Orkar vi med fler tankar om tillståndet i svensk skola? Den
som inte gör det kan sluta läsa nu… För nu tar vi ett varv till, denna gång
kring skolans digitalisering.
Frågan om skolans digitalisering är intressant för att
förändringen utmanar på så många plan och på ett så genomgripande sätt.
Teknikutvecklingen skapar pedagogiska utmaningar i klassrummet för läraren, som
behöver fundera över hur elevernas digitala kompetens ska tränas och utvecklas,
samt vilka arbetssätt, program och nätresurser som eleverna behöver bekanta sig
med. Läraren behöver också utveckla en strategi där elevernas många gånger
intensiva närvaro på nätet möts på ett pedagogiskt lämpligt sätt. Sociala
medier som Facebook och Twitter erbjuder enorma möjligheter till ökad
interaktion, vilket många lärare redan utnyttjar flitigt.
Läraren blir också utmanad i sin personlighet, den
personlighet som är lärarens främsta verktyg. Vilken position intar jag i det
digitala samhället? Hur ser mitt liv på nätet ut? Hur ska jag relatera till en
verklighet som jag kanske känner mig främmande inför?
Vidare utmanas skolledningen och huvudmannen eftersom man
måste ta ställning till långsiktiga strategier med många fallgropar kring
investeringar och kompetensutveckling, samt frågan om hur en hårt
institutionaliserad organisation anpassas efter teknikutvecklingens dynamik. Det
är uppenbart att många skolor inte klarar utmaningen. Det som då riskerar att
inträffa är att undervisningskvaliteten försämras, helt enkelt. Utan ett samlat
och väl förberett grepp om utvecklingen riskerar distraktionerna ta överhanden när eleverna lämnas vind för
våg med sina datorer.
För det tredje utmanas själva grundkonceptet ”skola”, då vi
strängt taget inte behöver tänka i termer av hus och platser, utan istället kan
börja se skolan som verksamhet och process, pågående överallt och hela tiden. Inte
så att skolan kan stänga igen, men vi bjuds att fundera över tidigare mycket
fasta positioner som tekniken löser upp.
Denna potentiella gränslöshet måste analyseras, bedömas och
hanteras. Nya positioner måste intas, mentalt och konkret. I Norge prövas nu en virtuell
matematikskola för grundskolans sista år. När får vi motsvarande försök i
Sverige?
Hur ska vi då bedöma läget? När det gäller teknisk
utrustning befinner vi oss i ett toppläge. Det visar det senaste årets
rapporter från Skolverket och Digitaliseringskommissionen. Där är det således
lugnt. När det gäller användningen av tekniken existerar möjligen en viss ”tröghet”
men frågan är om den är så alarmerande som vissa skribenter och debattörer gör
gällande. I SVD hette det den 14/3 att Sverige håller på att puttas ner från
tronen som ledande IT-nation. Reaktionen känns lite hysterisk. Men att den typen av
larmsignaler fått ministern i rörelse visar beskedet härom veckan om att det kommer
en nationell IT-strategi för skolan.
Men nästan 90 procent av grundskolans elever använder
datorer i skolan, jämfört med drygt 70 procent i OECD-genomsnittet. Över 98
procent av eleverna har tillgång till dator hemma. I OECD är genomsnittet 94
procent. Vi är i princip det mest uppkopplade folket i världen och, sägs det,
det mest teknikvänliga. Den omtalade fientligheten när det gäller digital
teknik i vissa skolmiljöer är sannolikt överdriven. Istället handlar det oftast
om bristande kompetensutveckling och dålig teknisk support. Apparater och
system måste fungera väldigt väl i skolans snabba vardagsmiljö. Många lärare
vittnar om att det fortfarande finns brister här. Vid internationella
jämförelser som Digitaliseringskommissionen gjort antyds att Sverige satsar
förhållandevis lite på tekniskt och pedagogiskt IT-stöd.
Innan vi har lärt oss att prioritera kompetensutveckling som
en strategisk motor i skolans värld, och innan vi har lärt oss att sofistikerad
teknik kräver ordentligt med support, både tekniskt och pedagogiskt, finns det
ingen anledning att stressa fram fortsatta IT-satsningar. Istället kan man ta sig
an övriga utmaningar som skolan står inför. Punkter på dagordningen saknas ej.
Under tiden finns det en rad saker att fundera över:
- Är de fallande resultaten i svensk skola en följd av
förändringar (försämring) i skolan eller är det förändringar i livet utanför
skolan som spökar? I ett fall vet vi rätt säkert att det förhåller sig på
sistnämnda sätt. Barn och ungdomars digitala liv har lett dem bort från
fritidsläsningen, vilket inverkat negativt på läsförmågan. Kommer skolan kunna
kompensera för detta?
- Hur dominerande måste tekniken vara i skolan? Går det över
huvud taget att bibehålla små eller stora delar av skolan som analog miljö?
Varför eller varför inte?
- Hur ser förhållandet mellan lärande och undervisning ut?
Kan vi spara tid och pengar, vinna motivation, genom att lösa upp relationen
något, eller till och med ganska mycket? Kan vi lära oss utnyttja den
frihetspotential som tekniken bjuder, eller kommer den logiska konsekvensen –
ökad heterogenitet – skrämma för mycket?
Den som lever ett litet tag till får se…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar