Mer dialog behövs....

Mer dialog behövs, i de flesta organisationer. Åtminstone de som är på gång med förändringsprocesser av något slag, särskilt sådana som involverar stora delar av personalen. Jag skrev om detta bland annat i blogginlägget Dialog och annat pratande på jobbet.

Tertullia books har ett gäng böcker kvar i lagren som vi försöker sälja slut nu i höst, bland annat den här som jag skrev för ett par år sedan tillsammans med Lena Lilje. Vi tog fram den som en kursbok då vi gör utbildningar i form av hel- och halvdagar baserat på detta tema. Kolla här!

Boken går dock att läsa och bearbeta på egen hand. Den ger en grundläggande presentation av kommunikationens villkor och går särskilt in på gruppsamtal, och den form av utvecklande samtal som vi brukar benämna dialog. Det finns arbetsuppgifter och övningar för den som verkligen vill processa temat i organisationen.

Beställ boken här!

Stoner - en man för vår tid?

Vissa kan förvånas över detta, men jag minns med värme gymnasieskolans litteraturundervisning då jag för första gången stiftade bekantskap med den romantiska idealismen. Det var under läsningen av John Keats Ode to a grecian urn som idén om den eviga konsten slog mig med häpnad. Här satt vi unga svenskar och tog del av en 1800-talsförfattares meditationer över en grekisk amfora och dess bilder. Alltihop blev till levande materia under våra blickar, i en fascinerande parallellprocess. Den odödliga konsten, dess tankar, människor och händelser finns ständigt till hands för oss, som tröst eller som verktyg att tolka en svårbegriplig värld eller livssituation.

Det är lite av detta som slår mig när jag begrundar John Williams roman Stoner från 1965. Det är med en bedövande smärta och känsla av sorg som jag avslutar läsningen. Och det som i någon mån motverkar mörkret och tyngden i denna levnadsberättelse är tanken på hur romangestalter och författare fått evigt liv genom boken. Williams roman har fått en märklig renässans den senaste tiden och lästs av bland annat 200 000 holländare. När romanen först kom ut i USA såldes den i 2000 ex och kom aldrig i nytryck, allt enligt Philip Teirs förord. 

William Stoner framlever sitt vuxna liv i den lilla staden Columbia i Missouri, där han är verksam som lärare i litteratur vid universitetet. Han lever i ett kallt och kärlekslöst äktenskap sedan 20-årsåldern, han har bortsett från en period under studentåren inga närmare vänner, hans dotter förlorar han mer eller mindre kontakten med från och med tioårsåldern sedan den avundsjuka hustrun kopplat ett destruktivt järngrepp om hennes uppfostran. Undervisningen är ofta en källa till glädje, men Stoner tvingas tillstå att han under lång tid inte varit något särskilt inspirerande lärare. Han lider av en lång och påfrestande konflikt med sin prefekt på institutionen som gör att alla tankar på befordran eller en bekväm eller stimulerande tjänst blir fåfänga. Materiellt är hans liv tillfredsställande men på intet sätt extravagant. Han har ingen övrig familj sedan hans föräldrar gått bort efter ett hårt och strävsamt liv som enkla jordbrukare. 

I mångt och mycket är det slump och tillfällighet som styr Stoners liv. Han gör nästan aldrig några viljemässiga ansträngningar att få livsvillkoren att ändra karaktär. Under hela sin livstid hemfaller Stoner aldrig till någon självömkan. Han genomlever stoiskt alla livsfaser med ett förbluffande och ibland förskräckande jämnmod. Som läsare blir man ömsom arg och upprörd, ömsom ledsen och sorgsen - för hans räkning! 

Berättartekniskt och stilistiskt är boken enkel och stram. Berättaren avslöjar aldrig särskilt mycket, vi förutsätts jobba med undertexten på egen hand. Det påminner lite om Alice Munro, som inte heller hetsar upp sig i onödan. Hur ska man förklara romanens renässans och vårt intresse för kufen Stoner? Jag tänker att det är en man med en obruten integritet och en imponerande uthållighet och trofasthet som vi lär känna, möjligen dygder som vi hyllar idag och som vi drömmer om att erövra men som undflyr oss? I tider av stor ombytlighet och stora möjligheter till ”remake” fascineras vi av en människa som stannar kvar, obruten. 

Många svenska recensenter och skribenter har gillat boken. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att bokens realism är utsökt, man tror att Stoner har funnits. I DN inspireras Erik Helmersson till ett resonemang om kärleken till kunskapen och lärosätet och understryker Stoners idoga kamp för att upprätthålla den akademiska kvaliteten. Men alla blir inte förtjusta: Sigrid Combüchen gör i SvD en kritisk notering om karikerade kvinnobilder (hustrun, den unga älskarinnan). Hon beskriver Stoner själv som sömngångaraktigt eskapistisk, helt utan iver. Combüchen accepterar inte Stoners ansvarslösa inaktivitet. Det är en roman om intigheten, om nada, avslutar hon.

Och visst blir man provocerad av hans stillatigande acceptans, framför allt att han inte gör något åt  hustruns destruktiva inverkan på dottern. Också på övriga punkter kan man hålla med Combüchen. Men varför blir man då så fascinerad? Kanske ser vi hos Stoner ett realistiskt alternativ, en försonande berättelse om ett lite futtigt liv i marginalen. Så som också många nutida liv måste beskrivas på distans. I vår tid kämpar många för att upprätthålla lite styrkraft och påverkan i den trängre livssfären. Vi byter jobb, äkta hälfter, bilar och bostadsort på ett sätt som är otänkbart för Stoner. Men tidens stora dramer, som vi kan vara synnerligen välinformerade om, de kan de flesta av oss bara betrakta på avstånd. Hur mycket vi än frustreras och upprörs, så står vi där i praktiken handfallna och små, som Stoner.

Aktiv semester - kravfyllt eller stimulerande?

”Aldrig har så många turister spenderat så mycket pengar på så många aktiviteter. Och det är aktiviteterna som gör det, de lata dagarna på stranden blir färre till förmån för till exempel vandring, paddling och sparrissafari”. Detta kan man läsa i Sydsvenskan 21/7, apropå turismen i Skåne och människors vilja att vara aktiva och alla pengar som förbrukas på dessa aktiviteter. 

Och visst är det så, när det är semester hinner vi ju med saker som vi tidigare negligerat. Som att skämma bort kropp och knopp med mycket sömn och rekreerande övningar av olika slag. Dagarna under ledigheten ger flerfaldiga exempel på aktivitetslusta och intensiv träningsiver. När en god vän anländer till sommarlunchen gör han det tillsammans med sin havskajak, iklädd flytväst och lustiga gummiskor. Hans ögon lyser av tillfredsställelse efter att ha paddlat i fyra timmar för att komma till vår strand. Det visar sig att han dagen innan varit ute på en liten löprunda på sisådär 16 km. När jag begrundar dessa prestationer utgör själva tanken en sådan påfrestning att jag måste gå och vila mig. 

En annan god vän redogör vid vår nyligen timade träff för de senaste dagarnas aktiviteter. Först körde han 90 mil under elva timmar, hem från sin vinresa i Europa. Nästa morgon gick han upp tidigt och cyklade några mil. Samma dags eftermiddag spelade han 18 hål i nära 30 graders värme, för att senare på kvällen stå värd för en större bjudning (han lagade dock inte maten). Nästa dag väntade havssimning med våtdräkt. Just denna kamrat tränar inför något som kallas ”Iron man”, som alla träningsfantaster tycks känna till.

En stor del av samtalet kring lunchbordet handlar sedan om löptider på milen och huruvida man bör ställa upp i någon av den mångfald av tävlingar som går av stapeln de kommande månaderna. Det bollas ortnamn, karakteristik av banors sträckning och olika preferenser och synpunkter på förberedelser och utrustning, med hög hastighet kring bordet. Jag gläds förstås med entusiasterna, men känslan av social exkludering kryper sakta men säkert på mig.

Jag brottas med dessa starka samtidsideal. För mig är aktiv semester fortfarande att läsa extra många böcker. Så har det alltid varit och det lär väl fortsätta. I ett försök att kvalificera mig något i den rådande kulturen bestämmer jag mig dock för att bli lite mer aktiv. Därför har jag nu i flera dagar ägnat mig åt min kropp, genom promenader, löprundor (ja, plural!), cykelturer och golfrundor. Det är detta som är aktiv semester på riktigt, tänker jag och försöker glädjas. Men de fysiska aktiviteterna sätter sig i kroppen på ett besvärande sätt. Ben och armar tyngs av en trötthet som är jobbig att släpa på. Kanske vänds detta hux flux i en känsla av lätthet i kroppen med vidhängande mental upprymdhet. Fast jag tvivlar. 

Motivationsmönstren blir tydliga. Å ena sidan är jag enstöring som helst gör det mesta på egen hand. Å andra sidan är jag i mina fysiska aktiviteter totalt beroende av draghjälp från andra. Bara socialt tryck förmår dra mig ut från min plats under korkeken. Det måste hänga ihop med självbilden, tänker jag, väl förtrogen med hur stark motivation utvecklas när denna sätts ifråga. Det bör handla om att jag inte står ut med att framträda som någon ur takt med tiden. Jag underkastar mig en överdriven kroppskulturs krav i någon mån i alla fall, för att kunna säga till mig själv och andra att, jo, jag håller minsann också i gång.

Vad handlar det om? En oförmåga hos många att faktiskt koppla av? En stress och rastlöshet som kräver högt tempo och ständig stimulans? Eller för mycket stillasittande jobb till vardags? Är det utslag av ungdomskult eller överdriven kroppsdyrkan, en obalans i kulturen som inte värderar annat än ytlig skönhet, vilket i många fall är liktydigt med en ytterst senig och väderbiten kropp. 

Kopplingarna till åldrandet och dess grundvillkor är uppenbara. Vi är kanhända inte särskilt väl rustade att hålla den existentiella ångesten på behörigt avstånd på andra sätt än att övertyga oss om att vi är fysiskt på topp och att döden och det kroppsliga förfallet inte berör oss, inte än på långa vägar. 

Själv kan jag drömma om forna tiders pensionatssemester. På min sommarort finns några hotell och pensionat kvar från den tiden. Men jag misstänker att få stannar mer än några dagar och att ingen är intresserad av ”helpension” nu för tiden. I så fall ska det nog heta ”all inclusive”. Forna tiders pensionatssemester liknar mina sommarlov som pojke. Då jag och min mor tillbringade tio veckor i en stuga, med ytterst få aktiviteter förutom den dagliga promenaden efter jordgubbar och färskt bröd i den lilla sommarbutiken. Den som innefattar ett liggande vilopass med dåsig dvala på förmiddagen och ett på eftermiddagen, ungefär som Hans Castorps rutiner på Berghof, i romanen Bergtagen av Thomas Mann. 

Ur led är tiden alltså, som inte inser värdet av en riktigt lat semester. Några av oss ser dock fram emot en tid och en ålder då inte samma krav på aktivitet ställs. Då vi med gedigen legitimitet kan tillåta oss att sitta still, läsa oavbrutet i timmar, vårda vår kropp enbart genom god mat och goda drycker, och i övrigt inte göra någonting.