Myten om det förträffliga grupparbetet

Minns ni skolan? När man tvingades jobba i grupp fast man inte ville. Det var alltid någon som inte tog ansvar, som ville göra så lite som möjligt. Ständiga strider om vägval och ambitionsnivåer. Inte kul. Jag upplevde det igen många gånger som aktiv lärare på 90-talet. Varför jag envisades så med arbetsformen – jag var ingen fanatiker i sammanhanget, absolut inte – undflyr mig idag en smula. Det var nog argumentet om ”social träning” som vägde tyngst, inte att det förväntade resultatet skulle vara så mycket bättre – det var det i stort sett aldrig. Men många elever hade kul, ingen tvekan om det. Andra led desto mer. 

Grupparbetets fröjder och fallgropar återkommer som viktigt tema i arbetslivet. Managamentlitteraturen har de senaste decennierna haft ett stark fokus på teamwork och allt som följer därpå: teamutveckling, gruppdynamik, analyser av gruppens utvecklingsnivå etc. Jag jobbar nästan dagligen med det. Temat lär vara det mest beforskade av alla inom organisationsläran. 

Pandemin har kraftigt minskat möjligheten till den form av grupparbete där vi samlas i samma rum. Om samverkan över nätet ska betraktas som ”grupparbete” är en öppen fråga, men vittnesmål och erfarenheter är nu rikhaltiga om att Teams, Skype, Zoom och alla de andra, lämpar sig för enklare interaktionsformer, inte känsliga eller mer sofistikerade diton. 

Många beskriver hur arbetet effektiviserats kraftigt genom de långa pass av ensamarbete som vi nu erfar. Det är inte bara skönt att slippa möten, det ger alltså också betydligt bättre resultat. Det här är intressant förstås. Hur ska vi förstå det? Organisationslivets mest hyllade arbetsform – teamwork – hamnar i nytt ljus. Ensamarbetets möjligheter och vedermödor kommer tillbaka som objekt för våra reflektioner och analyser. 

En som sysslat länge med detta är Susan Cain, författaren till den uppmärksammade boken Quiet – The power of introverts in a world that can never stop talking (svensk översättning finns). Det är på sätt och vis självklart att introverta personlighetstyper är de som trivs bäst med stadigvarande ensamarbete. Samtidigt, framhåller Cain, är det ofta så att introverta föredrar förutsägbarhet och rutin, vilket pandemin knappast bjuder på. Tvärtom har vi kastats ut i en tillvaro som är i högsta grad oförutsägbar och som bjuder på ständigt nya budskap om regler och råd som tvingar oss till diverse anpassningar. Vi är ganska många som inte gillar detta alls.

Det stimulerande med Cains bok är hennes sätt att kritiskt granska den ”extroverta kultur” som dominerat det amerikanska samhället under lång tid. Hennes skildring av dess framväxt under 1900-talet är en ögonöppnare för undertecknad, utan tvekan. Det dominerande amerikanska interaktions- och kommunikationsmönstret, är en kulturprodukt – det är en viktig poäng. Att väldigt många amerikaner vantrivs i den kulturen är ytterligare en. 

Vi är väl många – inte minst introverta – som blir förtjusta av ”det amerikanska”. Den pratglada, öppna, lite klämkäcka framtoningen som gör det så lätt att umgås med amerikaner har vi helt enkelt fallit i farstun för, eller hur? Amerikanska föreläsare på svensk scen är ofta en instruktiv situation. Den amerikan som är förberedd kan skoja om att han/hon inte förväntar sig några reaktioner av en svensk publik, medan den som inte är förberedd lätt drabbas av nervösa ryckningar. Jag har sett prov på båda typerna. Kulturella interaktionsmönster som krockar alltså. 

Tillbaka till Cain som i sin bok levererar en välriktad kanonad mot de extroverta arbetssätten, inklusive alla former av grupparbete. Det är rätt uppfriskande att läsa henne, bland annat för att hon säger sådant som vi nog egentligen visste – men har hindrats från att artikulera på grund av rådande trender och normer. Cain hyllar ensamarbetet och går systematiskt igenom ett antal fördelar. 

Arbete i grupp leder till sämre resultat och lägre grad av kreativitet. Varför? Jo, fenomenet med ”social loafing” är alltid närvarande. Vissa lutar sig tillbaka en smula och låter andra göra jobbet. Det här tycks vara i stort sett omöjligt att undvika. Grupparbetet utsätter oss obarmhärtigt för ett annat mäktigt gruppfenomen: grupptryck. Cain tar upp temat brainstorming - en av de vanligare formerna av grupparbete. Dess välsignelser formulerades först av amerikanen Alex Osborn, företagare och författare, som under 40- och 50-talen skrev en rad böcker i ämnet. Hans intresse upptogs av hur man ska få bort grupptryck och nervositet när det gäller att dela goda idéer med sina arbetskamrater. Ur detta föddes de bekanta idéerna om arbetsprocesser som uppmuntrar långa - gärna rätt vilda - förslagslistor där den kritiska blicken är förbjuden. Vi är alla bekanta med varianter av detta arbetssätt. Problemet är bara att det inte fungerar.

Fyrtio år av forskning på området har ständigt lett till samma resultat: prestationer går ner ju större grupp vi har att göra med. Grupptrycket försvinner helt enkelt inte. Intressant är också brainstorm-gruppers bild av sina egna prestationer: de överdrivs i stort sett alltid. Korrektivet är faktiskt brainstorming on-line. Fenomenet är illustrativt: över nätet upplever vi inte trycket och förväntningarna från våra arbetskamrater. Det är i själva verket en form av ensamarbete. 

Men här någonstans känner vi att det behövs nyanseringar. Gruppsamverkan är naturligtvis helt nödvändigt i en rad sammanhang: diskussioner inför beslut, kvalificerad informationsdelning, verbalisering av tankar och känslor. Vi har olika roller och uppgifter i ett projekt. Med mera. Men, vid arbetsuppgifter som kräver eftertanke, koncentration och innovation - är ensamarbetet överlägset. Vill du öva på en uppgift för att bli bättre, ensamarbetet vinner. En sak i taget, med djup koncentration - multitasking är för länge sedan avslöjat som en myt från Internet-erans barndom. 

Cain ger ett flertal exempel på hur de mest innovativa och kreativa människorna i historien tenderar att ha starkt introverta behov. De beskriver sig ofta som oberoende och individualistiska. De många forskare som sysslat med frågan är tämligen ense: ensamhet är helt enkelt en viktig förutsättning för kreativitet. Ett exempel är Apple-grundaren Steve Wozniak. I sina memoarer ger han följande enkla råd: ”Arbeta ensam! Du kommer att kunna designa revolutionerande produkter och funktioner om du arbetar på egen hand. Ingen kommitté. Inget team.”

Varför arrangerar vi då våra arbetsplatser för att maximera interaktion – öppna kontorslandskap, och grupparbetsmöblering i klassrummen? Bra fråga. Cains svar är att den amerikanska extroverta kulturen har fått en så dominerande ställning att dess uttryck har tolkats som natur, det enda möjliga, det enda rätta.”Det nya grupptänkandet”, som Cain kallar det, har mäktiga försvarare och förespråkare. Och det som importeras från USA, har alltid hög status i vårt land. 

Först nu, i pandemins tidevarv, kan vi tydligare se att vi låtit oss luras. Helt i linje med Cain, lär oss pandemin att koncentrerat ensamarbete hemma, är effektivare. Vi inser också att det ofta är tråkigare. Samt att vi ibland faktist måste träffas fysiskt, när kraven på tillit, empati och förtroende är sådana, att bara ett möte face to face duger. Men därutöver, bör ensamarbetet premieras och utforskas, som den överlägsna arbetsform som det många gånger är.

 

Corona-intermezzo 5

Det känns omöjligt att inte kommentera den fortsatta dramatiken, trots att det säkerligen inte är hälsosamt. Den som är trött på ämnet läser sannolikt inte längre än hit. Stoppa här, om du känner dig överlastad av corona-prat. 

Tegnell, Löfvén och de andra på taburetterna struntar vi i. Annat känns mer angeläget att fundera över. En av de mer tragiska konsekvenserna av pandemin är effekten som förhållningsreglerna har bland vänner och familj. Vi reagerar olika, tänker olika, har olika uppfattningar om hur vi ska kämpa oss igenom den här fasen. 

Det leder till konflikter, där den ene beskylls för att vara oansvarig (tänk inte bara på dig själv!) och illojal (du måste ta ditt samhällsansvar!), och den andre beskylls för att vara rädd och neurotisk (låt inte rädslan styra dig!) eller ett offer för missriktat grupptryck (befria dig för guds skull från flocken!). Åter andra beskylls rentav för att vara konstiga (så där resonerar ingen annan jag känner!).

Jag stöter på fenomenet i min närhet och i anekdotisk form bland bekanta och arbetskamrater. Det är verkligen trist. Det går också att märka en känsla av besvikelse hos många. Vänner tystnar, hör inte av sig. Vi har ju för länge sen slutat telefonera, och många har gett upp om de sociala medierna. Många är redan trötta på Zoom (etc) och vägrar sätta sig framför datorn med vinglaset på fredagkvällen för att ”umgås” med vännerna. 

Följden blir att det tystnar. Det blir stilla. Det kan förvisso vara skönt, men jag tror personligen inte det är riktigt bra. På ett personligt plan vet jag det – det asociala draget blir allt starkare. Kulturellt är det lika skrämmande – majoritetssvensken var redan innan pandemin tillräckligt tillbakadragen för att det ska vara potentiellt ohälsosamt för samhället. 

En del fastnar ändå framför skärmarna och kastar sig ut i de sociala mediernas flöden. Det är inte mänsklig närhet man söker, det är strid och kamp. Vi vet ju hur det slutar, eller hur? Med demokratins fall? Med våld? Tja, kanske inte här hos oss, så fridsamma som vi är. Men på annan ort är det tydligt. Från USA förmedlades under sommarens kravaller och bråk tolkningen att det var brist på sysselsättning, allmän oro för framtiden och alltför mycket tid on line, som var förutsättningarna för våldsutbrotten. 

En besvikelse över att allt ställs in är kanske inte så farligt när man beaktar de som förlorat jobb och inkomst – och kanske sin identitet. Tidningen fylls av berättelser: en härom dagen om kulturjournalisten som nu sökt in på sjuksköterskeutbildningen. Tom och förvirrad inombords och med bankkontot tömt på pengar. Bilder förmedlas från en gata i Liege, där en ung kvinnlig frisör tagit livet av sig efter att ha gjort konkurs. 

Den svenska fogligheten under restriktionerna är häpnadsväckande. Vissa skulle kalla det disciplin och uthållighet förstås, vilket inte tycks hjälpa, om man ser till statistiken. Inte ens ovan nämnda kulturfolk – som sitter på betydande kommunikativa resurser och ett rejält kulturellt kapital – tar sig ton på allvar. 

I de länder där man förväntar sig det ser man människor som vågar protestera. I Danmark demonstrerade minkfarmarna häromdagen, mot den danska regeringens brott mot grundlagen. Den danska statsministern skyller ifrån sig och offrar sin minister. 

Den svenska grundlagen och dess paragrafer om rörelsefrihet och församlingsfrihet lever farligt. I nästa års förslag till ny pandemilag offras sannolikt dessa friheter, vilket skulle ge den svenska regeringen samma verktyg som många andra länders regeringar. Jag välkomnar det inte, men måste förstås böja mig för majoriteter och demokratiska processer. Det blir intressant att se om någon vågar skynda till den svenska grundlagens försvar. Den är ju uppenbart rätt unik. 

Och nu ställs hoppet till vaccinet. Forskarna pyser av stolthet, pengarna rullar, och politikerna verkar mycket nöjda. Jag tror på ljusningen när jag ser den. Så, slut på dagens klagovisa. 

Hur kommer pandemin att påverka vårt sätt att arbeta?

Det är frågan som alla sysselsätter sig med sedan några månader tillbaka, var och en utifrån sitt eget perspektiv. Vi vet förstås inte, men vi ägnar oss alla åt mer eller mindre kvalificerade gissningslekar. Och nu när det mer akuta skedet tycks vara över (kanske) kan mer tid ägnas rannsakan och analys. 

Coronan har gett digitaliseringen en kraftfull skjuts framåt, det är de flesta svenskar överens om. En redan stark trend förstärks därmed ytterligare. Förekomsten av olika former av distansarbete ökar också väsentligt. Vi arbetar hemifrån eller vi samlas i lokala ”kluster” utanför den ordinarie arbetsplatsen. Så tror många att det kommer att bli. 

Egentligen är det lite av ett mysterium att ”hemarbete” och andra former av distansarbete inte har varit mer förekommande de gångna åren. Är det helt enkelt vanans makt som har avgjort? De tekniska förutsättningarna har ju funnits länge. De djupare anledningarna kanske handlar om tillit och kontroll. Med pandemin har arbetsgivare och chefer tvingats lita på sina medarbetare i takt med att de gett upp traditionella former av kontroll. Det är också en av de redan problematiserade punkterna i denna nya tid: hur ska jag hitta former för att följa upp mina medarbetares arbete när jag inte har dem intill mig? Hur ska jag motivera dem? Och hur ska jag upprätthålla disciplinen i min verksamhet när tidstjuvarna finns tätt inpå?

Behovet av ett annorlunda fungerande ledarskap ökar alltså. Behovet av självledarskap likaså, och här närmar vi oss – tror jag – en pudelns kärna. Att sitta ensam hemma med arbetet kräver disciplin och hög motivation. Det är kanske därför många av oss hellre tar oss till arbetsplatsen än stannar hemma. I min ensamhet är jag utelämnad åt mig själv, mina egna drivkrafter och min högst personliga självdisciplin. På kontoret har jag människor runt omkring mig som hjälper mig att hålla ordning på mig själv, inklusive en chef med makt över löneutveckling och andra viktiga ting. 

Social skam är ett skarpt instrument när det gäller att upprätthålla energinivån. Hur framträder jag inför andra? Disciplinerad eller slapp? Fokuserad eller splittrad i min uppmärksamhet? Snabb eller långsam? Om ingen annan ser vad jag gör, vad händer då med allt detta, med min impulskontroll? Kanske tar jag en sovmorgon, kanske förlänger jag fika-rasten en smula, kanske passar jag på att slänga på en tvätt eller gå ut och göra några ärenden. 

Att vistas på en arbetsplats med arbetskamrater runt omkring är i själva verket ett effektivt sätt att intala sig själv ”att jo, nu jobbar jag”. Med effektiviteten är det kanske sisådär. Men jag vistas ju på jobbet, alltså jobbar jag. Men i hemmiljön förändras denna föreställning. Jag är bara ”på jobbet” om jag faktiskt får nåt gjort. Så fort jag riktar blicken åt annat håll kan inte föreställningen om att ”jag jobbar” upprätthållas. Alla klarar inte dessa skärpta krav, så att säga, vilket ett växande antal vittnesmål handlar om, även om fakta döljs bakom mer harmlösa formuleringar. 

I utbildningssammanhang har detta varit känt länge. Distansutbildning inom svensk vuxenutbildning har exempelvis aldrig varit någon större succé, trots att goda tekniska förutsättningar varit för handen. Än svårare är det för unga människor, vilket en mängd berättelser från vårens gymnasieexperiment vittnar om. 

Vi börjar förstå mer av det här nu. Graden av självmedvetenhet ökar. Vi får också en alltmer nyanserad uppfattning om det fysiska mötets funktion och möjligheter. När måste vi mötas IRL och när kan vi ses via nätet? Svaren blir snabbt alltmer initierade. 

Affärsresandet kommer att gå ner liksom förekomsten av stora event och konferenser. Är det en rimlig gissning? Ja, åtminstone det förstnämnda. Om förekomsten av konferenser och dylika möten kommer att minska är mer öppet. Det mänskliga behovet av fysisk kontakt, av samtal ansikte mot ansikte försvinner inte. Kanske ökar istället behoven av högkvalitativa möten, i takt med att vardagen alltmer präglas av fysisk isolering. Fokuserade fysiska möten och betydelsen av att ha människor omkring mig som en allmän förstärkning av den motivation och de strukturer jag är beroende av för att få jobbet gjort, se där ett par storheter som vi bör fortsätta att ha ögonen på.

En tydlig erfarenhet från våren var ett hastigt uppflammande behov av att komma ut och träffa folk. Walk and talks av olika slag lanserades och hjälpte många hålla humöret uppe. Undertecknad var själv både deltagare och arrangör vid dylika evenemang. 

Att fysisk isolering gör något med oss, saker som inte alltid är bra helt enkelt, är ju inte någon ny kunskap. Men kanske måste vi nu konfrontera fenomenen mer på allvar, i takt med att ensamarbetet breder ut sig. Digitaliseringen, den som nu får alltmer fart, är den underliggande drivkraften. Vi vet redan mycket om teknikens effekter, utöver att den kanske gör våra arbetsliv och privatliv mer effektiva och stimulerande. Vi träffas fysiskt mer sällan, vi pratar i telefon allt mindre (även om coronan innebar en viss renässans för forna tiders telefonerande), vi avskärmar oss gärna från omgivningen genom våra öronpluggar som vi kopplar till skärmarna och nätet. Det gäller i alla miljöer, ute som inne, på arbetet och på fritiden. 

Det finns studier som visar att vår empatiska förmåga påverkas negativt av vårt allt mer begränsade fysiska umgänge. Finns det anledning att fundera över en allmänt förhöjd konfliktnivå i de västerländska samhällena i det här sammanhanget? Finns det en tendens till råare och brutalare interaktioner människor emellan, på nätet och utanför? Varför tycks många i sociala medier njuta av att vara arga och ösa galla över allt och alla, i stort sett vad det än rör sig om. Hur ska vi förstå detta?

Digitaliseringen är allmänt sett en rationaliserande trend. Vi kan plocka ut ett växande överskott i form av mer pengar eller mer fritid. Vilket kommer vi att göra? Jag har min gissning klar… men håller på den ett slag och ber att få återkomma.