Dialog och annat pratande på jobbet

Samtal och kommunikation är organisationens livsluft. Det är också ett självklart utvecklingsinstrument. Många moderna organisationer arbetar därför mer eller mindre medvetet och systematiskt med samtalsklimatet i stort, och med samtal i olika former. Samtalsprocesser som ska vara kreativa, utforskande och/eller teambuildande är vanliga. I andra miljöer är inte medvetenheten lika stor. Kanske har man aldrig erfarit att det går att bryta kommunikationsmönster, att ändra ett samtalsklimat. Att samtal kan ha olika form, med olika syften och mål kanske vi inte reflekterar över, ett samtal är ett samtal är ett samtal… Det mesta fungerar per automatik, enligt omedvetna och icke-tydliggjorda konventioner.

Nya, starka konventioner har också utvecklats i många organisationer. Vi har medarbetarsamtal för att man ska ha det, helt enkelt. Ibland saknas en djupare analys av syfte och mening. Ska exempelvis utvecklingssamtalen främst handla om utveckling eller vara utvecklande? Möteströttheten som många vittnar om, är oftast ett resultat av improduktiva gruppsamtal: samtal utan klarhet i syfte, struktur och ledning.

Tänker vi över saken är det självklart att det är skillnad på samtal och samtal. För de flesta är det exempelvis uppenbart att ”samtalet” i ett TV-program som Debatt skiljer sig starkt från det som vi upplever i Min sanning, eller varför inte Nyfiken på partiledaren, ni vet, Björklund & co hos terapeuten. Vad som är bra och dåligt är mycket upp till tycke och smak, men att samtalen skapar olika resultat och att de upplevs på helt olika sätt är lätt att bli ense om.

Samtal är av uppenbara skäl ett grundläggande ledarverktyg. Varje ledare med ambitioner bör göra sig medveten om egna preferenser och mönster i samtal och annan interaktion. Också den som jobbar i ”hjälpar-branschen”, vare sig det är terapeuter, läkare, handledare eller konsulter behöver bli klara över de grundläggande villkoren för goda samtal och vilken roll man själv spelar i dem.

Ett vanligt sätt att dela upp våra gruppsamtal är tredelningen debatt, diskussion och dialog. En som gör det är samtalsforskaren William Isaacs, som i sin uppskattade bok Dialogen - och konsten att tänka tillsammans (Bookhouse publishing, 2003) hyllar dialogen, en samtalsform som leder till fördjupning, lärande och utveckling. Det gör inte de andra samtalsformerna, åtminstone inte i Isaacs kontext, som i första hand är organisationsutveckling. Definitionerna är förstås inte givna, men här följer vi Isaacs en stund.

Skillnaderna är på ett enkelt plan uppenbara: debatt (som etymologiskt betyder ”slå samman”) handlar om att vinna i en tävling där två olika uppfattningar står mot varandra. Tillvägagångssätten kan vara mer eller mindre konstruktiva förstås, och mer eller mindre fula. Personangrepp, öppna eller förtäckta, är exempelvis vanliga i debatter. I diskussionen (etymologiskt ”skaka isär”) handlar det om att klargöra och jämföra olika uppfattningar, idéer eller lösningar, ibland för att nå fram till den bästa. En beslutsprocess i en organisation förutsätter naturligtvis många diskussioner.

Även om det inte är så enkelt att debattera eller diskutera konstruktivt, så är det ändå dialogen som bereder oss störst utmaningar. Det är den samtalsform som är minst naturlig och kanske mest sofistikerad. Att det här med dialog (etymologiskt ”genom ord/mening”, ergo ”en process som skapar mening”) upplevs som någonting bra märker vi snabbt genom den rikliga användningen av ordet i olika sammanhang. Tyvärr jobbar man inte så medvetet alla gånger med formerna, man nöjer sig med etiketten, som betingar ett högt värde. Vi kan beskriva dialogen som ett samtal där deltagarna ger sig ut på ny mark, där de inte känner sig så hemma och säkra. Syftet är att kartlägga denna nya mark tillsammans, med det ambitiösa målet att lära något nytt. Ett viktigt moment blir att utforska de tankar och idéer som deltagarna har med sig in i samtalet, var dessa föreställningar kommer ifrån, hur de vuxit fram etc.

Den grundläggande skillnaden jämfört med de övriga samtalsformerna är fasthållandet – eller frånvaron av detta – av en egen och klar uppfattning. Vi har – menar Isaacs – en naturlig drift att framhålla oss själva och våra egna uppfattningar i varje samtalssituation. Om man inte ser upp börjar det snabbt handla om att dra upp gränserna för vad jag och vad du tycker och tänker. Och sedan få detta bekräftat. Det är samtal som handlar om att försvara sin position, vilket ibland är liktydigt med att försvara sig själv.  Dialogen syftar istället till att få kontakt med sin okunskap, att släppa eventuella positioner, att erkänna sin osäkerhet, och lita till att alla möts i detta.

Jag brukar säga att dialogen förutsätter en bra grupprocess. I en omogen, osäker och prestigefull grupp fungerar det inte med dialog, åtminstone inte i ovanstående ambitiösa mening. Hur grupper talar om saker, och givetvis vad de talar om, är alltså tecken på hur man har det med varandra.

Isaacs talar om fyra grundläggande förmågor som man behöver odla för att verklig dialog ska uppstå:

1.  Avvakta: Det handlar om att inte ge efter för impulsen att markera sin egen position, när någon annan talar. Det handlar över huvudtaget om att hantera sina impulser och vara tyst i många lägen där man egentligen vill kasta sig fram verbalt. Avvaktandet ger utrymme åt en strävan att istället gå mot det som jag inte vet och behärskar. I avvaktandet kan jag montera ner mina försvar.

      2.   Lyssna: Det handlar om att inte dra förhastade slutsatser eller ”tolka” det som sägs. Det kan också handla om att försöka fokusera på det nya, det man inte tidigare hört eller att till och med fokusera på att försöka falsifiera det man redan vet. Lyssnandet blir också bärare av en respektfull grundhållning.

      3.   Respekt: Att låta någon tala utförligt är att visa respekt, liksom att inte framkalla försvar och förklaringar i onödan. Respekt innebär också i djupare mening att alla har ett berättigande och att jag kan lära mig något av alla som deltar.

      4.  Tala oförställt: Det handlar om att vara genuin och ärlig, att inte handla efter någon dold agenda. Sådana har vi gott om, både medvetna, omedvetna och halvt medvetna. Det kan exempelvis vara en omedveten självbild som driver på: från ”storskrävlaren” som behöver mycket uppmärksamhet till ”den inlärt hjälplöse” som är passiv. Genom oförställt tal försöker alla, vuxet och moget, bidra till samtalet. Kanske hjälper det att göra sig lite naiv, lite barnslig i ordets bästa mening.

För den som vill förändra sina samtal i arbetsliv och vardagsliv är det enklaste sättet att gå tillväga att helt enkelt sluta en ny överenskommelse. Istället för att göra som vi brukar göra, kan vi göra så här istället? Kan vi ändra vårt sätt att prata med varandra? Är det ok? Alltså: om inget annat hjälper – prata om det!

Världen av igår – hur avlägsen är den?

Det är hundra år sedan första världskriget bröt ut. Har någon missat det? Världskriget – ”the great war” – utgör en vattendelare i Europas historia. Efter kriget var ingenting sig likt, tyckte många. Det finns få som ger en så hjärtskärande och vältalig beskrivning av hur det var att leva under åren från slutet av 1800-talet fram till de totalitära rörelsernas framväxt i Europa, som den österrikiske författaren Stefan Zweig.

I sin självbiografi Världen av igår (1942), berättar han om livet före. Det liv som han beskriver som en trygghetsbubbla. Med ömhet ser han på sina föräldrar som ”inte visste” – hur människorna egentligen var funtade, hur grymma de kunde vara, hur osäker världen i själva verket var. Den högt kultiverade värld som var den judiska borgerlighetens liv i det förkrigstida Wien gick fullständigt förlorad under loppet av några få år. Han tvingades under nazismen lämna sitt Europa, frihetens och kulturens högborg. Han fick uppleva hur hans böcker brändes på bål.

Det är hjärtskärande, särskilt som vi sitter inne med fullt facit. Det gjorde inte Zweig. Han var borta innan den fulla vidden av gräsligheterna blev klara och krigets kvarnar hade malt färdigt. Vid läsningen kommer jag att tänka på min egen uppväxt, och tycker mig känna igen vissa saker. Det är väl delvis barndomens trygga värld och vuxenblivandet som det handlar om, men kanske också någonting mer. Också min generation upplevde stora politiska omvälvningar. Min egen ”värld av igår” sträckte sig fram till mitten av 1980-talet, då jag trädde in i vuxenvärlden. Kort därefter föll muren. Min barndoms och ungdoms stabila politiska karta rämnade fullständigt inom loppet av några år. Skillnaden gentemot Zweig var att detta inte bringade mig och mina generationskamrater – här uppe i den trygga Nord - någon smärta. Istället var vi glada, för vår egen del genom att hotet om stormaktskrig och kärnvapenkatastrofer lyftes bort, och för människorna i Central- och Östeuropa som återfick sin frihet. Men våra mentala kartor stuvades om och det var omtumlande. Förändringen kom plötsligt och oväntat. Jag såg det inte komma…

I delar av Europa ledde förändringen till krig och övergrepp, av ett slag som vi alla trodde vi var vaccinerade emot. Som vi bedrog oss. Här finns förstås något tänkvärt. Det är inte utan att de senaste dagarnas händelseutveckling i Ukraina, som vi nu följer timme för timme, får en att bäva. Vi vet ingenting om hur detta kan utvecklas. Vi bor också i den asplövsvärld som det varit många folks öde att upptäcka och bittert beklaga.

Den som är i 60-årsåldern runt 1940 har upplevt fler och mer dramatiska förändringar än någon annan, skriver Zweig:

Under det korta lilla intervallet mellan de första fjunen på min haka och de första grå stänken i mitt hår, under detta halvsekel har det inträffat fler radikala omvandlingar och förändringar än annars under tio generationer, och vi känner alla; det är för mycket!

(…)

Varje gång jag samtalar med yngre vänner och berättar om tiden före det första kriget märker jag på deras förvånade frågor hur mycket av det som för mig fortfarande är en självklar verklighet redan blivit historia eller något ofattbart i deras ögon. Och en hemlig instinkt inom mig ger dem rätt: mellan vårt idag, vårt igår och i förrgår är alla broar rivna.

Det finns gränser för vad en människa klarar av. I februari 1942 begick Stefan Zweig självmord tillsammans med sin hustru, i det hus utanför Rio de Janeiro där han hade tecknat ner sin självbiografi – Världen av igår. 

Winston Churchill och det sega ledarskapet

Success consists of going from failure to failure without loss of enthusiasm.

Han förlorade aldrig sin entusiasm, sin energi och sin drivkraft, trots många och svåra motgångar. Det är med viss vördnad jag kliver in i ”The cabinet war rooms” – på baksidan av finansministeriet i London, ingång mitt emot St James´s park. Här var det. Här avgjordes det demokratiska Europas öde, under de dramatiska åren i början av andra världskriget. De välbevarade rummen har på senare år kompletterats med ett stort och utmärkt Churchill-museum. Det ger en rikhaltig bild av en av Europas största ledare genom tiderna. En ledare på vars axlar vi står. Utan hans insatser under andra världskriget och åren närmast därefter hade världen sannolikt sett annorlunda ut.

Att kunna misslyckas och sedan resa sig och komma igen. Det var både dyrköpta personliga erfarenheter, men också klok politik. Aldrig slå sig till ro, aldrig ge upp. Detta var en viktig del i hans framångar. Till framgångsfaktorerna hör också hans enastående fysik – en viktig ledaregenskap. Han rökte och drack som få, i hela sitt liv. Och även om han som ung soldat förstås höll sig i form, kan de senare decennierna inte inneburit mycket kroppslig aktivitet. Goda gener helt enkelt.  

Winston Churchills profetiska förmåga var imponerande. Ingen kunde som han förutse Hitler-regimens effekter på europeisk politik och på människor som stod utan skydd och värn inför dennes anlopp. Under kriget förutsåg han hur hans stora projekt, att upprätthålla den europeiska maktbalansen, hotade att haverera om inte amerikanerna kom till Europas räddning. Ett Europa utan amerikansk inblandning skulle innebära carte blanche, antingen för Hitler – som Storbritannien inte kunde besegra på egen hand - eller för Stalin. Lyckligtvis (och ingen var lyckligare än Churchill själv) insåg de ledande amerikanerna detta i tid, och att deras period av upphöjd isolering måste vara över. Alldeles efter kriget förutsåg han slutligen, att Europas framtid som blomstrande kontinent hängde på axeln Paris-Berlin. Om inte Frankrike och Tyskland upprättades till sin gamla andliga och ekonomiska storhet, skulle inte Europa som kontinent och världsdel kunna återinträda på världsarenan.

Det är mycket som inspirerar hos gamle Winston. Bland annat att han kombinerade sitt politiska ledarskap med ett omfattande och spännande författarskap. Det är inte så vanligt nu för tiden. Han inspirerar förstås också som talare. Det finns ett knippe formuleringar ur hans tal som det tillhör allmänbildningen i Europa att känna till. Men det kanske mest inspirerande är hans outtröttliga engagemang. Hans oemotståndliga drivkraft att blanda sig i brännande politiska frågor i tiden. Han fortsatta till sin nittionde födelsedag. Han bildade sin sista regering vid fyllda 76!

Var är vår tids hjältar, som röker cigarr, dricker whiskey, sover middag och alltid går klädda i jacket och fluga?

Success is not final, failure is not fatal: it is the courage to continue that counts.