mindfullnesträning kanske en beredskap att hantera sorger, lidande och livets utmaningar lite bättre. 

Mindfulness handlar inte om att lära sig meditation på något mer utstuderat sätt. Mindfulness är inte heller buddhism, vilket gärna antyds i förlängningen av den västerländska new age-diskursen, där buddhismen alltid haft hög status. Det som omplaceras hit från Asiens religioner är förstås en tolkning, som passar de lokala behoven. ”Allt liv är lidande” är en dogm som går att omfatta i det västerländska kontexten, där jakten på lycka är så svår, så svår… Postulatet ”släck livstörsten så upphör lidandet” är  emellertid lite mer svårsmält för de flesta. 

Ett antal decennier har vi i väst ägnat oss åt att på behörigt avstånd tolka ”den österländska levnadsvisdomen” mer eller mindre framgångsrikt. Det vore klädsamt och klokt, menar jag, att gräva lite i de egna traditionerna för att där – eventuellt – finna sådant som är lite mer anpassat. Det finns förvisso en rik tradition av levnadsvisdom också på europeisk grund. Mindfulness, så som fenomenet framträder idag, är en skapelse i väst (USA), om man frågar mig. Det gör inte mindfulness mindre relevant eller intressant, absolut inte. 

Berlin lockar ännu...

Musiken från scenen på Kulturbrauerei borta på Knackstrasse dånar. Musikfestivalen pågår hela dagen. Fönstren håller vi öppna på grund av värmen. Ibland är det en falskklingande punksångare som underhåller, ibland hör vi en instrumental cross-over med elförstärkta stråkinstrument som bärande inslag. Och så bryter plötsligt ett annat ljud igenom: brandkåren på Oderberger strasse skyndar ut på Kastanienallé och begär företräde genom att dra på fulla sirener. Staden pulserar verkligen. Avståndet mellan de hippa barerna, restaurangerna och butikerna i Prenzlauer berg måste vara rekordkort. Lättheten, ironin, livsglädjen och humorn svämmar över. Hålet i väggen vi passerar varje dag har en enda skylt: Soup of the day - Gin and tonic. 

Berlin väcker de flesta besökares fascination. Att konstatera detta är snarast en truism. Vad är det som lockar? Historien förstås, och ”the greatest story ever told", alltså den moderna sagan om ont och gott - andra världskriget. Det räcker ganska långt. De flesta vet åtminstone lite av allt det som hänt i staden, framför allt under andra världskriget. Nazismens stigma sitter djupt. Detta är delvis problematiskt och sorgligt, eftersom staden och den tyska historien och kulturen är så mycket mer, så mycket annat. 

För människor med begränsat kulturhistoriskt intresse är det snarast Klaus Wowereits numera berömda ”arm aber sexy” som beskriver lockelsen. Berlins förre borgmästare har fångat fascinationen som ligger i det trasiga, nedgångna, stigmatiserade, frihetsälskande, alternativa, chose-fria - och enkla. I Prenzlauer berg - och andra hippa stadsdelar i Berlin - har man gjort den gamla överlevnadsstrategin från DDR till utstuderad konst: ta vad du har och gör det bästa du kan av det. Saknar du materiella förutsättningar - öka på kreativiteten. 

Den höga mysfaktorn förenar sig väl med den låga prisnivån. Berlin är en oerhört prisvärd stad för en besökare. Den typ av turistfällor som finns i flertalet av Europas huvudstäder lyser här faktiskt med sin frånvaro. Berlin är i hög grad en ungdomarnas stad. Och för ungdomar, liksom för konstnärer, musiker och författare in spe, är prisnivån viktig. Det pratas mycket om att hyrorna går upp i de mest populära områdena. Gentrifieringen pågår alltså, i bestämt men inte överdrivet högt tempo, tycks det. En del drar dock redan vidare, till ännu ej exploaterade stadsdelar eller städer, som Leipzig till exempel. 

På tio år har antalet hotellövernattningar i Berlin fördubblats, från ca 15 miljoner, till 28. Vi som kommit hit i ett antal år nu, känner knappt igen oss, på gott och ont. Turismen är idag den i särklass viktigaste näringen. Därför oroar det myndigheterna att invånarna ibland får nog. I stadsdelar som Kreuzberg och Friedrichhain, där ölturismen slår ut i full blom, klagar invånarna över nedskräpning och ett evigt nattligt skrikande och rumlande. Resväskor med hjul, som avger rytmiska ljud när de dras gatan fram, föreslogs bli förbjudna härom året. Nu jobbar man med att öka på mängden bajamajor och soptunnor för att lugna stämningen lite. Men kritiska röster menar att det måste tas hårdare tag. ”Regler gäller också för turister”, säger borgmästare Monika Herrman (Grünen). Polisen måste göra mer, säger andra. Ta sitt ansvar och se till att ordningen upprätthålls. Utskänkningstillstånden måste kanske reduceras, av hänsyn till de fastboende, menar ytterligare andra. Den aktuella aktionsplanen för Friedrichhain-Kreutzberg blir klar nån gång i höst. Då får vi se vilken väg man väljer.

Oavsett prisutveckling och annat, kommer många att bli trogna Berlin och ständigt komma tillbaka. Här händer helt enkelt för mycket spännande och livet levs här så behagligt, att det inte går att avstå.

Waterloo - slutet på en epok och början på en annan

Idag för exakt 200 år sedan drabbade en fransk armé under ledning av kejsar Napoleon samman med en preussisk, vid den lilla belgiska byn Ligny. Fransmännen vann slaget, men inte tillräckligt genomgripande för att hindra preussarna att dra sig tillbaka i god ordning. Två dagar senare avgjordes hela fälttåget vid en stor drabbning några mil norrut – vid Waterloo. Fransmännen attackerade här en armé under ledning av hertigen av Wellington, bestående av britter, tyskar, holländare och belgare. Preussarna återkom under seneftermiddagen på fransmännens högra flank och avgjorde därmed slaget, som blev Napoleons sista. Det avslutade – och inledde – en epok i Europas historia.

På de böljande fälten söder om Bryssel återskapas i dagarna delar av det berömda slaget av tusentals nördiga entusiaster under beskådande av ytterligare tusentals historieintresserade. Det sägs vara bland de största ”re-enactments” som gått av stapeln någonsin. 5000 soldater är samlade, 300 hästar och 100 kanoner. Två stora ”shower” vankas dem som lyckats komma över en biljett (båda är slutsålda), och dagtid går det att besöka ”bivacken”, det vill säga soldaternas tältläger som också återupprättas med iakttagande av den historiska korrektheten. Fast ska vi vara helt ärliga så tillbringade det stora flertalet soldater på båda sidor natten före slaget i hällande regn, utan vare sig tält eller förplägnad. 

För dem som liksom undertecknad inte har möjlighet att vara där går det att följa spektaklet genom live streaming (kolla här).

Varför denna uppståndelse? Ja, slaget vid Waterloo 1815 är förstås en vändpunkt i Europas historia, att jämföra med andra nyckelårtal som 1871 (Tysklands enande), 1914 (första världskrigets utbrott) och 1989 (murens fall) för att nämna några jämförbara. Det var en ”all-europeisk” historia, som berörde hela kontinenten. Det är också en historisk händelse som befinner sig på tillräckligt långt avstånd i tiden för att den inte ska vara ”sårig” i det avseende som andra världskriget fortfarande är. Därför är det enligt många, helt ok att ”leka krig” på det sett som man gör här. 

Napoleon-tidens slag gör sig också väldigt bra, rent visuellt, i samband med re-enactments. Uniformerna var färgglada och extravaganta, musköter och kanoner producerade stora mängder krutrök. Det är dock klädsamt att minnas att slaget innebar död och lemlästning för ca 60 000 män och 10 000 hästar. Det är också lätt att föreställa sig skräcken och rädslan hos soldaterna i det kejserliga gardets kolonner som sakta avancerande uppför den likbeströdda sluttningen Mont St Jean medan de brittiska soldaterna låg ner i skydd bortom krönet av kullen. Det var sista stöten, allt stod på spel. Den nedåtgående solens strålar gnistrade i deras bajonetter, trummor och flöjter spelade och markerade takten. ”Now Maitland, now is your time”, ropade Wellington på sin springare och inom några minuter var allt över. De brittiska soldaterna reste sig upp, ”as out of nowhere”. Salva efter salva avfyrades mot de vacklande kolonnerna och gardets soldater gav upp. ”La garde recule” (gardet flyr) hördes längs linjen och hela den franska armén kollapsade. Efter åtta timmars oavbruten strid och inför trycket av de avancerande preussarna gav de upp, som på en given signal. 

Förutom att innebära slutet för alla dessa soldater var det också slutet för Napoleon och en hel epok i Europas historia. Kontinentens dominerande stat - Frankrike - reducerades till sina ursprungliga gränser, Ryssland och Storbritannien trädde fram som Europas nya ledarstater och en konservativ reaktion svepte över kontinenten. Men folken i Europa hade genom revolutionsåren väckts till politiskt och nationellt medvetande och det dröjde inte länge förrän ropen efter medborgerliga rättigheter och nationell frigörelse gjorde sig hörda över hela kontinenten. En ny tid vankades politiskt och ett nytt sätt för härarna att bekämpa varandra uppstod under de kommande decennierna. Aldrig mer skulle man på ett europeiskt slagfält få se två härar ställa upp i fullt dagsljus på bara några hundra meters avstånd från varandra. Aldrig mer skulle tätt packade kavalleriförband avancera över öppna fält med pråliga uniformer. Och aldrig mer skulle härarnas befälhavare röra sig till häst längs linjerna lätt igenkännbara från motståndarsidan. Men det är som man brukar säga, en annan historia...