Corona-intermezzo 5

Det känns omöjligt att inte kommentera den fortsatta dramatiken, trots att det säkerligen inte är hälsosamt. Den som är trött på ämnet läser sannolikt inte längre än hit. Stoppa här, om du känner dig överlastad av corona-prat. 

Tegnell, Löfvén och de andra på taburetterna struntar vi i. Annat känns mer angeläget att fundera över. En av de mer tragiska konsekvenserna av pandemin är effekten som förhållningsreglerna har bland vänner och familj. Vi reagerar olika, tänker olika, har olika uppfattningar om hur vi ska kämpa oss igenom den här fasen. 

Det leder till konflikter, där den ene beskylls för att vara oansvarig (tänk inte bara på dig själv!) och illojal (du måste ta ditt samhällsansvar!), och den andre beskylls för att vara rädd och neurotisk (låt inte rädslan styra dig!) eller ett offer för missriktat grupptryck (befria dig för guds skull från flocken!). Åter andra beskylls rentav för att vara konstiga (så där resonerar ingen annan jag känner!).

Jag stöter på fenomenet i min närhet och i anekdotisk form bland bekanta och arbetskamrater. Det är verkligen trist. Det går också att märka en känsla av besvikelse hos många. Vänner tystnar, hör inte av sig. Vi har ju för länge sen slutat telefonera, och många har gett upp om de sociala medierna. Många är redan trötta på Zoom (etc) och vägrar sätta sig framför datorn med vinglaset på fredagkvällen för att ”umgås” med vännerna. 

Följden blir att det tystnar. Det blir stilla. Det kan förvisso vara skönt, men jag tror personligen inte det är riktigt bra. På ett personligt plan vet jag det – det asociala draget blir allt starkare. Kulturellt är det lika skrämmande – majoritetssvensken var redan innan pandemin tillräckligt tillbakadragen för att det ska vara potentiellt ohälsosamt för samhället. 

En del fastnar ändå framför skärmarna och kastar sig ut i de sociala mediernas flöden. Det är inte mänsklig närhet man söker, det är strid och kamp. Vi vet ju hur det slutar, eller hur? Med demokratins fall? Med våld? Tja, kanske inte här hos oss, så fridsamma som vi är. Men på annan ort är det tydligt. Från USA förmedlades under sommarens kravaller och bråk tolkningen att det var brist på sysselsättning, allmän oro för framtiden och alltför mycket tid on line, som var förutsättningarna för våldsutbrotten. 

En besvikelse över att allt ställs in är kanske inte så farligt när man beaktar de som förlorat jobb och inkomst – och kanske sin identitet. Tidningen fylls av berättelser: en härom dagen om kulturjournalisten som nu sökt in på sjuksköterskeutbildningen. Tom och förvirrad inombords och med bankkontot tömt på pengar. Bilder förmedlas från en gata i Liege, där en ung kvinnlig frisör tagit livet av sig efter att ha gjort konkurs. 

Den svenska fogligheten under restriktionerna är häpnadsväckande. Vissa skulle kalla det disciplin och uthållighet förstås, vilket inte tycks hjälpa, om man ser till statistiken. Inte ens ovan nämnda kulturfolk – som sitter på betydande kommunikativa resurser och ett rejält kulturellt kapital – tar sig ton på allvar. 

I de länder där man förväntar sig det ser man människor som vågar protestera. I Danmark demonstrerade minkfarmarna häromdagen, mot den danska regeringens brott mot grundlagen. Den danska statsministern skyller ifrån sig och offrar sin minister. 

Den svenska grundlagen och dess paragrafer om rörelsefrihet och församlingsfrihet lever farligt. I nästa års förslag till ny pandemilag offras sannolikt dessa friheter, vilket skulle ge den svenska regeringen samma verktyg som många andra länders regeringar. Jag välkomnar det inte, men måste förstås böja mig för majoriteter och demokratiska processer. Det blir intressant att se om någon vågar skynda till den svenska grundlagens försvar. Den är ju uppenbart rätt unik. 

Och nu ställs hoppet till vaccinet. Forskarna pyser av stolthet, pengarna rullar, och politikerna verkar mycket nöjda. Jag tror på ljusningen när jag ser den. Så, slut på dagens klagovisa. 

Hur kommer pandemin att påverka vårt sätt att arbeta?

Det är frågan som alla sysselsätter sig med sedan några månader tillbaka, var och en utifrån sitt eget perspektiv. Vi vet förstås inte, men vi ägnar oss alla åt mer eller mindre kvalificerade gissningslekar. Och nu när det mer akuta skedet tycks vara över (kanske) kan mer tid ägnas rannsakan och analys. 

Coronan har gett digitaliseringen en kraftfull skjuts framåt, det är de flesta svenskar överens om. En redan stark trend förstärks därmed ytterligare. Förekomsten av olika former av distansarbete ökar också väsentligt. Vi arbetar hemifrån eller vi samlas i lokala ”kluster” utanför den ordinarie arbetsplatsen. Så tror många att det kommer att bli. 

Egentligen är det lite av ett mysterium att ”hemarbete” och andra former av distansarbete inte har varit mer förekommande de gångna åren. Är det helt enkelt vanans makt som har avgjort? De tekniska förutsättningarna har ju funnits länge. De djupare anledningarna kanske handlar om tillit och kontroll. Med pandemin har arbetsgivare och chefer tvingats lita på sina medarbetare i takt med att de gett upp traditionella former av kontroll. Det är också en av de redan problematiserade punkterna i denna nya tid: hur ska jag hitta former för att följa upp mina medarbetares arbete när jag inte har dem intill mig? Hur ska jag motivera dem? Och hur ska jag upprätthålla disciplinen i min verksamhet när tidstjuvarna finns tätt inpå?

Behovet av ett annorlunda fungerande ledarskap ökar alltså. Behovet av självledarskap likaså, och här närmar vi oss – tror jag – en pudelns kärna. Att sitta ensam hemma med arbetet kräver disciplin och hög motivation. Det är kanske därför många av oss hellre tar oss till arbetsplatsen än stannar hemma. I min ensamhet är jag utelämnad åt mig själv, mina egna drivkrafter och min högst personliga självdisciplin. På kontoret har jag människor runt omkring mig som hjälper mig att hålla ordning på mig själv, inklusive en chef med makt över löneutveckling och andra viktiga ting. 

Social skam är ett skarpt instrument när det gäller att upprätthålla energinivån. Hur framträder jag inför andra? Disciplinerad eller slapp? Fokuserad eller splittrad i min uppmärksamhet? Snabb eller långsam? Om ingen annan ser vad jag gör, vad händer då med allt detta, med min impulskontroll? Kanske tar jag en sovmorgon, kanske förlänger jag fika-rasten en smula, kanske passar jag på att slänga på en tvätt eller gå ut och göra några ärenden. 

Att vistas på en arbetsplats med arbetskamrater runt omkring är i själva verket ett effektivt sätt att intala sig själv ”att jo, nu jobbar jag”. Med effektiviteten är det kanske sisådär. Men jag vistas ju på jobbet, alltså jobbar jag. Men i hemmiljön förändras denna föreställning. Jag är bara ”på jobbet” om jag faktiskt får nåt gjort. Så fort jag riktar blicken åt annat håll kan inte föreställningen om att ”jag jobbar” upprätthållas. Alla klarar inte dessa skärpta krav, så att säga, vilket ett växande antal vittnesmål handlar om, även om fakta döljs bakom mer harmlösa formuleringar. 

I utbildningssammanhang har detta varit känt länge. Distansutbildning inom svensk vuxenutbildning har exempelvis aldrig varit någon större succé, trots att goda tekniska förutsättningar varit för handen. Än svårare är det för unga människor, vilket en mängd berättelser från vårens gymnasieexperiment vittnar om. 

Vi börjar förstå mer av det här nu. Graden av självmedvetenhet ökar. Vi får också en alltmer nyanserad uppfattning om det fysiska mötets funktion och möjligheter. När måste vi mötas IRL och när kan vi ses via nätet? Svaren blir snabbt alltmer initierade. 

Affärsresandet kommer att gå ner liksom förekomsten av stora event och konferenser. Är det en rimlig gissning? Ja, åtminstone det förstnämnda. Om förekomsten av konferenser och dylika möten kommer att minska är mer öppet. Det mänskliga behovet av fysisk kontakt, av samtal ansikte mot ansikte försvinner inte. Kanske ökar istället behoven av högkvalitativa möten, i takt med att vardagen alltmer präglas av fysisk isolering. Fokuserade fysiska möten och betydelsen av att ha människor omkring mig som en allmän förstärkning av den motivation och de strukturer jag är beroende av för att få jobbet gjort, se där ett par storheter som vi bör fortsätta att ha ögonen på.

En tydlig erfarenhet från våren var ett hastigt uppflammande behov av att komma ut och träffa folk. Walk and talks av olika slag lanserades och hjälpte många hålla humöret uppe. Undertecknad var själv både deltagare och arrangör vid dylika evenemang. 

Att fysisk isolering gör något med oss, saker som inte alltid är bra helt enkelt, är ju inte någon ny kunskap. Men kanske måste vi nu konfrontera fenomenen mer på allvar, i takt med att ensamarbetet breder ut sig. Digitaliseringen, den som nu får alltmer fart, är den underliggande drivkraften. Vi vet redan mycket om teknikens effekter, utöver att den kanske gör våra arbetsliv och privatliv mer effektiva och stimulerande. Vi träffas fysiskt mer sällan, vi pratar i telefon allt mindre (även om coronan innebar en viss renässans för forna tiders telefonerande), vi avskärmar oss gärna från omgivningen genom våra öronpluggar som vi kopplar till skärmarna och nätet. Det gäller i alla miljöer, ute som inne, på arbetet och på fritiden. 

Det finns studier som visar att vår empatiska förmåga påverkas negativt av vårt allt mer begränsade fysiska umgänge. Finns det anledning att fundera över en allmänt förhöjd konfliktnivå i de västerländska samhällena i det här sammanhanget? Finns det en tendens till råare och brutalare interaktioner människor emellan, på nätet och utanför? Varför tycks många i sociala medier njuta av att vara arga och ösa galla över allt och alla, i stort sett vad det än rör sig om. Hur ska vi förstå detta?

Digitaliseringen är allmänt sett en rationaliserande trend. Vi kan plocka ut ett växande överskott i form av mer pengar eller mer fritid. Vilket kommer vi att göra? Jag har min gissning klar… men håller på den ett slag och ber att få återkomma. 

 

Ta hjälp i jobbstarten av antikens filosofer!

Är semestern slut nu? Tillhör du den betydande skara människor som har svårt med övergången från vila till aktivitet? Vad tar du till? Har nu några metoder att tillgå?

Den som desperat letar efter hjälp kan förslagsvis vända sig till antikens gamla visdomslärare. Jag vet, det är inte hippt. Det är mycket poppigare att söka efter andlig och kroppslig vägledning som har rötter i Asien. Särskilt buddhism anses av olika rutiga och randiga skäl passa oss bra. 

Jag hävdar bestämt att äkta buddhism inte passar särskilt många människor alls på våra breddgrader. Vår vurm för all asiatisk visdom kommer av att den under ett antal  decennier filtrerats effektivt av diverse amerikaner, varifrån vi importerat den (ok, lite förenklat). Den amerikanska versionen av asiatisk visdom faller många på läppen, liksom det mesta annat i amerikansk populärkultur. Fråga mig inte varför, detta hör lite till vår tids stora mysterier. 

Men vi luras därigenom lite på vår egen visdomstradition, som alltså grundlades under antiken och som förmedlades vidare främst i och genom kyrkan. 

Så, låt oss vända oss en kort stund till några av de gamle:

Det finns människor som inte lever sitt liv i nuet: det är som om de ägnade all sin möda åt att förbereda sig för att leva något annat liv, man vet inte vilket, men i alla fall inte detta, och medan de gör detta flyr tiden sin kos och går förlorad. Man kan inte spela om sitt liv på nytt, som en tärning man kastar på nytt. 

Dessa rader av den grekiske filosofen Antifon förmedlar ingenting mindre än den antika filosofins version av mindfulness. En gång till, med andra ord, denna gång av romaren Horatius:

Gläds åt det som är, bry dig inte om vad övrigt vara må… Vad som är för handen må ordnas lugnt och tåligt. Det övriga, låt det som floden flyta…

Alltså, lev i nuet, koncentrera dig fullständigt på det som är. Var vaksam på alla former av yttre och inre ”störningar” som drar dig bort från dig själv, din uppgift och ditt nu. Framför allt gäller det oro för framtiden, i alla dess skepnader. Också sorgen över det förgångna, som vi inte kan göra något åt, är en meningslös och farlig distraktion. 

Vår kropp är särskilt jobbig vilken vårt jag bör vara extra vaksam på. Det gör ont här och det drar och spritter där. Antikens vise föreskriver olika former av askes som en grundläggande övning. Att meditera över sina egna känsloströmmar och sin egen kropps olika yttringar är ett viktigt fokus. Meditiation och kontemplation således. Kanske under en promenad?

Ge dig ut och gå i ensamhet, samtala med dig själv.

Detta råd av Epiktetos, angående ”walking mindfulness” är inte unikt. Många filosofer, inte minst stoiker återkommer till den välgörande promenaden. Var över huvud taget medveten om dig själv ständigt. Eftersträva den stabila lyckan, den som växer ur vardagens enkla tillfredsställelser. 

Ett viktigt moment är medvetenheten om döden, som här hos Seneca:

Man föds bara en gång, två gånger är inte tillåtet. Ofrånkomligen kommer vi alltså inte längre att existera, i all evighet; men du, som inte är herre över morgondagen, skjuter ändå upp glädjen till i morgon. Men i dessa dröjsmål förgår livet förgäves och var och en av oss dör utan att någonsin ha fått uppleva sinnesfriden.

Är det intressant? Blev du inspirerad? Läs mer i boken av Pierre Hadot - Vad är antikens filosofi? (Daidalos 2015). Med Hadots ord beskrivs sammanfattningsvis vad antikens vise ville åstadkomma: 

Kroppsliga och själsliga övningar samverkar alltså för att skapa den sanna människan: fri, stark och oberoende.