Det är sällsynt med utbildningsideologiska skrifter som skänker verklig inspiration, som väcker livsandarna till liv och återskapar en tro och övertygelse som med åren bleknat en smula hos en luttrad ”skolfux”.
Den som lyckas med detta mindre stordåd hos undertecknad är rektorn vid Handelshögskolan i Stockholm: Lars Strannegård. I den fantastiska boken Kunskap som känns - en lovsång till att lära sig något nytt (Mondial, 2021), serveras vi en bred utbildningspolitisk palett som både kan läsas som en kritik av rådande strukturer och värderingar och tas som utgångspunkt för ett omfattande reformprogram - för den som besitter makt och resurser på utbildningsområdet.
Strannegårds primära utgångspunkt är förstås högskola och universitet, men han för många resonemang kring svensk grund- och gymnasieskola och det är inget som hindrar den kreativa läsaren att göra sina egna översättningar och tolkningar i god hermeneutisk anda. Strannegård pläderar för principer som i någon mån är applicerbara överallt.
Boktiteln anspelar på en huvudpoäng i boken. Kunskap och inlärning har en känslomässig och estetisk sida, som utgör en väsentlig del i en helhetssyn på lärande och utveckling. En annan huvudpoäng är synen på kunskap som en för individen frigörande kraft, ja rentav som en ”lyckostrategi” för att knyta an till trendig terminologi. Bildade människor, som genom utbildning och personlig förkovran förstår tillvarons komplexa sammanhang, lever helt enkelt bättre liv. Detta kan mätas på många olika sätt.
Av ovanstående förstår vi genast vartåt Strannegård riktar sin huvudsakliga kritik. Nämligen mot ett utbildningssystem som förlorat mycket av sin magi, sinnlighet och estetik och vars enda legitimerande argument är den rationella nyttan. Ett system där ytliga kvalitetsindikatorer tillåts styra och där bildning och djupare mänsklig utveckling har städats undan eller glömts bort så som varande ålderstigna pinsamheter.
Ett citat från bokens förord fångar andemeningen:
I ett land som Sverige är en alltför instrumentell utbildningssyn direkt skadlig, både för demokratin och för själva fundamentet i den ekonomiska utvecklingen. Dagens välutvecklade ekonomier drivs framåt av ett vetenskapligt förhållningssätt: fakta och analys, men också av reflektion, empati och kreativitet. I en sådan värld är den klassiska bildningstanken inte något utanverk för koketterier och festtal. Istället blir den själva motorn för fortlevnad, framsteg och hållbar utveckling.
För författaren blev kontrasten mellan den svenska utbildningsmiljön och ”alternativen” uppenbar under hans period som forskare vid Stanford. Där spelade själva campus-miljön med sin grönska och sin fint anpassade arkitektur en avgörande roll. Det var där som han för första gången kom att tänka på sambanden mellan kunskapsinhämtning, fysisk aktivitet och sinnlighet. Som jämförelse funderar författaren på den andefattiga utformningen av Frescati i Stockholm. Positiva utbildningsmiljöer saknas förvisso inte i Sverige. Strannegård nämner exempelvis (till stor glädje för undertecknad) St Petri skola och Latinskolan - båda i Malmö - som positiva exempel på en sinnlig och mänsklig arkitektur som skänker rätt form av inramning till den utbildning som äger rum där.
Bland de intressantaste kapitlen i boken hör dem som beskriver Handelshögskolans samarbete med konstinstitutioner som Magasin 3 i Stockholm. Projektet har inneburit att en rad samtida konstverk ställts ut i högskolans publika miljöer, där studenter och personal kunnat ta del av dem. Det har gett upphov till både starka reaktioner och till nyanserade debatter. Strannegård är säker på sin sak gällande behovet av att exponera studenterna för det ”klipulver” som mycket samtida konst kan vara. Efter en incident då en student drog ut sladden för ett videokonstverk (Sigalit Landau - Standing on a watermelon in the Dead sea) med argumentet att videon var pornografisk tänkte Strannegård så här:
Jag ägnade mycket tid åt frågan eftersom jag kände att detta var viktigt på riktigt. Händelsen gjorde mig starkt övertygad om att Handelshögskolan absolut inte kan examinera studenter som tycker att de kan ta sig rätten at ta bort något som inte behagar dem. Det är vårt ansvar att göra studenternas världsbild vidare, deras insikter djupare och deras respekt för andra synsätt större. Det är viktig att ha i åtanke att de om tjugo år med stor sannolikhet sitter på höga beslutsfattande positioner i samhället, med makt att dra ur sladden till större sociala maskiner.
Utgångspunkten för många av bokens resonemang är pandemin och dess katalyserande funktion. Perioden med corona-restriktioner fick helt enkelt Strannegård och hans medarbetare att grundligt tänka och prata igenom vad en god universitets- och högskolemiljö innebär:
Det liminala tillstånd som pandemin skapade möjliggjorde för många att reflektera över vad som bör karakterisera ett riktigt bra lärosäte. Mitt svar är att en välfungerande utbildningsinstitution måste utgå från att vår själ rör sig mellan både förnuft och känsla, det vetenskapligt akademiska och det estetiska och känslomässiga.
Alltså, inget ont som inte för något gott med sig. Författarens samlade reflektioner om en utbildningsinstitutions djupare mening och syfte blir genom denna bok till ett kraftfullt och allvarsamt budskap till hela utbildnings-Sverige: tänk om och tänk rätt och utforma en utbildningsmiljö som berör hela människan. Bygg en organisationskultur som värderar bredare och djupare beträffande kunskap och kompetens och ta oss bort från dagens snäva nyttoperspektiv (läs ”anställdbarhet” och ”mänskliga produktionsresurser”) som präglar stora delar av vårt utbildningssystem idag.
