Mindfulness - mental medicin för vår tid

”Mindfulness är inte för alla” skriver psykolog Fredrik Bengtsson på SVT Opinion. Det är intressant att ”mindfulness-trenden” nu blivit så etablerad att den börjar bemötas med mer kritiska perspektiv. Bengtssons huvudbudskap är att vi ibland inte alls mår bra av att fokusera på nuet och möta våra djupare känslor och tankar, så som påbjuds inom mindfulness. Han beskriver sin kliniska verksamhet med patienter som helt enkelt behöver mental flykt i en pressande situation. Och så är det förstås: alla de flykttekniker som människan utvecklat genom årtusendena, har förstås en positiv funktion. Flykt i olika ”snälla” former behövs, och det faktiskt ganska ofta, om man begrundar saken.

Bengtsson hänvisar till andra kritiska källor, bland annat David Shapiro vid University of Californa som kommit fram till att sju procent av deltagarna i olika meditationskurser drabbas av svåra negativa effekter. 

Min egen uppfattning är att rätt tolkad och använd, är mindfulness någonting bra som många moderna människor kan ha glädje av. Det är varken svårt eller särskilt ”djupt” eller märkvärdigt på annat sätt att praktisera mindfulness.   

Att skaffa sig kontroll över, eller snarare verktyg att hantera sina mentala processer, tycks i allt högre grad bli en viktig förmåga. Det är dessutom en förmåga som allt fler kan behöva lära sig. Vi har förstås olika förutsättningar att klara detta, som beträffande så mycket annat. Men det står helt klart att vårt arbetsliv och vår allmänna livsstil utsätter oss för utmaningar som kräver uppdaterade metoder för självhantering. 

Problemen i vår tid är välbekanta: informationsflödet eskalerar och allmän gränsupplösning gör det nödvändigt att själva sätta nödvändiga gränser och fatta genomtänkta beslut. Att få mycket gjort är ett aktuellt ideal och många har lurats att tro på ”multitasking” som ett sätt att hantera tillvaron, det vill säga att göra flera saker på en gång. Detta är en fälla. Forskningen är numera helt klar över att multitasking och splittrad uppmärksamhet har ett pris. Stressen ökar och vår effektivitet går ner.

Eller som Ola Schenström uttrycker det i en välskriven bok om mindfulness:

Vårt samhälle idag kan närmast beskrivas som ett ADHD-samhälle. ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity disorder – det vill säga uppmärksamhetsbrist och hyperaktivitet. Är inte det ett tillstånd som de flesta av oss kan känna igen oss i, åtminstone stundtals?

Ur Mindfulness i vardagen – vägar till medveten närvaro (Viva förlag, 2007)

Jag är övertygad om att informalisering, gränsupplösning, utsuddade traditioner och svagare familjeband är fenomen som gör det extra svårt att finna trygghet och ro och kastar oss ut i ett projektledarskap för våra personliga liv, som vi inte alla är rustade för och som vi kan ha svårt att klara av. 

Den aktuella situationen tvingar oss att lära effektiva metoder för att komma ner i varv och fatta välgrundade beslut. Det som funkade av sig själv förr i tiden (inte så länge sen), funkar inte längre. Vi vilar inte i den utsträckning vi behöver. Vi tycks ha tappat förmågan att ”bara vara”! Jag tror att vi är lite speciella i Sverige, vilket också bekräftas av de senaste decenniernas internationella kulturjämförelser. I de flesta andra länder ser arbetsliv och vardagsliv lite annorlunda ut. Där är arbetslivet ofta lite mer inrutat och formellt. Var och en vet sin plats och håller sig i regel till den. Vardagslivet är något mer traditionsbundet och familjemönstren är inte förändrade på samma sätt som hos oss. 

Hos oss har idealen utvecklats mot mer av individuellt ansvarstagande och personlig initiativförmåga, på alla nivåer i organisationer och samhälle. Du utövar ledarskap var du än befinner dig. Alla har inte naturliga förutsättningar för detta och alla behöver vi träning. Det starka intresset för fenomen som mindfulness är ett uttryck för det. Det är också för övrigt ett uttryck för vår starka koppling till USA och allt som rör sig där.

Det hela är ju lite lustigt när man betänker saken. Men många vittnar om att det i stort sett blivit omöjligt att koppla av hemma. Det krävs en förflyttning till annan ort för att den verkliga vilan ska infinna sig. Väl framme på semesterorten lurar dock nya faror i och med att uppkopplingsmöjligheter numera finns nästan överallt. ”Mediefasta” eller ”digital detox” är förmodligen något som kommer att växa i betydelse som socialt fenomen. Platser där det faktiskt inte går att koppla upp sig eller där detta är uttryckligen förbjudet börjar redan växa till i antal. 

Vi har – absurt nog – svårt att vara glada, nöjda, rofyllda. Sömnbesvär, ångest, oro, frustration är legio. Allt hänger förstås på vilka förväntningar vi har på livet, och där finner vi möjligen en del av drivkraften bakom dagens behovsbild. ”I-landsproblem” skulle en kritisk person med andra förutsättningar i livet, kanske säga. Icke desto mindre, subjektivt upplevda problem är dock verkliga problem. Var och en förtjänar respekt för de känslor och upplevelser som är genuina. 

Mindfulness vill jag se som en huvudinriktning för de självhanteringsstrategier som dykt upp de senaste åren. Den har släktingar bland nya inriktningar i den positiva psykologin och terapi-världen, som ACT (acceptance and comitment therapy) samt KBT (kognitiv beteendeterapi). 

Kärnan inom mindfulness är att lära sig vara medveten och fokuserad i stunden. Istället för omedvetet vara ett offer för alla de splittrande impulser som vi bombarderas av och vara oförmögen att koncentrera sig på det man har för sina händer. Istället för att oroas och stressas över aktivitetslistorna och frustreras av att tiden inte räcker, lära oss att stanna upp i stunden och odla ett förnöjsamt och mer harmoniskt sinnelag. Schenström påpekar att mindfulness i sig inte är något nytt, utan en ”uråldrig meditationsmetod och vägledning i livet som betonar nuet, det närvarande ögonblicket”. 

Jag menar som sagt att mindfulness varken är svårt eller särskilt ”märkvärdigt”. Som i all vår strävan att tänka och agera bortom våra grundade vanor, är det dock svårt att komma ihåg och levandehålla de tankar, attityder och metoder som är mindfulness. Ett sätt att göra det är förstås att vara metodisk och systematisk i sin träning. Att avsätta tid på regelbunden basis, helt enkelt. Schenström rekommenderar 10-20 minuter om dagen. Det räcker. 

Det som ofta händer utövaren av mindfulness, eller den som prövar på meditation, är att nyvunna mentala tillstånd öppnar upp dörrar mot en andlig värld, något som många i vår tid och vår del av världen inte är beredda på. I alla religiösa traditioner har man utvecklat bön- och meditationstraditioner som har en positiv inverkan på människan och som i hög grad överlappar de metoder och tänkesätt som finns inom mindfulness. 

Att långa klostervistelser med ett liv fyllt av dagliga andliga övningar gör något med människor kan var och en se som har lite erfarenhet av saken. Detta är ett faktum vare sig det gäller katolska nunnor i Frankrike eller buddhistiska munkar i Thailand. Resultatet av ett långvarigt klosterliv är inte som man - fördomsfullt - kan tro, en depressiv och inskränkt hållning. Istället framträder människor med dylika erfarenheter många gånger som förbluffande humoristiska, livsbejakande och positiva.

Finns det några problem med mindfulness? Ja, Fredrik Bengtsson pekar ju på ett par. Jag kan tycka att  sammanblandningen med buddhism och meditation av mer hard core-karaktär är utmanande. Samt förstås tendensen att i mindfulness se en medicin som läker alla åkommor. ”Åkommorna” försvinner inte alls. Däremot ger mindfullnesträning kanske en beredskap att hantera sorger, lidande och livets utmaningar lite bättre. 

Mindfulness handlar inte om att lära sig meditation på något mer utstuderat sätt. Mindfulness är inte heller buddhism, vilket gärna antyds i förlängningen av den västerländska new age-diskursen, där buddhismen alltid haft hög status. Det som omplaceras hit från Asiens religioner är förstås en tolkning, som passar de lokala behoven. ”Allt liv är lidande” är en dogm som går att omfatta i det västerländska kontexten, där jakten på lycka är så svår, så svår… Postulatet ”släck livstörsten så upphör lidandet” är  emellertid lite mer svårsmält för de flesta. 

Ett antal decennier har vi i väst ägnat oss åt att på behörigt avstånd tolka ”den österländska levnadsvisdomen” mer eller mindre framgångsrikt. Det vore klädsamt och klokt, menar jag, att gräva lite i de egna traditionerna för att där – eventuellt – finna sådant som är lite mer anpassat. Det finns förvisso en rik tradition av levnadsvisdom också på europeisk grund. Mindfulness, så som fenomenet framträder idag, är en skapelse i väst (USA), om man frågar mig. Det gör inte mindfulness mindre relevant eller intressant, absolut inte.