Idag för exakt 200 år sedan drabbade en fransk armé under ledning av kejsar Napoleon samman med en preussisk, vid den lilla belgiska byn Ligny. Fransmännen vann slaget, men inte tillräckligt genomgripande för att hindra preussarna att dra sig tillbaka i god ordning. Två dagar senare avgjordes hela fälttåget vid en stor drabbning några mil norrut – vid Waterloo. Fransmännen attackerade här en armé under ledning av hertigen av Wellington, bestående av britter, tyskar, holländare och belgare. Preussarna återkom under seneftermiddagen på fransmännens högra flank och avgjorde därmed slaget, som blev Napoleons sista. Det avslutade – och inledde – en epok i Europas historia.
På de böljande fälten söder om Bryssel återskapas i dagarna delar av det berömda slaget av tusentals nördiga entusiaster under beskådande av ytterligare tusentals historieintresserade. Det sägs vara bland de största ”re-enactments” som gått av stapeln någonsin. 5000 soldater är samlade, 300 hästar och 100 kanoner. Två stora ”shower” vankas dem som lyckats komma över en biljett (båda är slutsålda), och dagtid går det att besöka ”bivacken”, det vill säga soldaternas tältläger som också återupprättas med iakttagande av den historiska korrektheten. Fast ska vi vara helt ärliga så tillbringade det stora flertalet soldater på båda sidor natten före slaget i hällande regn, utan vare sig tält eller förplägnad.
För dem som liksom undertecknad inte har möjlighet att vara där går det att följa spektaklet genom live streaming (kolla här).
Varför denna uppståndelse? Ja, slaget vid Waterloo 1815 är förstås en vändpunkt i Europas historia, att jämföra med andra nyckelårtal som 1871 (Tysklands enande), 1914 (första världskrigets utbrott) och 1989 (murens fall) för att nämna några jämförbara. Det var en ”all-europeisk” historia, som berörde hela kontinenten. Det är också en historisk händelse som befinner sig på tillräckligt långt avstånd i tiden för att den inte ska vara ”sårig” i det avseende som andra världskriget fortfarande är. Därför är det enligt många, helt ok att ”leka krig” på det sett som man gör här.
Napoleon-tidens slag gör sig också väldigt bra, rent visuellt, i samband med re-enactments. Uniformerna var färgglada och extravaganta, musköter och kanoner producerade stora mängder krutrök. Det är dock klädsamt att minnas att slaget innebar död och lemlästning för ca 60 000 män och 10 000 hästar. Det är också lätt att föreställa sig skräcken och rädslan hos soldaterna i det kejserliga gardets kolonner som sakta avancerande uppför den likbeströdda sluttningen Mont St Jean medan de brittiska soldaterna låg ner i skydd bortom krönet av kullen. Det var sista stöten, allt stod på spel. Den nedåtgående solens strålar gnistrade i deras bajonetter, trummor och flöjter spelade och markerade takten. ”Now Maitland, now is your time”, ropade Wellington på sin springare och inom några minuter var allt över. De brittiska soldaterna reste sig upp, ”as out of nowhere”. Salva efter salva avfyrades mot de vacklande kolonnerna och gardets soldater gav upp. ”La garde recule” (gardet flyr) hördes längs linjen och hela den franska armén kollapsade. Efter åtta timmars oavbruten strid och inför trycket av de avancerande preussarna gav de upp, som på en given signal.
Förutom att innebära slutet för alla dessa soldater var det också slutet för Napoleon och en hel epok i Europas historia. Kontinentens dominerande stat - Frankrike - reducerades till sina ursprungliga gränser, Ryssland och Storbritannien trädde fram som Europas nya ledarstater och en konservativ reaktion svepte över kontinenten. Men folken i Europa hade genom revolutionsåren väckts till politiskt och nationellt medvetande och det dröjde inte länge förrän ropen efter medborgerliga rättigheter och nationell frigörelse gjorde sig hörda över hela kontinenten. En ny tid vankades politiskt och ett nytt sätt för härarna att bekämpa varandra uppstod under de kommande decennierna. Aldrig mer skulle man på ett europeiskt slagfält få se två härar ställa upp i fullt dagsljus på bara några hundra meters avstånd från varandra. Aldrig mer skulle tätt packade kavalleriförband avancera över öppna fält med pråliga uniformer. Och aldrig mer skulle härarnas befälhavare röra sig till häst längs linjerna lätt igenkännbara från motståndarsidan. Men det är som man brukar säga, en annan historia...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar