Hopp och förtvivlan i den svenska skolutvecklingen

Alla som intresserar sig för resultatutvecklingen i den svenska skolan sitter på helspänn idag. Om en liten stund presenteras nämligen resultaten från den senaste PISA-undersökningen om ”problemlösning i grupp” (collaborative problem-solving – kolla här).

Många engagerade skolmänniskor har pendlat mellan hopp och förtvivlan de senaste åren. Nu får vi återigen bränsle till debattbrasan – den debatt som handlar om vad som gått fel respektive vad som bör göras för att förbättra den svenska skolan.

Per Kornhall har hållit en närgången och kritisk blick på det svenska skolsystemet de senaste åren. Jag inledde min hösttermin med att läsa hans bok Barnexperimentet från 2013 (Leopard förlag). Det är ingen vacker historia, om man säger. Trots att han bemödar sig om en konstruktiv och hoppingivande disposition, så slutar åtminstone min läsning i mörker. Kornhall börjar med ”Oro”, där han går igenom alla objektiva fakta som de senaste åren beskriver utvecklingen. De är 30 sidor av skolhistorisk golgatavandring. 

Sedan kommer ”Vanmakt”, där han analyserar orsakerna och bakgrunden till den olycksaliga utvecklingen. Så kommer han till ”Hopp”, där goda exempel och inhemsk och internationell forskning refereras, som pekar mot att det går att vända en negativ spiral till en positiv, och det på ganska kort tid. Avslutningsvis skriver han under rubriken ”Vad ska vi göra” fram ett helt skolpolitiskt program som han argumenterar för.

Det goda med Kornhalls bok är att han baserar alla sina resonemang i sakliga förhållanden med koppling till forskning. En av hans huvudsakliga kritikpunkter är just bristen på forskningsanknytning eller basering i beprövad erfarenhet, beträffande alla de reformer som drabbat skolan. Allt sammanfattas i bokens rubrik – Barnexperimentet. För det är vad det svenska samhället har genomlidit de senaste decennierna – ett intensivt experimenterande på mycket lös grund, med det mest ömtåliga vi har – våra barn. Frågar du mig, så vill jag påstå att detta fortsätter, numera med digital teknik som främsta utgångspunkt. 

Ska man vara kritisk mot något i Kornhalls bok är det möjligen utelämnandets problem som blir aktuellt. Han skulle kunna sätta in reformverksamheten i en större samhällelig kontext, för att göra den mer begriplig. Som det nu är framträder den historiska exposén delvis som ett mysterium. Men det är att vara njugg inför en bok som på ett effektivt sätt gör sitt jobb.

Under den tid som gått sen Kornhall publicerade sin bok och krissignalerna om svensk skola har fortsatt, har en del hänt. Statliga åtgärder och en växande lärarbrist har lett till i vissa fall ordentlig förbättring av lärarlönerna. Man kan notera att majoriteten av skolans huvudmän inte visat nåt intresse för denna avgörande, strategiska åtgärd. Vissa kommuner började på egen hand höja lönerna, men den stora majoriteten saknade vilja och/eller förmåga på denna punkt.

Till åtgärderna hör också tillsättandet av Skolkommissionen, som lämnade sitt slutbetänkande i maj 2017. Det var en expertkommission som hade till uppgift att verkligen gå till botten med de svenska skolproblemen och föreslå åtgärder. Deras arbete är nu ute på remiss. Samtidigt har redan vissa delar av kommissionens förslag antingen avfärdats eller gjorts till konkret politik.

De som kan och bör se den svenska skolkrisen, och vidta åtgärder för att komma till rätta med den, är förstås människor med övergripande ansvar – rikspolitiker, myndighetsfolk och fristående experter. Frågan är om kraften i deras styrning räcker för att komma förbi motstånd och allmän tröghet i systemet.

Det finns ett antal faktorer som tyvärr pekar mot att svensk skola - som system - inte klarar av att vidta nödvändiga förbättringsåtgärder. Mer om detta i kommande inlägg. Jag skulle vilja vara mer hoppfull än jag är, denna dag. Kanske ljusnar det något om en liten stund, när resultaten från PISA kommer. Eller så väntar ännu en ”PISA-chock” för den svenska skolan. Låt oss vänta och se.