Vad är meningen?

Med livet alltså… Inget mindre än denna fråga tas upp till behandling i Svend Brinkmans bok Ta ställning för ett meningsfullt liv (Norstedts, 2017). Den danska titeln ger ytterligare information om författarens ärenden: Ståsteder. 10 gamle idéer till en ny verden.

Det här är uppföljaren till Brinkmans succéartade debut Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång. Den har vi behandlat tidigare på denna blogg – kolla här: Stå fast - om att bjuda motstånd mot tidens trender.

Enkelt uttryckt ägnade sig den danske psykologiprofessorn då åt att säga nej till några av vår samtids många dumheter. I denna uppföljare försöker han ta ansvar genom att berätta vad han säger ja till. En rimlig hållning kan man tycka, all heder åt den. I Stå fast kunde det handla om att säga nej till tvånget att ständigt tänka positivt. Ibland är saker och ting helt enkelt dåliga. Det kunde också handla om att ta avstånd från vår tids överdrivna känslokult. Sluta känna efter så mycket, uppmanar Brinkman. Tro inte att allt i livet kan präglas av passion, att jobbet alltid kan vara stimulerande och roligt. ”Intimitetens tyrrani” är en följd av detta känslopjåskande som ständigt pågår i offentligheten.

Ja, och nu då, vad vill denne dansk säga oss nu? Jo, i en tid då allting flyter (nästan) finns det trots allt en hel del som står fast, länge, och som håller att leva med, på och för. Han hämtar dessa sina ”ståndpunkter” eller ”utgångspunkter” som han kallar dem, från en rad klassiska källor: antikens stoiker, Aristoteles, Immanuel Kant, Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche med flera. Men också från moderna tänkare som Robert Nozick, Jacques Derrida, K. E. Løgstrup och Iris Murdoch.

Det handlar om tio gamla idéer:

•         Det goda
•       Värdigheten
•       Löftet
•       Självet
•       Sanningen
•       Ansvaret
•       Kärleken
•       Förlåtelsen
•      Friheten
•      Döden

Som var och en kan se är det inte fråga om ”eviga värden” eller dylikt. Döden är, som författaren påpekar, inte något meningsfullt i sig, exempelvis. Men, det är rimligt och till och med välgörande att ha döden som en utgångspunkt för livet, en utgångspunkt som ramar in alla de andra.

Den insiktsfulla och viktiga grundpoängen i denna bok, är dess kritik av vår tids instrumentalisering. Allt fler ting och företeelser ses enbart i ljuset av sin nytta och ges därmed enbart instrumentellt värde. Det som då händer är att det som bör ha värde i sig, riskerar att relativiseras, ifrågasättas. Ett aktuellt exempel, som Brinkman berör, är det då och då förekommande påpekandet att om demokratin inte ”levererar”, exempelvis välstånd, så är den kanske inte så intressant att bevara. Grundtanken vi burit med oss länge nu, att demokratin har ett värde i sig, riskerar att gå förlorad.

Men exemplen på vår tids instrumentalisering och hotet från nihilismen är många, och Brinkman berör flera av dem. För den som är seriöst intresserad av människa och samhälle i vår tid och i vår del av världen, har Brinkman skrivit en intelligent, underhållande och medryckande bok, som sätter fingret på ännu fler galenskaper och farligheter än han gjorde i sin förra. Rekommenderas starkt!

Semesterreflektion

På radion härom dagen, eller var det möjligen i nån tidningsartikel, så handlade det om konsten att ”maxa sin semester”. Att ”maxa sin semester” - det är väl en praktfull självmotsägelse? Det gödslas med dylika formuleringar i våra medier dessa dagar, i takt med att semesterperioden sakta inställer sig. Det är en typ av paradoxala överdrifter som vi är ganska vana vid i vår tid. Är det för att vi svenskar egentligen är så ”lagom” som vi i allt högre grad eftersträvar det som är ”mest, bäst, störst, roligast”? Nu för tiden ska det mesta således ”maxas”, allt från effektiviteten på jobbet, heminredningen och fritidsaktiviteterna. Inget mindre än ”perfekt” accepteras. Usch, vad man kan bli trött på sånt. Detta hurtbulle-språk motverkar i själva verket ”maxandet” med stor effektivitet, för många av oss.

Det går visserligen att ha förståelse för den som tycker att det är svårt att ”göra rätt” inför, under och efter semestern. Det hör helt enkelt till våra vanligare i-landsproblem, väl känt för de flesta. Hur gör man inför semestern, för att undvika ett dramatiskt motivationsfall? Hur lär man sig koppla av när kroppen och psyket är inställt på höggradig produktion? Hur ger jag semesterdagarna en vettig struktur, så att jag inte tappar all form och hyfs? Exempelvis genom att hälla i mig alldeles för mycket alkohol? Hur hittar jag arbetslusten när jag väl kommer tillbaka? Och hur får jag ordning på min lilla hjärna, eftersom jag har fått så dåligt minne av att vila - när jag väl är tillbaka? Se där en nätt uppsättning utmaningar som alla i arbetsför ålder har att tackla. 

För oss som tenderar att nyttja arbetet som en drog, är sommarledighetens oceaner av tid en verklig utmaning. Några dagar går det att hålla sig sysselsatt med lite materialvård. Det finns i regel en bil som kan putsas upp, eller en trävägg att måla. Sen kan man ofta göra en del inköp, av mer eller mindre nödvändig karaktär…. Men sen börjar det krypa i kroppen. Ångesten kommer sakta smygande. Hur fyller jag min dag? Vad känns meningsfullt att göra nära alla måsten fallit bort? Det här blir snabbt existentiellt på riktigt, för några av oss. 

Att ”maxa sin semester” låter som en bra medicin. Vad som helst för att skingra känslan av tomhet! Vi kan konstatera att man lär sig med åren. Litegrann i alla fall… En del av utmaningarna är nog kroniska - är det en tröst? Det är således tur, eller välplanerat, att ha tre starka kamrater med under ledighetens första dagar. De är oerhört inspirerande alla tre, fast på lite olika sätt. 

Det är Matthew Walker som skriver om Sömngåtan. Walkers omfattande redogörelser för de senaste decenniernas sömnforskning är fruktansvärt intressanta och han skriver så fruktansvärt bra. Inte konstigt att SvD gjorde hans bok till förra årets sommarläsning. Nu klämmer vi snabbt hela boken. Det är Maya Jasanoffs och en ny och hyllad biografi över Joseph Conrad - Gryningsvakten. Denne Conrad, det har många redan insett, har mycket att lära oss som lever sent på jorden. Han blomstrade i och med globaliseringens första genombrott, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hans erfarenheter av rotlöshet, förändring och perspektivbyten, gav honom en blick på livet och världen som talar direkt till oss idag. Och, sist men inte minst, det är den geniale surgubben Ulf Lundell som i Vardagar (första delen, den andra spar vi till sensommaren) bjuder in oss till dystra reflektioner över mänsklighetens och civilisationens förfall, men samtidigt lyckas trösta oss på det mest häpnadsväckande sätt. Det är stor litteratur, utan tvekan.

Umgänget med dessa tre, blir vårt sätt att maxa semestern. Ett stabilt och hållbart sätt, får vi hoppas. 

Arena för skolsamtal - om läromedel

Häromdagen sammanstrålade ett femtontal engagerade skolmänniskor på restaurang Lokal 17, inne på Studio i Malmö, för att prata om skolans läromedel. Bland deltagarna fanns förlagsfolk, skolledare, förvaltningschefer, skolutvecklare både innanför och utanför kommungränsen. Med flera.   

Inledningen hölls av Gleerups utbildnings VD Åsa Steholt Vernersson. Åsa underströk betydelsen för förlagen att ha flitiga kontakter med skolans fotfolk, framför allt lärare. Men också eleverna får nu vara med och lämna feedback på förlagets produkter, en konsekvens av digitaliseringens möjligheter.

Efter inledningen utbröt parallella samtal runt borden. Perspektiven och ingångarna var många. En tråd behandlade naturligtvis digitaliseringen. Ökar denna genomgripande förändring betydelsen av läromedlen, var en fråga som diskuterades. 

Varför är staten så passiv när det gäller skolans läromedel, var en annan. Vi var många i sällskapet som ställde oss frågande inför detta och andra märkliga ageranden från statens sida. Varför gör inte svenska skolmyndigheter som de danska, frågade någon. När läroplaner och kursplaner förändras där, bjuds läromedelsproducenterna in för att det i god tid ska kunna utvecklas adekvata läromedel. Den tanken tycks inte ha nått Sverige. 

Ytterligare perspektiv i samtalen rörde det ringa bidraget till läromedel i skolbudgetarna, samt etiska aspekter i samband med förväntningar om allt enklare texter i läroböckerna.

Det var tredje gången som samtalsserien Arena för skolsamtal genomfördes.Tack alla ni som deltog! Vi ses snart igen i nästa samtal om samhällets viktigaste institution – skolan.