Corona-intermezzo 6

Förlåt men jag kan inte låta bli att reflektera ytterligare över pandemins utveckling. Känn för all del dina egna gränser, kära läsare. Hur mycket corona tål du idag? 

För egen del kan konstateras att det går upp och ner med tåligheten. Vissa perioder har krävt mediefasta, eller näst intill. Större delen av corona-perioden har inneburit hårda prioriteringar vad gäller mediekonsumtion. Irritabiliteten är hög, toleransen låg. Mycket förargar lätt. Måhända är jag inte ensam, åtminstone att döma av tjattret i asociala medier. 

Över huvud taget placerar sig coronan och dess hantering som en gigantisk mediediskurs, en till synes oändlig massmedial drapa. Man undrar lite vad journalister och proffstyckare gjorde innan pandemin. Vad fyllde man spalterna med pre-corona? Kanske lite mer seriöst kan man undra om den myckna rapporteringen är en del av problemet. Mycket talar för det. Tidigare pandemier som Asiaten och Hongkonginfluensan ägde rum långt före dagens informations- och mediesamhälle. Trots att dessa smittor drabbade i ungefär samma grad, togs det föga notis om dem i medierna. De framstår därför i människors minnen som ointressanta bagateller, eller nåt ditåt. 

Reaktionerna på rapporteringen följer gängse mönster. När det gäller människors rädslor och oro, så härrör den många gånger från sådant som behandlas i medierna. Exemplet brottslighet är talande. Människor är ofta rädda för att drabbas av brott trots att deras eget vardagsliv inte uppvisar några, eller åtminstone få, konkreta fall. Det vi läser om i tidningen, eller ser på TV-nyheterna, eller läser om på Internet, blir verkligare än det som vi erfar själva i praktisk bemärkelse. Medialisering är ordet för ett samhälle där människors tankar och känslor primärt formas av och genom medier. Det här är en gång för alla den situation vi lever med.  Vi kan gilla det eller förskräckas av det, men medierna formar idag den världsbild som i sin tur i hög grad formar våra liv. 

Bara utifrån blotta volymen av rapportering, är det inte konstigt att många människor betraktar coronan som det största och viktigaste som vi någonsin varit med om som samhälle betraktat. Så beskrivs det också av många ledare. Exempelvis har pandemin beskrivits så av den norska statsministern: den värsta katastrof som drabbat landet sen andra världskriget! Lite försynt vill jag då peka på att Norge 2020 inte hade någon överdödlighet alls, tvärtom en liten underdödlighet. Och så vill jag nämna Alexander Kielland, Breivik och Lofotsstormen 1849 - fast det var före andra världskriget. Bara helt försynt. 

Bland de bättre bidragen till diskursen hör Fredrik Charpentier Ljungqvists historiska utredning om 1900-talets pandemier. Coronan satt i historiskt sammanhang alltså. Den enkla statistiken över överdödligheten i Europas länder 2020, kastar om bilden av den svenska situationen. Det är inte så illa som de värsta corona-fantasterna gör gällande. Visserligen har övriga nordiska länder lägre dödlighet, liksom Tyskland, men i stort sett alla andra länder ligger högre. 

Sverige och Danmark brukar drabbas hårdare än Norge och Finland. Det är inte så svårt att räkna ut varför. Att Sverige drabbas hårdare än Danmark är inte eller så märkligt. Sverige har på många mer eller mindre roliga sätt, utvecklats längs andra linjer än våra nordiska grannar, inklusive Danmark. Det är en utveckling som pågått några decennier nu. Inte märkligt att den bekräftas i hårda data. Vi bör nog istället jämföra oss mer med länder som Belgien och Holland, vilket många har föreslagit. 

Några av oss är fortfarande glada för regeringens relativt mjuka linje, även om vissa delar av restriktionerna här är lika galna som dem ute i Europa och på många andra håll i världen. På det hela taget så tar man det lite försiktigt, på typiskt svenskt manér. Man talar vitt och brett om de stora stödfonderna, men är sen lite snål med att dela ut pengarna. I Danmark däremot går det hetare till, där anklagas regeringen för fascistoida tendenser av oppositionen, när den antyder att människor i invandrartäta Vollsmose (Odense) ska tvångstestas alternativt tvångsvaccineras. 

Fascistisk i sina metoder är ju knappast den svenska regeringen, även om man nu, i slutskedet av pandemin, till sist har skaffat sig legala verktyg att slå till hårt. Finns det en pandemilag så ska den väl användas, som någon högt uppsatt person kom på härom dan. Oavsett smittläge, verkade man underförstått mena. 

Ljungvist bidrar med mer historisk klokskap, en sällsynt vara i Sverige dessa dagar. Han pekar på att vi med tiden blivit allt mer sårbara och känsliga för pandemiers verkningar. Människor lever mycket längre, med alltfler tillkommande sjukdomar. Och våra allmänna förväntningar på att vården ska klara allt mer och att staten ska skydda oss, har vuxit dramatiskt. 

Kommer vaccinet att få krampen att släppa? Jag är inte helt säker. Många risker kommer ju att finnas kvar. Alla som inte vaccinerar sig, den asymptomatiska smittan, risken för nya farliga mutationer, och alla människor på andra sidan gränsen som vi inte har koll på! Här finns massor att fylla spalterna med och politiker att strida om. Vill man gå miste om en så enkel agenda som den om den farliga coronan? Låt oss vänta och se. 

Auktoriteter och det auktoritära

Man säger ofta att vi i vårt samhälle har gjort oss av med alla typer av auktoriteter. Då menar vi i regel traditionella auktoriteter, som präster, lärare, statstjänare av alla slag och föräldrar. Den med konservativ läggning skakar bekymrat på huvudet när ämnet kommer upp, medan den med mer progressiv grundsyn tycker detta är något bra. 

En sorts auktoritet som vi inte gjort av med, utan som vi nästan börjat avguda i vår komplexa, postmoderna tidsepok, är den vetenskapligt skolade experten (scientism är väl ordet). I corona-tider är det förstås medicinska experter som får extra mycket uppmärksamhet. Vår auktoritetstro har just en tydlig dragning åt naturvetenskapligt skolade experter. Sådana med andra intressen – som humaniora och samhällsvetenskap – förstår vi är misstänkt präglade av ideologi och annat, icke-objektivt. 

Men se, pandemin har avslöjat den medicinska expertisens förmenta objektivitet. De är inte överens! De tycker olika, och ja – de tycker saker! Sånt bör ju knappast objektivt grundade experter ägna sig åt. Det kan ju vem som helst klara av. Med annat språkbruk, vissa experter är ”starkt riskaverta” medan andra är ganska ”svagt riskaverta”. Gänget i Folkhälsomyndighetens ledning verkar vara ganska svagt riskaverta, om undertecknad ska tycka till. Det har gjort ett stort gäng experter med andra preferenser heligt förbannade. 

Riskaversion är något som har stark koppling till vår personlighet, eller andra ideosynkratiska grunddrag. Riskaversion handlar om vad och hur mycket vi är villiga att ”betala” för att undvika en risk. Experterna lever med olika grader av riskaversion, precis som alla andra människor. När de väger riskundvikande mot kostnad, är de precis likadana som vi andra. De gör olika bedömningar! Skillnaderna ligger inte i att de utgår från olika empiri. 

Andreas Berghs artikel i DN den 3/1 2021 (Därför når vi aldrig enighet om pandemiåtgärderna) kastar ett välgörande ljus över frågan. Man kliar sig i huvudet vid läsningen av artikeln och undrar var alla journalister och opinionsbildare befinner sig. Saknar de fullständigt kunskap om dessa tämligen självklara ting?

När det gäller riskaversion som samhällsstrategi tar en annan initierad skribent upp det många gånger irrationella i våra bedömningar. Roland Paulsen tar i sin senaste bok (Tänk om – en studie i oro, Bonniers, (2020)) upp ett par tänkvärda exempel. När amerikanska myndigheter efter 11 september införde hårdare säkerhetsrutiner inom flyget, ledde det till en ökning av bilresandet. Efter tio år hade lika många människor (ca 2300) dött av enbart ökande bilolyckor, som antalet döda vid attacken. 

Paulsen är också en av flera som nämner pandemin 1956-58, den så kallade ”Asiaten”, som ett kontrasterande exempel på hur riskaversionen som samhällsfenomen, eller som kultur, har förändrats. Den då rasande pandemin är fullt jämförbar i sina effekter på människan, dödstalen var höga, också många unga dog. Men någon ”nedstängning” av samhället diskuterades aldrig. Sverige genomförde ett fotbolls-VM mitt under pandemin. Det som ställdes in skedde på grund av att människor var sjuka, inte som förebyggande åtgärd.

Ytterligare en stor skillnad mellan coronan och Asiaten rör det mediala utrymmet och agendan. Asiaten var ytterst sällan förstasidesnytt och gavs inte heller de spaltkilometer av utrymme i dåtidens medier som den nuvarande pandemin får. Denna skillnad har bland annat studerats i en genomgång av DNs rapportering (se ex Jonas Nordling – Dagens arena - Fredagsmys 20/3 2020).

Riskhantering som kulturellt uttryck alltså, inte som ett utflöde av rationella överväganden. Det är det slående resultatet av lite jämförande studier. Och ytterligare ett skäl att lyssna med viss kritisk distans när våra experter uttalar sig. 

Allmänt sett har pandemin dragit fram en betydande auktoritetstörst hos många av oss. Det driver i sin tur fram en hel del auktoritära drag hos våra ledande samhällsföreträdare. En utbredd tvärsäkerhet i olika frågor är ett tecken. Den fostrande tendensen hos vissa politiker är ytterligare exempel. Det är inte vackert något av det. 

Allra mest beklämmande är vår snabbhet att kompromissa bort många av våra grundläggande fri- och rättigheter. Det bådar inte gott för framtiden. Vilka rättigheter är vi nästa gång villiga att avstå, och till vilka människor, och med vilken agenda? Den italienska filosofen Giorgio Agamben har länge varnat för hur lätt makthavare med nödens rätt åsidosätter lagen. Varför ser vi inte ansvarstagande, etiskt medvetna politiker som försvarar, eller åtminstone förklarar, den svenska grundlag som inte erkänner något undantagstillstånd i fredstid? 

Några kan tycka att det är obehagligt att vi ”sitter fast i vår kultur”. Andra framhåller det helt avgörande i att vi orkar med att se det. Resonemanget ovan återställer också ett viktigt faktum: det är våra politiker som behöver fatta besluten och göra de svåra avvägningar som måste göras. Vad är vi villiga att offra för att slippa ytterligare spridning av viruset. Rimligen inte ”hur mycket som helst”, eller ”vad som helst”, vilket många – starkt riskaverta – pläderar för. Experterna kan bidra med vetenskapliga fakta, men bör inte tillåtas göra bedömningar i komplexa samhällsfrågor. Det är inte det som deras expertis gäller. 

Det kan vara ett tufft uppvaknande att se experten som en vanlig människa. Det gäller många av oss, som har lyssnat lite för mycket på deras synpunkter. Men det är ett nödvändigt uppvaknande. Auktoriteter kan vi behöva, men överdriven auktoritetstro behöver vi se upp med. 

Om betydelsen av ensamhet

En människa mår inte bra av att vara ensam. Det har filosofer, läkare, psykologer och andra vetat länge. Samtidigt är ensamhet en förutsättning för att utveckla en självmedveten och därigenom ansvarstagande personlighet. Kontemplationens betydelse för mänsklig utveckling har således också stått stark som idé genom århundradena. Ensamhet är en nödvändig kvalitet för att utveckla mognad helt enkelt. 

Ämnet är gammalt och har flera gånger behandlats utförligt. Ett exempel på en systematisk och genomträngande analys är Zimmermans Über die Einsamkeit, ett verk i fyra volymer från 1785. Men Zimmerman verkade inte i ett tomrum, han byggde i sin tur på en tvåtusen år gammal tradition med rötter i biblisk och grekisk kultur. 

 

I våra dagar kan man närma sig ämnet exempelvis genom David Vincents A history of solitude (2020). Slutkapitlet hos Vincent behandlar vår tids digitala ensamhet, eller avskildhet är kanske lämpligare att skriva på svenska. Boken är full av övergripande likaväl som mer konkreta resonemang. Exempelvis för han fram den intressanta tanken om mobilens roll som sysselsättning för fingrarna, i en tid där rökningen nästan helt kommit ur bruk. Vincent bibehåller de riktigt långsiktiga perspektiven, vilket känns gott i vår tid. 

 

En annan författare som intresserar sig för ämnet, utifrån ett mer kortsiktigt perspektiv och med den digitala tekniken i fokus, är Sherry Turkle (som har behandlats tidigare – kolla här!) För Turkle är betydelsen av ensamhet solklar och hon bekymras över vad den digitala tekniken gör med oss. Hon slår fast ett fundamentalt faktum: att vi – många av oss – blandat ihop surfande på nätet med dagdrömmeri. Att det beteendet skulle ge upphov till samma utrymme för självreflektion. Det gör det inte. 

Hon inspireras av Henry David Thoreau, berömd författare till en klassiker inom temat tillbakadragen kontemplation - Skogsliv i Walden (1845). I hans stuga i skogen fanns tre stolar - "en för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap". I denna enkla bild betonar Thoreau förbindelsen mellan möjligheten till självreflektion, förmågan till empati och viljan att närma sig en annan människa - på riktigt. 

 

Den tekniska utvecklingen har de senaste decennierna effektivt eroderat människors vilja och förmåga att vara ensamma. Det har i många fall drivits så långt att många – inte minst ungdomar – lider av akut mobilberoende. Många andra beroenden, med koppling till tekniken, är också aktuella. Varje ledig stund, vare sig på trottoaren eller i postkön, ska fyllas med något stimulerande. Till och med umgänget med våra nära och kära låter vi störas eller förstöras, av de ständigt närvarande apparaterna med deras koppling till nätet. 

 

Följden blir brist på mognad och brister i empati och annan för relationskompetensen viktiga förmågor. Turkle har rett ut och analyserat detta i ett par böcker: Alone Together - Why we expect more from technology and less from each other, samt Tillbaka till samtalet: samtalets kraft i en digital tid (Daidalos, 2017). 

 

Turkle definierar ensamhet (solitude) som ett tillstånd av medveten avskildhet där vi får en chans att komma till ro. Det är givetvis något annat än att vara ständigt uppkopplad, ständigt utsatt för nätets stimulantia, även om det sker i fysisk avskildhet. Nätet får oss inte att koncentrera oss på ”våra inre tankar och känslor”. Tvärtom, det splittrar oss och distanserar oss från dem.

 

Turkle tar upp den väl beforskade kopplingen mellan uttråkning och kreativitet. Många föräldrar kan vittna om detta. Ändå ser vi ofta hur föräldrar tar till medier och apparater för att passivisera sina barn och riskerar därmed att beröva dem på utforskningen av sin egen kreativitet. Jag vet, ordvalet provocerar, men beskriver ändå sanningsenligt vad det ofta handlar om. Vi som inte är småbarnsföräldrar idag ska akta oss för att moralisera, men vi kan väl stillsamt få undra om kunskaper om medieanvändningens verkningar finns där. 

 

MIT-forskaren Turkle är säker på sin sak, efter 15 år av studier av och undervisning om informationsteknikens yttringar och konsekvenser. Tekniken har en skadlig inverkan på vår personliga utveckling, och på våra relationer. Hon bortser naturligtvis inte från teknikens positiva verkningar. 

Vad är närhet utan personlig integritet, frågar sig Sherry Turkle oroat i Tillbaka till samtalet. Och fortsätter med den politiska kopplingen, tragiskt aktuell i våra dagar: vad är demokrati utan personlig integritet? Dåligt integrerade människor – en konsekvens av digitaliseringen i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Tekniken berövar oss på nödvändig tid i ensamhet och stillhet.

 

Nätet skapar förutsättningar för avskildhet, något som helt normaliserats under loppet av några få år. Men det är inte ensamhet, i bemärkelsen utrymme att komma till ro med sig själv för att umgås med sitt inre. Istället krymper eller försvinner alltså den tid helt och hållet, då vi konfronterar oss själva som själsliga varelser. 

 

Har vi lärt oss att vara ensamma under pandemin? För några är det säkert så. Men för de flesta kan detta inte säkert avgöras. Att vara fysiskt ensam i dag, hemma eller på kontoret, innebär inte med automatik att vi faktiskt är ensamma med oss själva. Tvärtom är det sannolikt så att många tillbringar ännu mer tid on line, med en rad oönskade konsekvenser som följd. I den svenska ”associala” kulturen slår den moderna tekniken igenom med än större kraft, jämfört med kulturer där umgänge, samtal, disputation människor emellan har en mer central roll. 

 

Men det kritiska samtalet om dessa ting lyser med sin frånvaro hos oss, åtminstone i en bredare offentlighet. Vi famlar blint efter förklaringar av många samtidsfenomen, exempelvis vågen av psykisk ohälsa, när förklaringar, tolkningar, teorier och forskning flödar rikhaltigt i andra länder med andra traditioner.