Om betydelsen av ensamhet

En människa mår inte bra av att vara ensam. Det har filosofer, läkare, psykologer och andra vetat länge. Samtidigt är ensamhet en förutsättning för att utveckla en självmedveten och därigenom ansvarstagande personlighet. Kontemplationens betydelse för mänsklig utveckling har således också stått stark som idé genom århundradena. Ensamhet är en nödvändig kvalitet för att utveckla mognad helt enkelt. 

Ämnet är gammalt och har flera gånger behandlats utförligt. Ett exempel på en systematisk och genomträngande analys är Zimmermans Über die Einsamkeit, ett verk i fyra volymer från 1785. Men Zimmerman verkade inte i ett tomrum, han byggde i sin tur på en tvåtusen år gammal tradition med rötter i biblisk och grekisk kultur. 

 

I våra dagar kan man närma sig ämnet exempelvis genom David Vincents A history of solitude (2020). Slutkapitlet hos Vincent behandlar vår tids digitala ensamhet, eller avskildhet är kanske lämpligare att skriva på svenska. Boken är full av övergripande likaväl som mer konkreta resonemang. Exempelvis för han fram den intressanta tanken om mobilens roll som sysselsättning för fingrarna, i en tid där rökningen nästan helt kommit ur bruk. Vincent bibehåller de riktigt långsiktiga perspektiven, vilket känns gott i vår tid. 

 

En annan författare som intresserar sig för ämnet, utifrån ett mer kortsiktigt perspektiv och med den digitala tekniken i fokus, är Sherry Turkle (som har behandlats tidigare – kolla här!) För Turkle är betydelsen av ensamhet solklar och hon bekymras över vad den digitala tekniken gör med oss. Hon slår fast ett fundamentalt faktum: att vi – många av oss – blandat ihop surfande på nätet med dagdrömmeri. Att det beteendet skulle ge upphov till samma utrymme för självreflektion. Det gör det inte. 

Hon inspireras av Henry David Thoreau, berömd författare till en klassiker inom temat tillbakadragen kontemplation - Skogsliv i Walden (1845). I hans stuga i skogen fanns tre stolar - "en för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap". I denna enkla bild betonar Thoreau förbindelsen mellan möjligheten till självreflektion, förmågan till empati och viljan att närma sig en annan människa - på riktigt. 

 

Den tekniska utvecklingen har de senaste decennierna effektivt eroderat människors vilja och förmåga att vara ensamma. Det har i många fall drivits så långt att många – inte minst ungdomar – lider av akut mobilberoende. Många andra beroenden, med koppling till tekniken, är också aktuella. Varje ledig stund, vare sig på trottoaren eller i postkön, ska fyllas med något stimulerande. Till och med umgänget med våra nära och kära låter vi störas eller förstöras, av de ständigt närvarande apparaterna med deras koppling till nätet. 

 

Följden blir brist på mognad och brister i empati och annan för relationskompetensen viktiga förmågor. Turkle har rett ut och analyserat detta i ett par böcker: Alone Together - Why we expect more from technology and less from each other, samt Tillbaka till samtalet: samtalets kraft i en digital tid (Daidalos, 2017). 

 

Turkle definierar ensamhet (solitude) som ett tillstånd av medveten avskildhet där vi får en chans att komma till ro. Det är givetvis något annat än att vara ständigt uppkopplad, ständigt utsatt för nätets stimulantia, även om det sker i fysisk avskildhet. Nätet får oss inte att koncentrera oss på ”våra inre tankar och känslor”. Tvärtom, det splittrar oss och distanserar oss från dem.

 

Turkle tar upp den väl beforskade kopplingen mellan uttråkning och kreativitet. Många föräldrar kan vittna om detta. Ändå ser vi ofta hur föräldrar tar till medier och apparater för att passivisera sina barn och riskerar därmed att beröva dem på utforskningen av sin egen kreativitet. Jag vet, ordvalet provocerar, men beskriver ändå sanningsenligt vad det ofta handlar om. Vi som inte är småbarnsföräldrar idag ska akta oss för att moralisera, men vi kan väl stillsamt få undra om kunskaper om medieanvändningens verkningar finns där. 

 

MIT-forskaren Turkle är säker på sin sak, efter 15 år av studier av och undervisning om informationsteknikens yttringar och konsekvenser. Tekniken har en skadlig inverkan på vår personliga utveckling, och på våra relationer. Hon bortser naturligtvis inte från teknikens positiva verkningar. 

Vad är närhet utan personlig integritet, frågar sig Sherry Turkle oroat i Tillbaka till samtalet. Och fortsätter med den politiska kopplingen, tragiskt aktuell i våra dagar: vad är demokrati utan personlig integritet? Dåligt integrerade människor – en konsekvens av digitaliseringen i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Tekniken berövar oss på nödvändig tid i ensamhet och stillhet.

 

Nätet skapar förutsättningar för avskildhet, något som helt normaliserats under loppet av några få år. Men det är inte ensamhet, i bemärkelsen utrymme att komma till ro med sig själv för att umgås med sitt inre. Istället krymper eller försvinner alltså den tid helt och hållet, då vi konfronterar oss själva som själsliga varelser. 

 

Har vi lärt oss att vara ensamma under pandemin? För några är det säkert så. Men för de flesta kan detta inte säkert avgöras. Att vara fysiskt ensam i dag, hemma eller på kontoret, innebär inte med automatik att vi faktiskt är ensamma med oss själva. Tvärtom är det sannolikt så att många tillbringar ännu mer tid on line, med en rad oönskade konsekvenser som följd. I den svenska ”associala” kulturen slår den moderna tekniken igenom med än större kraft, jämfört med kulturer där umgänge, samtal, disputation människor emellan har en mer central roll. 

 

Men det kritiska samtalet om dessa ting lyser med sin frånvaro hos oss, åtminstone i en bredare offentlighet. Vi famlar blint efter förklaringar av många samtidsfenomen, exempelvis vågen av psykisk ohälsa, när förklaringar, tolkningar, teorier och forskning flödar rikhaltigt i andra länder med andra traditioner. 

 

Myten om det förträffliga grupparbetet

Minns ni skolan? När man tvingades jobba i grupp fast man inte ville. Det var alltid någon som inte tog ansvar, som ville göra så lite som möjligt. Ständiga strider om vägval och ambitionsnivåer. Inte kul. Jag upplevde det igen många gånger som aktiv lärare på 90-talet. Varför jag envisades så med arbetsformen – jag var ingen fanatiker i sammanhanget, absolut inte – undflyr mig idag en smula. Det var nog argumentet om ”social träning” som vägde tyngst, inte att det förväntade resultatet skulle vara så mycket bättre – det var det i stort sett aldrig. Men många elever hade kul, ingen tvekan om det. Andra led desto mer. 

Grupparbetets fröjder och fallgropar återkommer som viktigt tema i arbetslivet. Managamentlitteraturen har de senaste decennierna haft ett stark fokus på teamwork och allt som följer därpå: teamutveckling, gruppdynamik, analyser av gruppens utvecklingsnivå etc. Jag jobbar nästan dagligen med det. Temat lär vara det mest beforskade av alla inom organisationsläran. 

Pandemin har kraftigt minskat möjligheten till den form av grupparbete där vi samlas i samma rum. Om samverkan över nätet ska betraktas som ”grupparbete” är en öppen fråga, men vittnesmål och erfarenheter är nu rikhaltiga om att Teams, Skype, Zoom och alla de andra, lämpar sig för enklare interaktionsformer, inte känsliga eller mer sofistikerade diton. 

Många beskriver hur arbetet effektiviserats kraftigt genom de långa pass av ensamarbete som vi nu erfar. Det är inte bara skönt att slippa möten, det ger alltså också betydligt bättre resultat. Det här är intressant förstås. Hur ska vi förstå det? Organisationslivets mest hyllade arbetsform – teamwork – hamnar i nytt ljus. Ensamarbetets möjligheter och vedermödor kommer tillbaka som objekt för våra reflektioner och analyser. 

En som sysslat länge med detta är Susan Cain, författaren till den uppmärksammade boken Quiet – The power of introverts in a world that can never stop talking (svensk översättning finns). Det är på sätt och vis självklart att introverta personlighetstyper är de som trivs bäst med stadigvarande ensamarbete. Samtidigt, framhåller Cain, är det ofta så att introverta föredrar förutsägbarhet och rutin, vilket pandemin knappast bjuder på. Tvärtom har vi kastats ut i en tillvaro som är i högsta grad oförutsägbar och som bjuder på ständigt nya budskap om regler och råd som tvingar oss till diverse anpassningar. Vi är ganska många som inte gillar detta alls.

Det stimulerande med Cains bok är hennes sätt att kritiskt granska den ”extroverta kultur” som dominerat det amerikanska samhället under lång tid. Hennes skildring av dess framväxt under 1900-talet är en ögonöppnare för undertecknad, utan tvekan. Det dominerande amerikanska interaktions- och kommunikationsmönstret, är en kulturprodukt – det är en viktig poäng. Att väldigt många amerikaner vantrivs i den kulturen är ytterligare en. 

Vi är väl många – inte minst introverta – som blir förtjusta av ”det amerikanska”. Den pratglada, öppna, lite klämkäcka framtoningen som gör det så lätt att umgås med amerikaner har vi helt enkelt fallit i farstun för, eller hur? Amerikanska föreläsare på svensk scen är ofta en instruktiv situation. Den amerikan som är förberedd kan skoja om att han/hon inte förväntar sig några reaktioner av en svensk publik, medan den som inte är förberedd lätt drabbas av nervösa ryckningar. Jag har sett prov på båda typerna. Kulturella interaktionsmönster som krockar alltså. 

Tillbaka till Cain som i sin bok levererar en välriktad kanonad mot de extroverta arbetssätten, inklusive alla former av grupparbete. Det är rätt uppfriskande att läsa henne, bland annat för att hon säger sådant som vi nog egentligen visste – men har hindrats från att artikulera på grund av rådande trender och normer. Cain hyllar ensamarbetet och går systematiskt igenom ett antal fördelar. 

Arbete i grupp leder till sämre resultat och lägre grad av kreativitet. Varför? Jo, fenomenet med ”social loafing” är alltid närvarande. Vissa lutar sig tillbaka en smula och låter andra göra jobbet. Det här tycks vara i stort sett omöjligt att undvika. Grupparbetet utsätter oss obarmhärtigt för ett annat mäktigt gruppfenomen: grupptryck. Cain tar upp temat brainstorming - en av de vanligare formerna av grupparbete. Dess välsignelser formulerades först av amerikanen Alex Osborn, företagare och författare, som under 40- och 50-talen skrev en rad böcker i ämnet. Hans intresse upptogs av hur man ska få bort grupptryck och nervositet när det gäller att dela goda idéer med sina arbetskamrater. Ur detta föddes de bekanta idéerna om arbetsprocesser som uppmuntrar långa - gärna rätt vilda - förslagslistor där den kritiska blicken är förbjuden. Vi är alla bekanta med varianter av detta arbetssätt. Problemet är bara att det inte fungerar.

Fyrtio år av forskning på området har ständigt lett till samma resultat: prestationer går ner ju större grupp vi har att göra med. Grupptrycket försvinner helt enkelt inte. Intressant är också brainstorm-gruppers bild av sina egna prestationer: de överdrivs i stort sett alltid. Korrektivet är faktiskt brainstorming on-line. Fenomenet är illustrativt: över nätet upplever vi inte trycket och förväntningarna från våra arbetskamrater. Det är i själva verket en form av ensamarbete. 

Men här någonstans känner vi att det behövs nyanseringar. Gruppsamverkan är naturligtvis helt nödvändigt i en rad sammanhang: diskussioner inför beslut, kvalificerad informationsdelning, verbalisering av tankar och känslor. Vi har olika roller och uppgifter i ett projekt. Med mera. Men, vid arbetsuppgifter som kräver eftertanke, koncentration och innovation - är ensamarbetet överlägset. Vill du öva på en uppgift för att bli bättre, ensamarbetet vinner. En sak i taget, med djup koncentration - multitasking är för länge sedan avslöjat som en myt från Internet-erans barndom. 

Cain ger ett flertal exempel på hur de mest innovativa och kreativa människorna i historien tenderar att ha starkt introverta behov. De beskriver sig ofta som oberoende och individualistiska. De många forskare som sysslat med frågan är tämligen ense: ensamhet är helt enkelt en viktig förutsättning för kreativitet. Ett exempel är Apple-grundaren Steve Wozniak. I sina memoarer ger han följande enkla råd: ”Arbeta ensam! Du kommer att kunna designa revolutionerande produkter och funktioner om du arbetar på egen hand. Ingen kommitté. Inget team.”

Varför arrangerar vi då våra arbetsplatser för att maximera interaktion – öppna kontorslandskap, och grupparbetsmöblering i klassrummen? Bra fråga. Cains svar är att den amerikanska extroverta kulturen har fått en så dominerande ställning att dess uttryck har tolkats som natur, det enda möjliga, det enda rätta.”Det nya grupptänkandet”, som Cain kallar det, har mäktiga försvarare och förespråkare. Och det som importeras från USA, har alltid hög status i vårt land. 

Först nu, i pandemins tidevarv, kan vi tydligare se att vi låtit oss luras. Helt i linje med Cain, lär oss pandemin att koncentrerat ensamarbete hemma, är effektivare. Vi inser också att det ofta är tråkigare. Samt att vi ibland faktist måste träffas fysiskt, när kraven på tillit, empati och förtroende är sådana, att bara ett möte face to face duger. Men därutöver, bör ensamarbetet premieras och utforskas, som den överlägsna arbetsform som det många gånger är.

 

Corona-intermezzo 5

Det känns omöjligt att inte kommentera den fortsatta dramatiken, trots att det säkerligen inte är hälsosamt. Den som är trött på ämnet läser sannolikt inte längre än hit. Stoppa här, om du känner dig överlastad av corona-prat. 

Tegnell, Löfvén och de andra på taburetterna struntar vi i. Annat känns mer angeläget att fundera över. En av de mer tragiska konsekvenserna av pandemin är effekten som förhållningsreglerna har bland vänner och familj. Vi reagerar olika, tänker olika, har olika uppfattningar om hur vi ska kämpa oss igenom den här fasen. 

Det leder till konflikter, där den ene beskylls för att vara oansvarig (tänk inte bara på dig själv!) och illojal (du måste ta ditt samhällsansvar!), och den andre beskylls för att vara rädd och neurotisk (låt inte rädslan styra dig!) eller ett offer för missriktat grupptryck (befria dig för guds skull från flocken!). Åter andra beskylls rentav för att vara konstiga (så där resonerar ingen annan jag känner!).

Jag stöter på fenomenet i min närhet och i anekdotisk form bland bekanta och arbetskamrater. Det är verkligen trist. Det går också att märka en känsla av besvikelse hos många. Vänner tystnar, hör inte av sig. Vi har ju för länge sen slutat telefonera, och många har gett upp om de sociala medierna. Många är redan trötta på Zoom (etc) och vägrar sätta sig framför datorn med vinglaset på fredagkvällen för att ”umgås” med vännerna. 

Följden blir att det tystnar. Det blir stilla. Det kan förvisso vara skönt, men jag tror personligen inte det är riktigt bra. På ett personligt plan vet jag det – det asociala draget blir allt starkare. Kulturellt är det lika skrämmande – majoritetssvensken var redan innan pandemin tillräckligt tillbakadragen för att det ska vara potentiellt ohälsosamt för samhället. 

En del fastnar ändå framför skärmarna och kastar sig ut i de sociala mediernas flöden. Det är inte mänsklig närhet man söker, det är strid och kamp. Vi vet ju hur det slutar, eller hur? Med demokratins fall? Med våld? Tja, kanske inte här hos oss, så fridsamma som vi är. Men på annan ort är det tydligt. Från USA förmedlades under sommarens kravaller och bråk tolkningen att det var brist på sysselsättning, allmän oro för framtiden och alltför mycket tid on line, som var förutsättningarna för våldsutbrotten. 

En besvikelse över att allt ställs in är kanske inte så farligt när man beaktar de som förlorat jobb och inkomst – och kanske sin identitet. Tidningen fylls av berättelser: en härom dagen om kulturjournalisten som nu sökt in på sjuksköterskeutbildningen. Tom och förvirrad inombords och med bankkontot tömt på pengar. Bilder förmedlas från en gata i Liege, där en ung kvinnlig frisör tagit livet av sig efter att ha gjort konkurs. 

Den svenska fogligheten under restriktionerna är häpnadsväckande. Vissa skulle kalla det disciplin och uthållighet förstås, vilket inte tycks hjälpa, om man ser till statistiken. Inte ens ovan nämnda kulturfolk – som sitter på betydande kommunikativa resurser och ett rejält kulturellt kapital – tar sig ton på allvar. 

I de länder där man förväntar sig det ser man människor som vågar protestera. I Danmark demonstrerade minkfarmarna häromdagen, mot den danska regeringens brott mot grundlagen. Den danska statsministern skyller ifrån sig och offrar sin minister. 

Den svenska grundlagen och dess paragrafer om rörelsefrihet och församlingsfrihet lever farligt. I nästa års förslag till ny pandemilag offras sannolikt dessa friheter, vilket skulle ge den svenska regeringen samma verktyg som många andra länders regeringar. Jag välkomnar det inte, men måste förstås böja mig för majoriteter och demokratiska processer. Det blir intressant att se om någon vågar skynda till den svenska grundlagens försvar. Den är ju uppenbart rätt unik. 

Och nu ställs hoppet till vaccinet. Forskarna pyser av stolthet, pengarna rullar, och politikerna verkar mycket nöjda. Jag tror på ljusningen när jag ser den. Så, slut på dagens klagovisa.