Alla behöver en strategi

Alla behöver en strategi. Detta är ett citat, i själva verket de allra först orden, i Lawrence Freedmans episka verk Strategy - a history (Oxford university press, 2013). Med de orden börjar en resa som behöver 700 sidor för att nå sitt mål. Och varför inte, det är knappast något litet ämne, dessutom är det gammalt och oändligt komplext. 

Han fortsätter:

Leaders of armies, major corporations, and political parties have long been expected to have strategies, but now no serious organization could imagine being without one. Despite the problems of finding ways through the uncertainty and confusion of human affairs, a strategic approach is still considered to be preferable to one that is merely tactical, let alone random. 

Det är svårt att argumentera emot ett sådant resonemang. Ingen seriös aktör kommer undan nödvändigheten att agera målmedvetet och metodiskt trots en förvirrande och prövande tillvaro. Alla och envar utmanas till att försöka ta ställning till mål, handlingsalternativ, metoder - i ljuset av tillgängliga resurser. 

Varför är det svårt? Boxaren Mike Tyson får ge ett svar hos Freedman, vilket fångar en väsentlig aspekt:

Everyone has a plan - ´til they get punched in the mouth.

En väl utformad strategi måste ha beredskap för det oväntade, för konflikter, till och med för det våldsamma och brutala. Att aktuella svenska politiska strategier inte riktigt svarar upp mot detta, avslöjas av de många förekomsterna av formuleringen: "det såg vi inte komma". Strategier handlar ju precis om detta: att se att "det" kan komma.

Underbetyg för politiken alltså på en rad områden, där kortsiktighet och ytlighet tycks råda. Kanske är företag och offentliga organisationer mer strategiska i vår tid?

En viktig poäng hos Freedman är att strategi är att utveckla makt, att skaffa sig fördelar som inte är givna från början. Strategin för den som redan är mäktig och stark, bör inte var särskilt komplicerad, påpekar han. En förnuftig applicering av överlägsna resurser räcker långt. Det är svårare, och också mer beundrat, att börja på minus så att säga. En variant på detta är när listen segrar över den råa styrkan. Som David mot Goliat, i en biblisk, mytologiserad illustration av fenomenet. 

Strategi är ett grekiskt ord som har koppling till militärt ledarskap. Det användes av de gamla grekerna på ett för oss begripligt sätt redan för 2500 år sedan. Men ordets moderna användning finner vi först i det avslutande 1700-talet, när upplysningen gett människor i framför allt Tyskland, Frankrike och England övertygelsen om att en korrekt användning av förnuftet alltid bör leda till framgång. Samhällets och de mänskliga företagens komplexitet hade vid denna tid nu nått en nivå som krävde en tydlig rollfördelning. Allt det som antikens och medeltidens krigarkungar hade gjort själva, måste nu delas upp på flera: regeringen anger målen, generalerna ansvar för att dessa nås, staberna beräknar tids- och resursåtgång. Och så vidare.

Affärsstrategier var sällsynta före 1960. Efter millenieskiftet är de mer förekommande än de militära varianterna. Efter 1960 började det dyka upp "personliga strategier", uppmuntrade av en mer individualistisk och självmedveten människosyn. 

Ovanstående är en kort och rapsodisk sammanfattning av förordet till Strategy - a history. Jag hoppas kunna återge fler nedslag i denna lockande bok vad det lider. 

Glad midsommar och trevlig semester!

Så står vi ännu en gång inför en grön och vacker sommar! Jag vill önska alla kunder, klienter, kontakter och vänner en avkopplande och välförtjänt semester! 

Själv är jag nu av-, ner, bortkopplad (nåja, nästan) i tre veckor för att sedan arbeta från och till i juli och augusti. Jag går dock att nå via mail hela sommaren. 

Våren har bjudit på många intressanta och stimulerande uppdrag. Tack alla som visat mig förtroende - ingen nämnd ingen glömd!

Allt gott

Lars

Tilliten och kulturen

Sedan Tillitsdelegationen lämnade sin slutrapport i juni 2020 har diskussioner och samtal om den offentliga sektorns styrning fortsatt på många håll. Bland andra har Louise Bringselius – delegationens forskningsledare – fortsatt publicera artiklar och böcker i ämnet i en strid ström. 

En annan namnkunnig debattör i sammanhanget är filosofen Jonna Bornemark. Hon har med sina två böcker Det omätbaras renässans och Horisonten finns alltid kvar (Volante, 2018 resp 2020) väckt stor uppmärksamhet och beröm för uppfriskande perspektiv och välformulerad kritik. Det är en truism att konstatera att svensk offentlig sektor har problem. Vad dessa består av, hur de ska definieras och – ännu svårare – hur de ska behandlas är sannolikt verkliga ödesfrågor. Problemen yttrar sig på många sätt.

Många, tunga, professioner som utgör fundamenten i offentlig sektor, har idag stora rekryteringsproblem. Det är brist på lärare, på poliser och på sjuksköterskor. Vidare används inte läkare effektivt och socionomer ifrågasätts systematiskt i sin professionella utövning. Utvecklingen har inneburit en brist på tillit till de bärande professionerna, vilket har ersatts med kontroll, granskning, konkurrensutsättning och manualisering. Begreppet ”förpappring” (mycket välfunnen språklig konstruktion!) tog sig in på den svenska nyordslistan i samband med Bornemarks första bok, och beskriver en utveckling som ingen vettig människa rimligen ställer sig bakom. 

New Public Management skrivs ofta fram som det stora främmande monstret som utifrån någon form av egen inneboende makt, har satt sina klor i svensk offentlig sektor och förorsakat många av problemen. Men, och det är viktigt, det är långt mer än en styrmodell som ligger bakom problembilden. I själva verket är ju inte Bornemark - exempelvis - inte generell motståndare till kvalitetsarbete. Skilj på granskning och kvalitetsarbete, är hennes enkla formel. 

Nej, Bornemark ägnar sig med kreativitet och stor kraft åt att analysera stora delar av vårt samhälle och för närvarade gällande värderingar. Hennes ärende är alltså mycket djupare och bredare än att exempelvis skjuta in sig på målformuleringskaoset i de kommunala hierarkierna (även om hon är kritisk också till det). Hon samlar sig istället till en kultur- och samhällskritik som egentligen gäller var och en av oss som lever i Sverige dessa dagar. Det handlar om ett reduktionistiskt, perverterat kunskapsbegrepp, om en ovilja och oförmåga att leva med ambivalens, om en allmänt spridd instrumentalisering och förlusten av viktiga värden. Med mera. Det är ett samhälle som befinner sig i en djup värdekris hon beskriver. 

Den bärande föreställningen i samtiden är att det mesta går att kontrollera om bara metoderna är de rätta. Några av nyckelorden för denna ideologi - den förtjänar att benämnas så - formulerar Bornemark i inledningen till Det omätbaras renässans. Orden antyder något om bredden och djupet av den ideologi som råder:

Mätbarhet, uppspaltning, kvantifiering, beräkning, effektivitet, kvalitetssäkring, evidensbasering, rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare, stegräknare. 

Sett i ljuset av ovanstående är det inte alls förvånande att hennes böcker väckt uppmärksamhet. Snarast är det förvånande att de inte väckt ännu mer debatt. På samhällsnivå gestaltas krisen på en rad olika sätt: den låga statusen för samhällsvetenskaplig och humanistisk bildning och forskning, avogheten gentemot religion och tendensen att reducera konst till antingen underhållning eller medborgarfostran. Det är sannerligen inget vackert eller trevligt Sverige som hon skriver fram.

Någon kanske studsar inför delar av ovanstående lista. Evidensbasering, exempelvis, är ett modeord som Bornemark reser ett varnande finger inför. Man skulle kunna påstå att ytterst lite av det som sker i offentlig sektor över huvud taget är åtkomligt för en blick som har formats i ett snävt fält av naturvetenskaplig forskningsmetodik. Vurmen för evidensbaseringen är en återvändsgränd och ett tecken på den tendens till scientism som är ytterligare en aspekt på samtidsideologin. 

Mycket förtjänstfullt beskriver Bornemark hur vi med tiden har kommit att tappa bort en stor del av en bredare och mer nyanserad syn på kunskap och förnuft. Att vi har hamnat här är helt enkelt mycket sorgligt. 

Hennes metoder har fått välförtjänt beröm. Hon plockar fram – ur gömmor som trots allt finns kvar – en rad viktiga filosofer ur den europeiska kulturhistorien, och sätter deras analys och begreppsapparat i spel. Det handlar om ”gammalt mög” som Aristoteles, Cusanus och Descartes. Med flera. Vi behöver mer Fronesis (Aristoteles) och Intellectus (Cusanus), mindre Episteme (Aristoteles) och Ratio (Cusanus) pläderar Bornemark. 

Bornemarks båda böcker är lysande och utgör åtminstone ett litet fladdrande hopp i samtiden. Det återstår att se om ansvariga politiker och andra ledare mäktar med att göra något åt saken eller om de och vi alla andra, sitter fast i samtidskulturens grepp. Fint var förstås att Bornemark fick tala vid riksdagens högtidliga öppnande hösten 2019. 

Men, det behövs ju lite mer.