Läromedel – ytterligare en kontrovers om skolan

Det finns en lång rad kontroversiella aspekter på ämnet svensk skola. Tråkigt nog, får man väl säga. Det uppväxande släktet hade kanske mött en bättre skolvardag om vuxenvärlden hade klarat av att bli mer överens om åtminstone det mest grundläggande. Om vad som är bra och dåligt, vilka framgångar respektive misslyckanden som svensk skola genomgått. Men så är det nu inte. Svensk skola är sedan åtminstone 40 år ett ideologiskt färgat slagfält. Då avser jag inte i första hand rent partipolitiska motsättningar. I demokratin är det politikers uppgift att tycka och tänka olika. Nej, jag menar i första hand motsättningar inom de professionella yrkesgrupperna. Det som gestaltas bland annat i att vi har ett lärarfack till vänster och ett till höger, för att uttrycka det lite vanvördigt.

Exemplen på motsättningarna är många: är läxor bra eller dåliga? Kan katederundervisning vara ett bra inslag i lärprocessen eller är det en skadlig form av undervisning? Är det viktigt att läraren har stora kunskaper i sitt ämne eller är det inte så betydelsefullt? Är betyg i skolan något som bidrar till eller förstör förutsättningarna för bra lärande? Det går i cykler. Just nu är det väl mest läxor och betyg det handlar om.

Många konflikter beror konstigt nog på att vi inte orkar ta till oss nyanserna. Man skulle enkelt kunna ta ett steg framåt genom att säga att ”läxor är bra ibland, och dåliga ibland, det beror liksom på hur man gör”. Men det tycks många gånger inte ens finnas kraft och vilja att ta detta enkla steg. Mycket borde alltså inte vara kontroversiellt, men är det ändå. Ytterligare en kontroversiell aspekt som är aktuell är skolans läromedel. Det borde inte heller vara kontroversiellt eller särskilt svårt. Men det har det blivit. Det svåra och kontroversiella stöter vi på i exempelvis följande utsagor:

”Vissa lärare är helt bundna av läroboken i sin undervisning.”

”Lärarna på vår skola, gör egna läromedel, det är mycket bättre.”

”Att läsa text behövs inte, det hör till det förgångna. Idag förlitar vi oss på det audiovisuella.”

”På den här skolan satsar vi på datorer. Annat får stå tillbaka.”

”Dagens digitala läromedel är värdelösa. Det behövs ett helt nytt tänkande kring detta.”

”Vi kan inte förlita oss på marknaden när det gäller läromedel. Staten måste garantera kvaliteten.”

”Bibliotek är rimligen något som är på väg ut i ett digitalt samhälle. Onödigt!”

”Här kör vi lösblad. Eleverna har en pärm med flikar där de samlar allt.”

Många tycker kanske att ovanstående inte alls är konstigt. Jag vill dock påstå att varje enskilt uttalande döljer problem av olika slag, exempelvis kompetensbrister, orimlig resursallokering, fördomar, okunskap eller blåögdhet.

Lärarnas riksförbund granskar ämnet läromedel i förbundets tidning Skolvärlden (nr 9, 2014). Tidningen ställde frågor om läromedel till 1500 lärare, och resultaten är skrämmande – om man frågar mig - men knappast överraskande. Sju av tio lärare anser att valet av läromedel är helt upp till dem själva. Detta är på sätt och vis bra, lärare bör ha avgörandet i frågan. Men samtidigt är det uppenbart att lärare i princip är ”övergivna” i detta arbete. Det finns sällan ledningsstöd eller kollegiala rutiner att luta sig mot. Det borde vara en viktig pedagogisk uppgift att granska och utvärdera läromedel. Den borde vara så viktig att den organiseras av ledningen och blir en fråga för kollegialt samarbete.

I undersökningen uppger åtta av tio att de inte hinner med att göra någon seriös granskning av potentiella läromedel. De riskerar följaktligen att falla för ytliga faktorer (snygg layout) och trender, när det gäller valet av läromedel. Den avgörande förutsättningen – tid för uppgiften – är inte på plats.

Värst är väl att många lärare inte har tillgång till några läromedel alls. Bara fyra av tio lärare i undersökningen svarar att de har anpassade läromedel i alla ämnen. Man får väl tolka detta som att det inte finns pengar att köpa för, eller att det inte finns något att tillgå och att de får producera eget, helt enkelt.

Jag hyllar visserligen principen att skolor och lärare måste kunna göra olika val. Det ska inte behöva se likadant ut överallt. Exempelvis när det gäller läromedel. Men när de materiella förutsättningarna innebär att valet står mellan att ha eller inte ha, så har det kanske gått för långt. Det råder och har rått stora orättvisor när det gäller elevers tillgång till goda läromedel. Jag minns en av mina första terminer som lärare, i ett avlägset 1980-tal. Klassen jag hade i svenska fick tre tjocka (och tämligen dyra) böcker bara i mitt ämne (svenska), som gåvoläromedel. De fick alltså behålla böckerna som sina egna, efter kursens slut. Det hände i den rika kommunen, som satsade ordentligt på sina skolor. När jag året efter började i den fattiga kommunen var situationen radikalt annorlunda. I samma ämne, samma utbildning, samma typ av elever (synnerligen ambitiösa på båda ställena), men med helt olika materiella villkor. Här fanns bara (väldigt) gamla böcker till låns, omoderna, söndriga. Det gick förstås, men det var nedslående, och på sätt och vis förfärligt. Och detta var alltså ett bra tag innan kommunaliseringens centrifugala krafter tagit verklig fart.

Sen dess har mycket vatten runnit under broarna… Inga, eller ytterst få, röster har höjts apropå det njugga intresset för läromedlen. Spariver och rationaliseringskrav har dolts bakom mer eller mindre antiintellektuella motiv att dra ner på utgifterna. De senaste årens massiva investeringar i IT (viktigt i sig), har i många fall urholkat läromedelsbudgetarna än mer. Teknikromantik har ibland ställt sig i vägen för goda lärprocesser: ”Nu när vi har Internet finns ju all information där så då behövs inget mer.” Varför har inte denna antiintellektuella utsaga kritiserats i högre grad? Varför har gränsen mellan information och kunskap luckrats upp i så stor utsträckning, utan kritisk debatt?

Skolmyndigheterna har knappast tagit sitt ansvar. Det är i sig ett förbluffande faktum att staten under de senaste decenniernas massproduktion av gymnasiekurser, helt och hållet tagit sin hand ifrån frågan om läromedel. Just i ett skede då ett ökat statligt ansvarstagande kanske var extra angeläget.

Inte heller i grundskolan har uppmärksamheten från myndigheterna varit särskilt alert. De gamla skolförfattningarnas skrivning om krav på gåvoläromedel (läromedel som eleven får gratis, som gåva att ta med sig vidare i skolsystemet (Grundskoleförordningen 1 kap. 25 §) har inte använts för att konfrontera snåla huvudmän, trots att man vetat att tolkningen på många håll reducerats till att gåvoläromedel är lika med blyertspenna. I den nya skollagen talas det inte längre om gåvoläromedel. Begreppen har flutit ut i mer diffusa formuleringar. Det är förbluffande många erfarna skolmänniskor som inte ens känner till den gamla grundskoleförordningens skrivning.

I den rika flod av utmaningar som svensk skola står inför just nu har väl punkten läromedel ingen större chans att hamna högt på listan. Du som läst detta kanske tycker att det är rimligt. Som sagt, det är mycket när det gäller svensk skola, som vi inte är överens om…

Om stora och små händelser

I dagarna firar Tyskland 25-årsdagen för murens fall. Våra medier fylls av redogörelser för vad som hände den där sommaren och hösten, fram till de avgörande timmarna den 9/11 1989. De bakomliggande faktorerna analyseras, de viktigaste aktörerna och deras roll i dramat, återupprepas. Det är rörande att återse de glada ansiktena på människor som kramas på gatan i Berlin, de tafatta gränsvakterna som står och tittar på.

För alla medvetna européer var detta vår tids stora vändpunkt. Men murens fall representerar också en omkastning i världsordningen. Den bipolära öst-väst-konflikten som vi tänkte oss som mer eller mindre permanent, upphörde med ens att existera, pulvriserades inför våra ögon. Många av de drömmar som vävdes dessa dagar kom på skam, skulle det visa sig. Men östeuropéernas frihetsdröm förverkligades. Vi på andra sidan kunde glädjas med dem, och över att Europa återigen var helt.

Ett nytt Tyskland skapades. En smärtsam delning som tvingats på landet som ett resultat av den tyska militarismens katastrofala verkningar, upphörde. Det är ett Tyskland som i stor utsträckning har gjort upp med sina stormaktsdrömmar, till skillnad från exempelvis Putins Ryssland, där man uppenbarligen har en lång resa kvar att göra.

I min favoritstad i Europa – Berlin – finns all denna historia gestaltad i själv stadslandskapet. Att vandra längs Berlins gator innebär för mig att röra sig mitt i den dramatiska europeiska historien. Berlin är det moderna Europas historiska omphalos – dess navel. För den som har historien som meningsskapare och yttersta förklaringsgrund, är det svårslaget.

Vill man närma sig den tyska historien via böckerna, så finns ett intressant bidrag i den aktuella  Någonstans finns viljan (Lennart Strandberg), som jag skrev om redan i förra blogginlägget. En av bokens många gripande berättelser är den om Dietrich, som flyr från instängdheten i DDR för att leva ett friare liv i Väst. Den unge Dietrich växte upp utanför Leipzig och utbildade sig så småningom till teknisk ritare.

Medvetenheten om den nya regimens natur blev akut 1953. Det året utbröt ett arbetaruppror i centrala Berlin där stora byggnadsprojekt (Karl Marx-allé) pågick. Regimen tvingade fram höjda arbetsnormer varvid arbetarna protesterade. Protesterna spreds sig snabbt över hela landet. Snart rullade ryska tanks på Berlins gator. Många dödades, ännu fler fängslades. Till Dietrichs klass kom representanter för regimen på besök och vill pressa studenterna till ett upprop mot en kristen ungdomsförening. Dietrichs kamrat var medlem. Föreningen hade ingenting med upproret att göra, men regimen ville passa på att slå till mot alla tänkbara regimkritiker. Dietrich vägrade skriva under.

Hans beslut att fly från Östtyskland fattades när han en tid senare uppvaktades av representanter för ministeriet för statssäkerhet – Stasi. Efter timmar av förhör framkom att de ville rekrytera honom som informatör. Hans borgerliga bakgrund och hans akademiska meriter gjorde honom lämplig. Han tvekade aldrig en sekund. Under sådana betingelser gick det inte att leva, tänkte han. Dagen efter reste han med tåg till Berlin, där han sedan tog sig över till Väst. Ett nytt liv i Västtyskland och sedermera Sverige tog vid.

Detta är bara ett av ett otal människoöden som vi påminns om dessa dagar, när Tysklands och Europas återförening högtidlighålls. Det är en bra påminnelse för oss som levt i en av historiens skyddade verkstäder. Vi kan lära oss något… Är du intresserad av boken Någonstans finns viljan så kan du kolla här!

Någonstans finns viljan

Så är hösten här på allvar, efter en lång och utdragen sommar. Nu börjar det ta emot lite. Det är segt att komma upp på morgonen.  Jag vill inte… Eller så är det kroppen som inte ”vill”. Ja, det börjar hänga på viljan helt enkelt. Jag måste vilja mer, tänker jag.

Vare sig jag ville eller ej - tycks det - så inleddes denna hösttermin oerhört intensivt, redan i augusti. Starten innebar mycket arbete med bokproduktion. Bland annat har jag haft förmånen att vara redaktör för en bok om det udda och högintressanta ämnet – ja just det, vilja. Alltså inte motivation eller arbetslust, utan just vilja. Författaren till den kommande boken Någonstans finns viljan är den kunnige och erfarne konsulten och coachen i Åkersberga, Lennart Strandberg. (Företagssida Kreafor på FB)

Lennart Strandberg är född 1952. Han utbildade sig till socionom på 1970-talet och startade yrkesbanan som socialarbetare, men är egen företagare med inriktning på personalutveckling sedan 1996. Underhand har han byggt på utbildningen till en fil mag i socialt arbete och är även diplomerad marknadsekonom och Master Coach med NLP (NeuroLingvistisk Programmering) som specialitet.

Lennart upptäckte en dag att han ville skriva en bok. Han hade fascinerats av ämnet en längre tid och bestämde sig för att realisera sin vilja i detta avseende. Han visste i det läget inte riktigt vad han gav sig in på. Det visade sig vara tuffare än förväntat att göra den bok han tänkte på. Det var bra att han inte visste, säger han nu. Han frågar sig om viljan hade räckt till, om han vetat…

Han hade emellertid tidigare testat sin vilja – och dess gränser - genom att åka skidor till Nordpolen. Och genom att bygga en sommarstuga. Men istället för att enbart fundera över sin egen vilja och dess yttringar, tog han sig för att intervjua människor vars levnadsöden innehåller berättelser om vilja. Boken innehåller ett tiotal hisnande och häpnadsväckande historier, om människor som på olika sätt ger uttryck för vilja. I regel en mycket stark sådan.

Det är Dietrich som vill lämna förtrycket i DDR, eller Marie som plötsligt en dag inte ville leva och låg i sin säng i ett helt år, för att sedan sakteliga återfå sin krafter. Eller Micke, som fick diagnosen MS och sedan ytterst resolut och med järnhård vilja ”självläkte” och krönte processen genom att springa midnattsloppet på Södermalm i Stockholm.

Interfolierat mellan dessa fantastiska berättelser skildrar författaren expertisens svar på frågor om viljan. Vad den är, var den kommer ifrån, hur den fungerar, om den kan försvinna, och så vidare. Experterna är filosofer, neurologer, socionomer m m, som alla närmar sig det spännande ämnet från sina respektive utgångspunkter.

Jag törs påstå att boken är unik. Märkligt nog är inte detta ytterst vardagliga fenomen särskilt beforskat eller undersökt på annat vis. Även om boken inte är forskning, så är den en rejäl genomlysning av ämnet, det vill jag lova. Men den är unik på fler sätt. Lennart har en medryckande och entusiastisk stil som gör läsningen ytterst trivsam. Och, han har samlat och återgett ett antal fascinerande levnadsöden – viljeberättelser – som ingen läsare kan förbli oberörd av.

Vill du läsa ett utdrag ur boken så finner du det här. Eller kontakta mig eller Lennart Strandberg via FB, och skriv upp dig för ett ex av boken som kommer ut nu inom kort.